Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glada och belåtna hjertan. Tillgifvenheten dem emellan
hade blifvit allt djupare och djupare, och de tackade
dagligen den allgode gifvaren för den sanna och stora
lycka, som blifvit deras.
Redan tidigt på dagarna satt den unga frun vid sitt
skrifbord, blomstrande och frisk som en vårmorgon. När
hon varit gift ett år, stod vid sidan af hennes
skrifstol en korgvagn och i den slumrade en liten
dotter, öfver hvilkens sömn den unga modern vakade,
medan hon fortfarande kopierade gamla luntor åt
Finland. Den lilla tog visserligen bort ganska mycket
af Olgas tid; men den räckte likväl till såväl för
barnet, som för skrifning och omsorgen om deras
hus. Hon visade genom sitt lif, hvad en bildad och
förståndig qvinna kan uträtta, då hon af själ och
hjerta älskar arbete och en gagnelig verksamhet.
Olgas hem nu bar samma prägel af beqvämlighet,
prydlighet och ett starkt utprägladt skönhetssinne,
som utmärkte hennes förra vindskammare. Den smakfulla
ordningen af blommor, taflor och konstsaker gjorde,
att man utan all öfverdrift kunde säga, att adjunkten
Arthur Nordenii hem liknade ett paradis och hans
hustru detta paradis’ engel.
När de ungas andra barn kom till verlden, ville
Arthur att Olga skulle afsäga sig skrifningen; men
hon svarade:
»Nej, min vän, det gör jag visst icke. Beröfva mig
icke glädjen, att genom mitt arbete bidraga till
förökandet af våra inkomster. Du skulle då göra
en rubbning i vår nuvarande lycka, och det vill du
väl icke!"
»Men du skall ej hinna att vårda dina barn, ditt hus,
din man och äfven ditt arbete», invände Arthur.
»Icke hinna med?» upprepade Olga leende. »De der orden
finnas icke i min ordbok. Tro mig, vi hinna alltid
med det vi vilja; först när arbetet synes oss som
en möda och pligten som en börda, blir tiden knapp.»
»Möjligt att du har rätt», inföll Arthur och såg
kärleksfullt på henne, »men antag, att vi i hast
blefve rika, att ditt arbete blefve öfverflödigt, nog
skulle du då känna dig lyckligare än hvad du nu gör?»
»Jag befarar motsatsen. Lyckligare än jag nu är, kan
jag svårligen blifva. Rikedomen kan ej förhöja min
sällhet, ty jag förstår ej att skatta den. Dessutom
antager jag, att arbetet äfven då blefve mig kärt,
ehuru ej såsom ett sträfvande för oss sjelfva, utan
för andra, såsom ett medel att gagna den mindre
lyckligt lottade.»
»Nå väl, skulle du ej sätta detta framom det nuvarande
arbetet?»
»Visserligen, om jag vore säker på att ej rikedomen
skulle på mig inympa sin egoism, så att min själ
angreps deraf. Må hända blef jag då endast en
njutningslysten och fåfäng toka, som försjönk i
likgiltighet för sina pligter. Det är alltså, min
älskling, bäst som det är. Vi löpa nu ej fara att
pröfva guldets skadliga inflytande.»
Arthur kysste henne ömt och allt fortgick sedan i
den gamla ordningen.
*
En vacker sommarmorgon, då ängar och fält stodo i full
blomsterskrud, inträdde Arthur till sin hustru, der
hon satt i sitt arbetsrum, skrifvande med stor ifver.
»Min vän, redan vid skrifbordet!» utbrast
han. »Klockan är endast half sju och du har redan
arbetat en god stund. Nej, Olga, detta duger icke,
du slutar med att öfveranstränga dig.»
»Ser jag öfveransträngd ut?» sporde Olga och vände mot
mannen sitt af helsa och lycka strålande ansigte. Hans
svar på denna fråga blef en varm kyss.
»Vare nu härmed huru som helst», återtog han
derefter, »så önskar jag att du för i dag lemnar allt
arbete. Jag har beslutat, att vi och barnen skola göra
en utfärd till Björkvik, är du med härom? Vi taga mat
och barnpigan med oss och begifva oss af klockan nio,
då jag har åkdon här, som hemta oss. Kunna vi blifva
färdiga till dess?»
»Visst kunna vi det», svarade Olga gladt och slog
armarna om mannens hals. »Ack, så roligt att få komma
ut i den fria naturen och inandas blomsterdoft och
höra fågelsång!»
»Har du funnit det påkostande, att i år nödgas försaka
att bo på landet?» frågade Arthur.
»Påkostande? Nej», genmälte Olga. »Då du i våras
sade dig ej vilja hyra någon sommarboning, var jag
nöjd dermed. Der mitt hjertas vän är, der är mig
alltid ljuft att vara.»
»O, Olga», utropade Arthur, »jag har en svår
synd att försona.» Ett lätt moln flög öfver hans
ansigte. »Dock, det är ej nu stunden att tala derom»,
tillade han, »men innan solen gått ned öfver denna dag
skall jag hafva biktat och erhållit din förlåtelse –
ifall du kan förlåta mig.»
»Kan!» Olga log. »Du har redan min förlåtelse, mot
vilkor att jag icke längre blir uppehållen, utan får
egna mig åt barnen och matsäcken.» Hon kysste lätt
hans panna och skyndade ut.
Arthur stod qvar och betraktade de kopierade arken
på Olgas skrifbord och tänkte:
»Har jag verkligen ägt rätt att handla som jag
gjort? Har jag med godt samvete kunnat taga emot dessa
uppoffringar, detta arbete, dessa försakelser? Jag
fruktar, att jag icke handlat samvetsgrant, utan
sjelfviskt.» Hans ögon höjdes mot himlen och han
fortfor i tankarna: »Att pröfvoåret förlängdes skedde
derföre, att jag fruktade hvarje förändring. Vi voro
så lyckliga, att jag bäfvade för att ändra något i
vårt lif. Gud, tillgif mig min synd!»
*
Den lilla familjen hade stigit ur vid egendomen
Björkvik. Det var ett par år gångna sedan de
sednast voro der och då Olga intogs af dess vackra
natur och täcka läge; men då fanns der endast en
bondstuga. Nu blef hon helt öfverraskad af att se
den oansenliga gården förvandlad till ett modernt
litet herresäte. Der den fordna stugan stått, reste
sig ett stort, vackert boningshus, med veranda åt
gården och åt trädgården. Det förr så illa vårdade
rosenqvarteret var nu omskapadt till en vacker
trädgård, och gårdsplanen hade rika gräsmattor och
blommor. Detta vackra och förtjusande landtliga hem
tycktes emellertid vara obebodt, ty alla rullgardiner
voro nere och ingen mensklig varelse syntes till.
Arm i arm gingo Arthur och Olga och besågo allt,
under det den sednare utgöt sig i förvåning öfver
den förvandling, som två år åstadkommit. När de till
sist blefvo trötta, uppsökte de en vacker plats,
ett stycke från gården, under några björkar och i
skuggan af några höga vilda rosenbuskar. Det var
en plats rik på blommor, gräs och vackra grupper
af träd. Här utbreddes de medförda filtarna och
framdukades middagen, hvilken under glädje och
innerlig belåtenhet förtärdes.
Barnen voro jublande glada, och det äldsta, lilla
Anna, hade mycket svårt att vara stilla medan hon
åt. Den tarfliga middagen var slutad. Tjenarinnan
hade blifvit bortskickad att koka kaffe. Olga satt
vid björkens fot och Arthur låg utsträckt på filten
med sitt hufvud i hennes knä, under det han höll
upp i luften deras yngsta lilla flicka, Julia, och
rustade om med henne. Den lilla slog förnöjdt med
händerna och räckte dem ibland med begärlighet mot
rosenbusken, för att nå någon af blommorna, men Olga
höjde varnande sin hand, med orden:
»Det sticks», hvilket icke hindrade den lilla att
skrattande räcka händerna mot de törniga grenarna,
utan att likväl nå dem.
Liten Anna hade öfvergifvit gruppen under träden och
gått längre bort, för att plocka några blommor som
smekte hennes öga och drogo henne till sig. Hon sökte
redan andra fröjder, än dem lekarna med far och mor
kunde skänka.
Öfver den lyckliga familjen kastade sommarsolen sitt
glänsande ljus, som harmonierade fullkomligt med
den hjertats fröjd och innerliga lycka, som med sitt
skimmer förskönade de båda makarnas ansigten. Det var
liksom lifvet koncentrerat all den sällhet, det ägde
att gifva, för att framställa taflan af en verkligt
lycklig familj. Minnet teg, framtida förhoppningar
slumrade, och det närvarande ögonblicket var allt. Men
detta var ju också så skönt, att de lyckliga gerna
kunde glömma det förflutna och det kommande.
»Kuku! Kuku!» ljöd det öfver deras hufvuden och det så
högt och så skarpt, att lilla Anna hastigt reste sig
från sin nedhukade ställning och kastade förskräckta
blickar omkring sig; derefter fann hon rådligast att
taga tillflykten till föräldrarna och tultade af till
dem. När hon stod vid fadrens sida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0222.html
