Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
önskade och hoppades-, »det bästa af allt är att få
lefva och verka i idéens tjenst.»
»Det var då också en idé», sade provisorn med
torr och något släpande stämma; »jag tycker att
det bästa af allt är ett godt apotek på hyggliga
betalningsvilkor och liggande i en lämplig trakt,
der det finns bondhandel.»
»Du, Holmberg, kan just taga jägmästaren i hand»
sade filosofie doktorn; »ni äro båda två lika goda
kålsupare! Den, som inte har öppet öga för det sanna
i lifvet, den som inte vet att skatta idéens eviga
höghet ...»
»Den lefver lika lugn ändå», försäkrade Krön med
öfver-tygande allvar; w j äg är öfvertygad om, att du
kommer att sluta som en beskedlig skollärare eller
landtprest, och den idéen tycker jag är så lagom
lysande. Nej, jag håller i med min åsigt: det bästa
af allt är en god middag!»
»Osannt, bror jägmästare», utbrast den mörklagde
teknologen, i det han slog fyrtioåringen på axeln,
»det bästa af allt är en god mage. Med den kan man
gå långt här i verlden!»
»Hvem har inte god mage så länge man är ung?»
ropade gradpasseraren muntert, i det han fyllde sitt
glas. »Nej, jag skall säga er gossar, hvad som är
det bästa af allt.»
»Nå, hvad är det?» ropade alla i korus.
»Det är en vacker flicka, som har godt om pengar
och tycker om löjtnanter mer än någonting annat
i verlden.»
»Det hörs att det är en gradpasserare som talar», sade
jägmästaren lugnt, i det han ånyo tömde sitt glas;
»men vill ni höra ett klokt ord af en gammal karl,
som sett verlden, så här ha ni det: det sämsta af
allt är, att låta snärja sig af en qvinna!»
»Hädare!» utropade doktorn emfatiskt; »qvinnan är
skapelsens krona.»
»Ja, och mannens törnekrona!» svarade jägmästaren;
»se på mig! Tror ni, jag skulle vara så här välmående,
så här glad och så här bibehållen, om jag inte svurit
qvinnorna ett evigt hat! Nej, gossar, den man, som
kan akta sig för dem, han är idealet för sitt slägte,
han är i stånd till att eröfra verlden!»
»Erkänner du då inte kärleken?» sade gradpasseraren
i det han steg upp och gjorde en storartad åtbörd,
ungefär lik en tragisk skådespelare, som ämnar gå
ut, men icke vill lemna scenen utan en applåd;
»erkänner du inte dess oemotståndliga välde?»
* -
»Jo, det gör jag visst, och det är just derför jag
talar som jag gör! Ye den man, som blir slaf under
den makten; hans sjelfständighet är för evigt förbi,
och han har förlorat herraväldet öfver djuren. Akta
er derför, gossar! Med qvinnan kommo till verlden
en mängd obehagliga saker, såsom: svartsjuka,
brödbekymmer, hypokondri, magkatarr, mord, rån,
kikhosta, barnskrik, krig, månsken och konkurser! Ye
den man, som låter öfverväldiga sig af kärleken och
af dess representant, qvinnan! Han måste uppoffra sig
sjelf och lefva endast för -andra! Han måste lifnära
sig af kabeljo, slarfsylta och pannkakor, i stället
för af goda middagar och fina viner; han är med ett
ord en slaf, som är bunden med kopparkedjor!»
»Bravo!» utropade med djup och klangfull röst den
femte unge mannen, teknologens kamrat, som ännu inte
sagt ett ord, men nu såg upp på de andra med ett
par ärliga, trofasta blåa ögon och lyfte sitt glas
högt i vädret, under det hans temligen hvardagliga
ansigte lyste af en vacker inre glans, som nästan
gjorde det skönt, »bravo, Krön! Du har uttalat de
magiska orden, som förklara lifvets gåta för den,
som vill förstå den. Du har visat oss grunden till
allt stort, allt ädelt och godt här i verlden, du har
under skämtets mask, genom öfverdriftens gissel lärt
oss, att det bästa af allt är att offra sig för en
annan. Litet afundas jag egoistens tarfliga glädje,
då han söker vara sig sjelf nog, - hvad bygger han
upp med för-gudningen af sitt fattiga jag? Sitt
eget förderf! Nej, mina vänner, det bästa af allt är
offret af egen lust, egna tycken och känslor för en
annan. Det är häfstången för framtidens arbete, det är
den grund, hvarpå mannen bygger sitt lands lycka och
ära, individen slägtets fullkomnande och utveckling.»
»Han är galen!» ropade de andra skrattande i det de
sökte tysta honom; »han är smittad af tidens omogna
idéer. Det bästa af allt skulle vara uppoffring? Nej,
gå för tusan med dina galna teorier!»
»Jag håller fast vid mitt ord», förklarade den unge
mannen, »och om ni vill höra på en liten historia,
så skall den kanske bevisa min sats.»
»Ja, låt oss höra den!» ropade de öfriga.
»Bara den är rolig», bifogade Krön, i det han fyllde
i glasen ånyo.
»Det kan jag inte lofva», svarade den unge teknologen
enkelt; »men den har en annan förtjenst, den att den
är sann.»
II.
»Det var en gång en gosse ...»
»Nej, hör ni, han börjar alldeles som barnsagorna:
’Det var en gång en gumma, som hade en skinnpels
och den blötte hon och den stötte hon!’» ropade
gradpasseraren.
»Inga afbrott!» kommenderade jägmästaren, »börja om
igen du, bror Hult!»
»Som ni vill. Nå, det var en gång en gosse, som var
yngst ibland fyra bröder och derigenom fars och mors
gull-gosse, och den gossen blef sedan min far. Tio
år lågo emellan honom och den näst yngste, och den
närmaste följden deraf var, att min farfar dog när han
var nyss fyllda tretton år. Min farfar var kronofogde
nedåt Vestergötland och i sina välmaktsdagar en mycket
rak och styf och sträng man, som visserligen hade
arbetat sig till ett visst välstånd, men som dock
inte kunde sägas hafva någon rikedom. Så fort derför
sönerna blefvo vuxna och hade fått en nödtorftig
skolgång, skulle de, trots min farmors alla böner
och föreställningar, genast ut ur huset för att
sjelfva förtjena sitt bröd. ’Så fick jag göra’, sade
farfar myndigt och bestämdt, ’och så skola de också
göra. Se på fågelungarna huru de få lära sig flyga;
blir inte folk af pojkar, ,om de skola gå hemma och
få lära sig lita på mamma och pappa!’
Yid femton år hade mina tre farbröder fått läsa sig
fram för presten, och sedan hade min farfar skaffat
dem platser, gifvit dem hvar och en femtio riksdaler
banko med sig i fickan, sagt dem: ’Sköt er nu, det
här är det enda ni får af mig’, och derpå hade de
fått gifva sig af.
Den enda ynnest han för öfrigt visade dem bestod deri,
att de sjelfva fingo välja sin lefnadsbana. På det
sättet blefvo de också vidt åtskilda. Den äldste gick
ut som sjöman på ett större handelsfartyg, som for
på Sydamerika och Vestindien; den näst äldste blef
bruksbokhållare uppe i Dalarna och den yngste af de
tre blef biträde åt en landtmätare uppe i Norrland,
men for sedan med sin husbonde öfver till Finland
och Ryssland, samt hamnade efter några år bortåt Ural
till, på något afstånd ifrån Jekaterinenburg.
Min farmor var ett hjertligt godt, men temligen vekt
fruntimmer, rama motsatsen till min farfar. Lika rak
och styf, som han var, lika mild och öm var hon och
hon fick af farfar uppbära många förebråelser för
sitt »pjåsk och pjunk», som han kallade det. När nu
den siste sonen föddes, så voro de två äldsta redan
ute ur föräldrahemmet, och när den siste var fem år
gammal, så blef han också ensam hemma hos far och
mor. Farmor hade längtat efter att få en flicka, ty
den trodde hon nu ändtligen att hon skulle få behålla;
men farfar hade alltid sagt på sitt temligen råa och
häftiga sätt: ’Kom inte stickande med en flickunge,
det säger jag dig, Karin! Det är nog med ett kjoltyg
i huset!’
När nu min far föddes, så gret farmor i tysthet
många bittra tårar öfver att han inte i stället blef
flicka; ty hon visste nog, att en sådan skulle varit
välkommen äfven för den kärfve fadern, hur mycket han
än skulle hafva brummat vid första underrättelsen. Ty
det var det märkvärdiga med farmor min, att så vek
och öm hon än var, så hade det händt ett par gånger,
att hon visat både mera kraft och sinnesnärvaro än
farfar sjelf, och ville hon någon gång visa, att hon
också hade något att säga i huset, så plägade farfar
moltiga af pur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
