Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnade han lilla Julia till Olga, reste
sig upp och sade skrattande:
»Det var en närgången gök. Den skrikhalsen har skrämt
vår äldsta dotter, så att hon funnit för godt att
återvända till oss.» Han vände sig om till sitt
älsklingsbarn och sade: »Hör på, lilla rymmerska,
hvem gaf dig lof att gå bort ifrån oss?»
»Blommorna», svarade barnet och pekade på den plats
der hon sutit, då fågelns skrik jagade henne derifrån.
Arthur fattade tag i sin äldsta dotter och tumlade
om med henne i gräset. Båda skrattade högt under den
muntra leken, och Olga och lilla Julia instämde deri.
Trött af lekar och ansträngningar slumrade en stund
sednare de små helt lugnt i björkarnas skugga. Arthur
och tjenarinnan hade aflägsnat sig för att, såsom
Arthur föregaf, skaffa mjölk åt barnen.
Olga var således allena med sina små, dem hon
betraktade med ömhet. Det susade i träden, blommorna
vaggade för vinden och fåglarna sjöngo sina glada
sånger till Skaparens lof. Olgas hjerta fylldes af en
innerlig tacksamhet för den lycka, som var hennes,
på samma gång hon ur djupet af sin själ bad Gud
skyddande hålla sin hand öfver hennes sällhet. Det
var liksom någon mild, varnande röst erinrat henne,
att den kommande dagen kunde föra mycket okändt i
sitt sköte, och deraf kom detta oemotståndliga behof
att anropa den Högste om skydd för de rika blommor af
ren och sann glädje, som nu växte på hennes lefnads
stig. När hon slutat sin tysta bön, stod Arthur
framför henne och i detsamma vaknade barnen.
»Låt mig nu få taga Anna vid handen», sade han och
öfverlemnade Julia till Lovisa, »så tager du min
arm och följer mig; jag har beredt mitt hjertas
herrskarinna en liten öfverraskning.»
»Jag misstror öfverraskningarna», försäkrade Olga
leende och tog hans arm; »de hålla sällan hvad man
väntar af dem.»
»Undantag finnas, min nådiga.»
»Och den du ämnar mig hörer till dem?» sporde Olga.
»Jag hoppas det. Med den måste följa min utlofvade
bikt, som du tyckes hafva förgätit, ehuru du redan
gifvit absolution. »
»Hvad min Arthur har att bikta, det kan jag gerna
på förhand tillgifva», sade Olga; »men du har nu
i alla fall retat min nyfikenhet på den utlofvade
öfverraskningen.»
De gingo fram till trädgårdsgrindarna och genom dem
uppför den breda gång, som förde till den vackra
planen utanför boningshuset. Olga öfverraskades
utaf att alla rullgardinerna nu voro uppdragna,
glasdörrarna till verandan uppslagna och denna
fullsatt med vackra krukväxter.
Arthur gjorde sig hastigt lös från Olga, skyndade före
henne till verandan med lilla Anna, sprang uppför
de få trappstegen och då han stod på det öfversta,
lyftade han upp barnet och vände sig om till Olga
som följt honom.
»Din äldsta dotter», sade han, »önskar att vara den
första som helsar dig välkommen i ditt nya hem. Jag,
den unga damens riddare, ber att för dina fötter få
nedlägga eganderätten till detta lilla, anspråkslösa
Björkvik, med allt hvad der finnes, och anhåller
blott att du tillåter mig att här få dela ljuft och
ledt med dig.»
»Arthur, hvad betyder detta skämt?» frågade Olga och
såg ängsligt upp till mannen.
»Det betyder, min älskade, att jag köpt detta ställe,
låtit uppbygga denna boning, och med bistånd af tvenne
tillgifna vänner inredt, ordnat och möblerat den så,
att Olga här skulle få ett eget litet hem efter sitt
tycke och sin smak.»
»Du!» utropade Olga. »Men hvarifrån alla de pengar,
detta kostat? O, min vän, jag börjar frukta att...»
»...En dårskap blifvit begången, vill du säga»,
afbröt henne Arthur, ställde ned Anna på verandan
och slöt Olga till sitt bröst, bifogande med upprörd
röst: »nej, ingen dårskap är begången, jag är och jag
har allt sedan jag begärde din hand varit en förmögen
man. Kan du förlåta, att jag ända till detta ögonblick
förtegat det?»
Några stora tårar runno utför Olgas kinder. Hon gömde
ansigtet vid hans bröst och hviskade:
»Jag har intet, min älskling, att förlåta dig;
men jag önskar i denna stund, att du aldrig yppat
denna din hemlighet. Vi voro så lyckliga, att denna
förvandling, från att äga intet annat än vårt arbete,
till att vara förmögna, skrämmer mig.»
»Olga, tala icke så!» bad Arthur; »du samlar glödande
kol af ånger och blygsel öfver mitt hufvud; men innan
jag erkänner huru brottslig jag varit, skall du helsa
på ett par kära vänner, som vänta dig, och hvilka
hjelpt mig att här ordna allt. Sedan skall du bese
din egendom.»
Arthur förde den ganska upprörda Olga in i
salongen. Fru Juliana och Rolf kommo glada emot henne
och det blef välkomsthelsningar och omfamningar.
Olga hade icke träffat Rolf sedan sin
förlofningsdag. Han hade allt sedan den tiden varit
i Norrland. Hennes glädje blef också vid hans åsyn
innerlig och hon sade honom äfven, huru hjertligt
glad hon var, att han och tant Juliana voro de första
gästerna i det nya hemmet. Arthur omtalade, att det
var Rolf och tant Juliana, som under dagens lopp låtit
flytta den del af deras bo i staden, som Olga tyckte
om, till Björkvik och att det var Rolf som uppköpt
och utvalt alla de nya möblerna, taflorna m. m. Vann
anordningen i rummen Olgas bifall, var förtjensten
Rolfs. Olga tackade den käre kusinen och försäkrade
honom, sedan man beskådat boningen, att allt var så,
som om hon sjelf skulle hafva valt och ordnat det,
ifall man rådfrågat henne.
Efter slutad rond inom och utom hus slog det lilla
sällskapet sig ned på verandan.
»Jag skall nu, min hulda maka», sade Arthur, »inför
dig och dessa våra kära vänner erkänna min svåra
skuld. Genast då jag erhöll underrättelse om det arf,
som tillföll mig efter en slägting i Danmark, reste
jag upp till Stockholm, för att säga den vänaste
flicka jag kände, att mitt hjerta tillhörde henne
och att jag önskade erhålla hennes tillbaka, eller
ock skulle hon gifva mig igen mitt. Fattigdomen, som
hitintills afhållit mig från att fria, stod icke mer
emellan oss. Glad och full af hopp anlände jag till
tant Julianas boning, öppnade salsdörren och trädde
in, utan att hvarken tant eller Rolf sågo mig. Tant
yttrade i detsamma: ’Olga kommer aldrig att gifta sig
med någon annan man än den, som har rikedom att bjuda
henne’. Orden gjorde ett så pinsamt intryck på mig,
att jag icke hörde något mera af hvad tant sade; när
jag hemtat mig, helsade jag och samtalet mellan tant
och Rolf blef afbrutet. Mitt beslut var ögonblickligen
fattadt. Jag skulle förtiga den lyckliga ekonomiska
förändringen och såsom den obemedlade adjunkten
begära Olgas hand. Vi blefvo gifta, och ändå hviskade
misstrons lilla demon till mig, att jag borde pröfva
guldet i hennes karakter. Min ärfda förmögenhet
betraktades af mig sjelf såsom något fiendtligt till
vår lycka, och som en äkta egoist lät jag det ena året
efter det andra gå under träget arbete för Olga och
äfven för mig sjelf. Jag köpte visserligen för två år
sedan detta ställe, derföre att det behagade Olga,
och jag lät rifva ned de gamla kojorna och uppbygga
allt nytt, vackert och beqvämt; men jag betviflar att
detta hem i år blifvit färdigt, om ej Rolf i våras,
då vi träffades i Stockholm, tvingat mig till löftet,
att jag skulle yppa allt för Olga. Han åtog sig att
hjelpa mig, och så inträdde den dag då täckelset
måste falla. Ännu i går afton erfor jag ett verkligt
själsqval vid tanken, att träda i åtnjutande af
alla de fördelar rikedomen skänker, och det föreföll
mig som lifvets glädje derefter icke skulle blifva
lång för mig. I dag åter har jag känt ett djupt, ett
innerligt hjertebehof att inför den ädlaste, den bästa
bland qvinnor bekänna min synd mot henne och erhålla
tillgift.» Arthur fattade Olgas händer och slöt dem i
sina, tilläggande med innerlig röst: »kan du förlåta?»
Hon strök med handen öfver hans panna och hviskade:
»Jag har ju redan förlåtit dig. Den lycka vi njutit
har varit så ren och så sann, att den utplånar
hvarje misstag; men det smärtar mig djupt, att du
en enda minut, än mera i åratal, kunnat tvifla på
mitt hjertelag. Detta, Arthur, är en skugga som
fallit öfver mitt lif, ty jag har obetingadt trott
på ädelheten i din natur. Se der skilnaden mellan
din och min kärlek.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
