- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
222

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 192.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

222

dunkla-, ’berätta oss nu om ditt lif! Vårt vet du
redan från middagsbordet, och hur lugnt och stilla det
flutit fram, grundadt endast af vår mors död! Hvad
det var synd att du inte kom förr, hon längtade så
mycket att få se dig och de båda andra bröderna/

’Jag kunde inte komma!’ svarade farbror Jakob
med sträf ton; ’jag hade ett giltigt skäl:
afståndet. Man hoppar inte så lätt öfver en sådan
bäck som Atlanten! Mera underligt var det väl att
Erik och Anton inte sågo till henne någon gång! Men
jag förstår dem nog: vår far ville inte hafva oss
till några känslomesar, och vi äro ingenting annat än
det gifna resultatet af hans sätt att uppfostra. Synd
bara att det skulle gå ut öfver gumman mor, som nog
var en snäll och bra gumma, fast jag minns henne så
litet! Talte hon om oss, sade du?’

’Ofta och alltid med kärlek’, svarade min far vekt;
’och hur hon väntade på bref, som aldrig kommo! Blott
en enda gång underrättade farbror Erik henne i få och
affärsmessiga ordalag om att han gift sig och flyttat
upp till Norrland. Anton skref aldrig . . . och du
. . .’

’Låt oss inte tala om det!’ afbröt farbror Jakob
sträft, i det han strök sig öfver ögonen med afvig
hand, som om han velat stryka bort något minne eller
någon länge slumrad barndomskänsla; ’jag har minsann
haft annat att göra än att skrifva! Du ville ju
höra något om mitt förflutna lif? Kan du också höra
det? Skall inte du och din fromma hustru rysa som
spökrädda barn, om jag talar om ett lif som flugit
fram som en hvinande storm öfver piskande vågor
och steniga ref. Öfverflöd i dag, svält i morgon,
så guld igen, så att det runnit mellan fingrarna
som vatten, och sedan på nytt elände så djupt, att
sjelfva afgrunden inte kan bjuda på värre. Matros
i dag, guldgräfvare i morgon, spelare dagen derpå,
och så matros igen, och det om hvartannat. En
vacker dag kapten på en kapare, befallande öfver
ett femtiotal gula hundar, malayer och kineser,
med knifven mellan tänderna och rof och mord till
smånöjen på lediga stunder. Tänk dig ett vildt
stormande haf och en sådan besättning i myteri, och
jag och min styrman på skansen med en spak hvardera
i handen, och så slag till höger och venster, och
spräckta skallar och forssande svart blod i floder på
däcket! Och så skeppsbrott på en kust så ogästvänlig,
att kannibalerna med djuriska tjut endast väntade på
att stormen skulle slunga oss i land, för att få oss
som stek under sina gnisslande tänder! Sedan på nytt
uppe i smult vatten, och firad och rik som en nabob
på kuster, tjusande och sköna som paradis! Gungande
i hängmatta under rosiga träd, vaggad till sömns af
slafvinnor så sköna, att den gamla verldens kejsare
skulle vilja ge alla sina kronor för att kunna köpa
en kyss af en enda af dem! Se der bilder ur mitt
lif, och tro mig, det är ett lif som icke-gör en
vek, icke föder några fromma och barnsliga tankar,
isynnerhet när man gått ut ur fadershemmet med
hjertat fullt af bitterhet och hat! Ty jag hatade
min far både för min egen och för min mors skull,
som han tyranniserade. Jag hatade äfven henne, derför
att hon var svag, derför att hon inte vågade skydda
sina barn! Jag minns ännu dunkelt från min barndom,
att jag längtade efter kärlek, som en brännande törst
längtar efter vatten, och de smekningar, dem min mor
stal sig till att gifva mig då min far icke såg det,
tillfredsställde mig icke. Så kastades jag ut på
sjön, uppfostrades med hugg och slag, lärde mig af
kamraterna att håna allt och skratta åt allt som var
godt och fromt och ädelt, blef stark som en björn i
armar och senor, men hård som en sten i hjerta och
sinne. Der har du mitt lif, broder Arvid, och säg
mig nu ärligt, om du inte ryser för den som du nyss
kallade din bror!’

’Nej, jag ryser icke för dig’, sade min far i det
han lade sina händer smekande på hans, ’jag beklagar
dig i stället. Men jag inser också att du icke kunde
blifva annorlunda än du är. Och att du är bättre än
du sjelf vill låta påskina, det bevisas bäst af ditt
sätt att tala om ditt förflutna lif!’

’Ha ha ha! det tror du!’ utbrast farbror Jakob
med ett bittert skratt, i det han nu till min mors
stora förskräckelse .kastade upp benen på bordet;
’hvem ansvarar dig för att jag inte förställer mig
för din hustrus och barnens skull?’

’Din ton!’ svarade min far lugnt; ’den ljuger inte!’

’Det vet du så litet. Svägerskan ser på mig med
förskrämda blickar, hon ser skarpare än du! Hon är
rädd för att jag skall förstöra hennes pojkar med
mina vilda minnen från det förflutna!’

’Nej, visst inte’, svarade min mor med ett hastigt
leende, ’jag är bara rädd för mina kaifekoppar, jag!’

’Jaså! Åh, förlåt, kära svägerskan! Jag glömmer bort
att jag inte är i Amerika!’ sade farbror Jakob,
i det han tog ner benen från bordet och lade dem
tillbaka på stolen; ’men så länge jag inte tar upp
knifven och börjar tälja sönder bordskifvan, så får
ni ingenting klaga öfver.’

’Herre min Gud, lefver man så i Amerika?’ frågade
min mor alldeles förfärad.

’Det är småsaker, som ingen frågar efter. Har man
bara dollars på fickan, så kan man skära sönder så
många bord man vill! Yankeen vet hvad dollarn duger
till; men han vet också mycket annat, som är bättre än
det. Ni skall inte se honom öfver axeln och högmodas,
ni gamla verldens barn, som gå i ledband efter edra
vederbörande, ty han är bättre än ni och framtiden har
han för sig och en hel verldsdel till tummelplats,
- en verldsdel, som ännu inte är till en åttondedel
bebodd!’

’Och ändå har han åtskilligt att lära af den gamla
verlden’, sade min far, lugnt som alltid.

’Och hvad skulle det vara?’ frågade farbror Jakob
med skärpa i ton och min.

’Aktning för menniskovärde, utan dollarn, och sann
religiositet, inte sektkristendom’, svarade min far.

’Du pratar! Det finns båda delarne i Amerika, fast
kanske inte på det viset som här. Också ämnar jag
snart fara tillbaka dit, sedan jag nu sett huru mina
bröder hafva det; ty här skulle jag i alla fall inte
trifvas. Här är för smått och för trångt och för
kälkborgerligt allting. Säg mig, Arvid, har du lust
att emigrera?’

’Jag?’ utropade min far förvånad, ’hur kan du fråga
något sådant?’

’Kors! jag tycker’, svarade farbror Jakob, i det han
litet föraktligt såg sig omkring och till slut fäste
ögonen på den rödmålade byggningen med sitt spåntak,
’jag tycker att det här väl inte kan vara så mycket
att sakna.’

’Så tycker du’, återtog min far, i det han fattade
sin hustrus hand och tryckte den i sina; ’men för mig
är -detta allt: här dog min mor, här blef Elin min
hustru, här föddes våra barn; här har jag sjelf satt
ned hvart träd, hvar buske, hvart frö i den moderliga
jorden, - intet af dina paradis der-ute kan för mig
uppväga den här lilla fläcken mager jord i en vrå af
mitt gamla fädernesland, och jag hoppas att en dag
få dö här lika förnöjd och lycklig som jag lefvat.’

’Snigel!’ yttrade farbror Jakob med hånfull ton,
i det han kastade det ena benet öfver det andra, och
gungade bakut på stolen; ’jag kunde just tro att du
skulle tänka så. Bror Erik förberedde mig på att du
var morsgrisen ibland oss, och det är ingen konst för
dig att vara god, ty all den kärlek, vi andra skulle
fått njuta, den fick du hel och odelad på din ensamma
lott. Till och med gubben far, så sträng och orättvis
mot oss, klemade bort dig, och nu kan jag gerna säga
det rent ut, att jag alltid varit afundsjuk på dig
i mitt hjerta.’

VII.

Jag minns ännu som om det varit i går hvilken dyster
förstämning som vid dessa ord från farbror Jakob lade
sig öfver hela den lilla familjekretsen. Till och
med vi barn kände oss osäkra till mods, som om någon
olycka hotat oss, och vi började tycka att sötsakerna
smakade oss mindre väl, sedan deras gifvare talat så
ovänligt till vår far.

Min mor, som alltid var villig att ställa tillrätta
allt som kommit i olag, började dock snart tala om
annat, och den tryckande stämningen gick bort lika
fort som den kommit. Hon frågade om min fars tvänne
andra bröder och huru de hade det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free