Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett grefskap under Sveriges stormaktstid. II. (Om Leckö och Lidköping.) Herm. H-g. - En moders bön. E. - Ur biljardspelets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
207
skänkt och gifvet, det ville Kongl. Maj:t låta
oförryckt dervid förblifva.»
Om Lidköpings stads öden efter M. G. De la Gardies
tid kunna vi fatta oss kort. I likhet med de flesta
småstäder har Lidköping haft sina perioder af till-
och aftagande, men i allmänhet häfdat en framstående
plats bland städerna i Skaraborgs län. En impuls till
för ökadt handelslif erhöll staden genom anläggningen
af en ny hamn i slutet af 1840:talet. Emedan Venern
vid Kinnevikens södra strand är mycket långgrund,
kunde inga båtar inlöpa i Lidan, utan fartygen måste
lasta och lossa ute på viken samt varorna dit- eller
bortföras på pråmar och mindre båtar. Det besvär
och de kostnader detta förorsakade hade tidigt
fäst allmänna uppmärksamheten på nödvändigheten
af en ordentlig hamn. Efter många förslag började
anläggningen af en sådan 1847 och fullbordades
1853 med en kostnad af 350,000 kr. Utstakningen och
planläggningen af hamnen gjordes af öfverste v. Sydow,
hvarefter sjelfva hamnbyggnaderna utfördes af kapten
C. Westman. Hamnen, som till alla delar uppfyller
sitt ändamål, består af kajmurar, hvilka fortsättas
som armar på hvardera sidan om Lidans utflöde 4,000
fot ut i sjön. På vestra hamnarmens yttersta spets
är uppförd en mindre fyr till ledning för seglare på
Yenern och till sjömärke vid inloppet till Lidköping.
Medan den dyrbara hamnbyggnaden pågick inträffade
en olyckshändelse, som för ett ögonblick höll
på att förlama den lyckligt väckta kommunala
verksamhetsandan. Natten mellan den 21 och 22 Maj
1849 utbröt en häftig eldsvåda, som lade
hela den gamla staden med kyrkan i aska. Men det
krossande slaget kallade nya krafter till lif. Så
snart ny tomtreglering blifvit verkställd begynte
den afbrända stadsdelen resa sig ur förstörelsen och
har nu, ehuru den fortfarande kallas gamla staden,
ett vida ungdomligare utseende än den nya.
Hvad kyrkan beträffar, började den återuppbyggas
af löjtnant O. C. H. Wijnbladh 1850 och fulländades
1853 af arkitekten F. Oppman. På den gamla kyrkans
grund reser sig nu i götisk stil ett nytt tempel,
hvars torn isynnerhet anslår genom sin imposanta och
lätta arkitektur.
Bland anläggningar, som tillkommit i Lidköping efter
branden, må nämnas en ny, af kapten O. E. Carlsund
konstruerad jernbro, som förenar den nya och gamla
staden, ny vattenledning, nytt elementarläroverkshus,
uppfördt af den i staden födde arkitekten
H. Zettervall, samt först och sist den jernbana,
hvilken sedan ett par år inknyter Lidköping i landets
stora jernvägsnät.
Det är stora förändringar på tvåhundra år, större an
man i första ögonblicket fattar. Lidköpings första
omskapelse var en myndig mans verk, dess sednare
utveckling en frukt af fri sjelfstyrelse. Hvilken
af dessa häfstänger varit den kraftigaste, derom
behöfva vi ej vara ovissa. Hvarje tidsålder har sina
hjelpmedel; men derför att en yngre tid har dem
bättre, bör den äldre ej klandras. När De la Gardieska
ätten mottog Leckö län, var maktens centralisation
dagens lösen, I vår tid anses detta styrelsesätt
med rätta för vådligt. Lyckligt likväl, om makten
i M. G. De la Gardies hand alltid varit använd så,
som den var vid styrelsen af Leckö grefskap!
Herm. H-g.
En moders bön.
Så ren en ton ej genom verlden går,
Så ljus en stråle ej till himlen når,
Så doftrik blomma jorden än ej bar,
Och ingen flamma lågat än så klar,
Som modershjertat, då i nattens ro
Det beder för sitt barn med hopp och tro!
Se hyddan der, så bräcklig och allen’!
Från fönstret glimmar matta lampans sken.
Hon syns så torftig och så ödsligt tom –
Och dock derinne är en helgedom;
Ty der vid vaggan du en moder ser,
Som för sitt barn med ödmjukt hjerta ber.
Hur helig är ett modersögas tår,
Hur ren den suck ur hennes hjerta går!
Om än i nöd är hoppet henne när,
Och salig tröst den tanken innebär:
Till jorden skåda himlens englar ner,
När för sitt barn ett modershjerta ber.
E.
Ur biljardspelets historia.
Engelsmännen, italienarna och fransmännen hafva länge
tvistat om äran af biljardspelets uppfinning. På
sednare tiden har man dock blifvit ense derom, att
det intressanta spelet förskrifver sig från England,
der det sannolikt utvecklat sig ur något gammalt
tafelspel med kulor. Kedan skalden Spenser (1533-99)
omtalar biljardspel - balyards -, och Shakespeare låter
Kleopatra spela biljard med sin eunuck Mardian. I
ett bref, som Maria Stuart några dagar före sin död
(den 17 Februari 1587) skref från slottet Fotheringhay
till erkebiskopen af Glasgow, berättar hon, att man
höll på att flytta hennes biljard (table de Uttar
d] till ett annat ställe, för att få utrymme för
afrättningen. Som det tyska bollspelet - ett slags
tafelspel - var modernt bland de förnämare klasserna
i England under första hälften af 16:de århundradet,
kan man således antaga, att biljardspelet uppkom i
öriket under sednare hälften af nämnda sekel. Mot
slutet af 17:de århundradet hade det redan vunnit
en sådan spridning, att ingen större engelsk stad
saknade en offentlig biljard. Äfven många adliga
slott på landet hade sin »biljardsalong».
I första början hade biljardspelet mycken likhet
med det bekanta pall-mall-spelet. Den väsentligaste
skilnaden tyckes hafva varit, att det förra spelades
på en bordskifva och det sednare på marken. Midt på
bordet fanns en liten båge af jern eller elfenben,
genom hvilken kulorna måste passera, och
midt emot den stod en liten kägla, »kungen». Två
spelare, hvardera försedd med en klubba med böjdt
skaft, drefvo bollarna genom bågen, så att de
passerade förbi »kungen» eller nedföllo i något
af de tre hål, som befunno sig vid ena sidan af
bordskifvan, hvilken var försedd med upphöjda kanter
utan stoppning. Hvarken bågen eller kungen fingo
slås omkull.
Hundra år derefter hade biljarden undergått betydande
förändringar. Bordet hade blifvit aflångt fyrsidigt
och var försedt med sex hål i kanterna. Skifvan var af
ek och de uppstående »vallarna»» eller kanterna voro
stoppade med blånor eller bomull. Under hålen funnos
nät eller trälådor. För öfrigt voro käglan, kulorna,
klubban och bågen oförändrade. Enda skilnaden var, att
klubbans slagytor nu voro öfverdragna med elfenben.
Det dröjde nära ett helt århundrade innan
bågen och käglan afskaffades och en rak, tvärt
afskuren spetsstaf - den nuvarande kön - ersatte
klubban. Biljardägarna motarbetade länge sistnämnda
reform, emedan de fruktade, att duken skulle
sönderrispas af köspetsarna, som ännu icke - det
bör märkas - voro försedda med läder. Emellertid
blef spelet allt mera omtyckt genom de införda
förbättringarna, ja, det började idkas till den grad,
att under Georg II (död 1760) förbjöds vid 10 punds
vite allt biljardspel i offentliga lokaler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
