Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegrafiens under. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru långa afstånd som helst, fastän man icke
kunde förklara underverket, huru skrattade man icke
jorden rundt åt »den galna idén» att per telegraf
transportera äfven ljudet? Som en saga, endast
förtjent af uppmärksamhet i barnkamrarna, hörde man
talet om de olika och ihärdiga försök, som gjordes
för att med telegrafens tillhjelp vidga området
för ljudets hörbarhet. Liksom man en gång tviflande
och sjelf klokt skrattade åt idén att med dittills
okänd hastighet åka efter en »ånghäst», liksom man
senare med samma öfverlägsna förnumstighet skrattade
åt uppgiften, att två personer skulle kunna sitta
femtio-, ja, hundradetals mil ifrån hvarandra och
genom tecken samtala, med frågor och svar aflösande
hvarandra i samma minut, något som nu händer alla
dagar, och liksom man för öfrigt skrattat åt alla
stora uppfinningar, hvilka åstadkommit omstörtningar i
det bestående – så har man äfven skrattat åt försöken
att telegrafera ljudet.
Men man skänker nu ej längre tviflets löje deråt,
utan man bugar sig häpen för den undransvärda
verkligheten. Ty möjligheten af ljudets
transporterande per telegraf är redan en verklighet,
hvilken till och med den officiella diplomatien ansett
värdig sin uppmärksamhet. Det är professor Elisha
Gray i Chicago, Nordamerika, som efter årslånga
försök omsider lyckats lösa gåtan. Den 9 April i
år hade puffande annonser, om »En telefonkonsert,
telegraferad musik, den amerikanska vetenskapens
triumf», sammanfört en talrik samling menniskor i
en konsertsalong i Washington. Det var den bekante
M. Strakosch, som anordnat konserten, och pianisten
F. Boscowitz skulle utföra musiken. Men herr Boscowitz
uppträdde icke, enligt vanligt bruk, i konsertsalen
inför åhörarna, utan på en telegrafstation i
Filadelfia, det vill säga omkring tjugo svenska,
mil från Washington.
Svenska ministern i Washington, grefve C. Lewenhaupt,
som öfvervar konserten, ingaf derom rapport till
vårt utrikesdepartement, der man naturligtvis med
stor öfverraskning läste det ovanliga diplomatiska
meddelandet. Derur må här inflyta följande:
"Konserten åstadkoms på följande sätt: Herr Boscowitz,
som befann sig på en telegrafstation i Filadelfia,
spelade på en apparat med 16 tangenter. Ingen
musik hördes på den stationen, men under hvarje
tangent fanns en stämgaffel af olika längd, som, då
tangenten anslogs, vibrerade ett visst antal gånger,
t. ex. 128 gånger i sekunden för tonen C; och för
hvarje vibration afbröts och slöts den elektriska
strömmen. I konsertsalen i Washington, som för
tillfället var förvandlad till telegrafstation,
fanns en annan apparat, bestående af 16 aflånga
resonanslådor af olika storlek. I hvar och en
af dessa lådor fanns en stålstång, förenad genom
ankare med en elektromagnet. Lådan och stången voro
stämda i samma ton. När nu den elektriska strömmen
omkring elektro-magneten afbröts och slöts 128
gånger i sekunden för tonen C, vibrerade stången
till följd häraf ett lika antal gånger i sekunden
och den omslutande resonanslådan angaf således
tonen C. Professor Gray anmodade per telegraf
herr Boscowitz att börja och omedelbart hördes
en välkänd melodi. Musiken, som närmast liknade
en glasharmonika, var något starkare, men ej så
vacker; och professor Gray förklarade sjelf, att
han icke gjorde anspråk på att kunna frambringa
vacker musik. Om erforderliga apparater funnits,
hade naturligtvis samma konsert kunnat gifvas på
alla mellanliggande telegrafstationer. Professor Gray
uppgaf till och med, att tonerna stundom hördes från
de på stationsborden vanliga apparaterna och att
han en gång hört toner från en gasmätare af jern,
med hvilken en telegraftråd händelsevis kommit
i beröring."
Sedan ljudets transporterande per telegraf visat
sig vara en möjlighet, kan det ej öfverraska att
muntligt samtal mellan personer på stort afstånd från
hvarandra också är en simpel sak. Nästan samtidigt
med underrättelsen om den första telefonkonserten i
Washington löpte också kring verlden uppgiften om en
lyckligt pröfvad uppfinning, genom hvilken telegrafen
kan begagnas som språkrör. Det är professor Bell
i Boston, som vid den uppfinningen fäst sitt namn,
och en annan Bostonbo, herr William, är veterligt
den förste, som bragt denna uppfinning till praktiskt
bruk. I tidningen Public Ledger af den 28 nästlidne
April säger han, att på den linie han anlagt, mellan
sitt kontor i staden och sin omkring 1/2 svensk mil
derifrån belägna bostad i Sommerville, »samtalet
trots afståndet är lika tydligt, som om de talande
personerna vistades i samma rum».
Dessa nya, märkliga uppfinningar på telegrafiens
område äro dock långt ifrån de enda, som förvånat
verlden sedan telegraftrådarna för sitt ursprungliga
ändamål började omspinna jorden.
Redan gammal och tillämpad inom telegrafien är en
apparat, som med vanliga tryckbokstäfver återger
depeschernas innehåll, hvarigenom hvar och en är i
stånd att afläsa hvad telegrafen har att meddela. Mera
ny är idén, att per telegraf återgifva personers
porträtter, men äfven den är med lycklig utgång
pröfvad och väntar blott på vidare utveckling.
Det är lätt att inse den praktiska nytta, som deraf
skall kunna dragas. Fotografien har vunnit en ganska
vidsträckt användning i samhällsordningens tjenst. Vid
hvarje straffanstalt och poliskontor har man numera en
talrik samling porträtt af brottslingar, hvaraf man
betjenar sig för igenkännandet af rymlingar eller
eftersökta misstänkta personer. Men så god hjelp
polisen än haft af fotografien, har det dock allt
för ofta händt, att den efterspanade hunnit öfver
gränsen och i säkerhet, innan hans fotografiporträtt
kunnat på xylografisk väg genom någon tidning spridas
bland allmänheten, ty rymlingar hafva icke för sed
att söla när de »emigrera». Men rymma de än med
snälltågsfart, så är dock den elektriska strömmen
genom telegraftråden vida snabbare att ropa sitt
»gif akt» till alla polismän i hela riket, ja, i
hela verlden. Man nöjer sig icke heller längre med
att fotografera, utan man telegraferar skälmarnas
porträtt ...
I Paris har polisen nyligen med framgång varit
sysselsatt med att telegrafera signalementsbref
jemte den omhandlade personens medaljongporträtt
af en femöreslants storlek till olika stationer på
olika afstånd. Porträttet blir visserligen endast
en oskuggad konturteckning, ungefär som porträtten
från den »gamla, goda tiden», men då telegrafen med
all önskvärd noggrannhet på hvarje afstånd aftecknar
bilden, är ju redan dermed mycket vunnet.
Dessa försök i Paris anställdes i närvaro af flera
vetenskapsmän, polischefen, herr Voisin, och chefen
för spanande polisen, herr Jacob. Man telegraferade
den sednares profilporträtt till Lyon – profilbilder
låta nämligen lättast återgifva sig med enkla
linier. Inom några minuter förkunnade telegrafen,
att porträttet af den föregifna bofven nyss kommit i
Lyonpolisens händer. För att öfvertyga de närvarande
vetenskapsmännen att allt ginge riktigt till, begärde
man att porträttet skulle återsändas på samma sätt som
det kommit, och omedelbart derefter låg herr Jacobs
porträtt åter under deras undrande blickar. Kort
derefter fogade händelsen så, att polisen i Lyon fick
till Paris sända porträttet af en verklig förbrytare,
en banktjensteman, som rymt med stulna penningar utan
aning om, att telegrafen fortskaffade hans porträtt
till Paris några timmar hastigare, än snälltåget hann
ditföra honom.
En och annan af våra läsare torde kanske härvid från
elektriska telegrafens barndom erinra sig historien
om landtmannen, som fått telegrafiens betydelse
om bakfoten, som det heter, och på telegraftråden
upphängde ett par nya stöflar med adress till
sonen, som uppehöll sig i Upsala och hvilken på
så sätt antogs skulle få sitt behof ögonblickligt
tillfredsstäldt. Men någon jemförelse mellan denna
historia och uppgiften om porträtttelegrammen kan ej
göras, ty de sednare stå inför oss såsom ett redan
löst, ytterst intressant problem. Det återstår blott
att i praktiken bereda en bred och hinderfri väg för
den snillrika tanken.
Att detta ej skett förut förefaller ej så litet
underligt, då man vet, att engelske mekanikern
Bain för nära fyrtio år sedan inrättade en apparat,
med hvilken han per telegraf kunde sända skrifter
och teckningar af alla slag, t. ex. ett bref
i originalhandskrift. Franske abbén Caselli har
sedermera något fullkomnat denna sinnrika uppfinning,
och redan 1862 anställdes dermed försök under åtta
månaders tid å linierna Paris-Lyon, Paris-Amiens och
Paris-Marseille, hvilka försök fullständigt bekräftade
idéns utförbarhet, fastän apparaten än vidare måste
fullkomnas. Detta har nu skett med den utgång, att
man lär vara betänkt på den förbättrade apparatens
allmännare användande i Frankrike.
Yi skola här lemna några korta antydningar om
sättet, på hvilket denna apparat, som man kallar den tecknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
