Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
’De ha det alldeles utmärkt’, svarade farbror Jakob,
i det han tände en stor, lång och krokig cigarr
som var alldeles svart; ’jag har nog tittat på dem
också, skall ni tro! Bror Anton träffade jag i Odessa
för två år sedan-, han är förste landtmätare nere
i Kyssland åt Svarta hafvet till, dit han för tio
år sedan flyttade från Uraltrakten, der han först
bodde. Han är enkling och mycket rik, har en grann
grön och röd uniform och bröstet fullt med ordnar af
alla slag. Han äter goda middagar och är trind som
en tunna, dricker tre, fyra buteljer champagne hvar
dag och dör väl en vacker qväll utaf blödslag efter
någon större middag. Han har en son som är löjtnant
i ryska armén och som spelar bort hela sitt arf innan
han ännu fått det i händerna. Vacker pojke för resten,
och kniper sig väl en dag någon furstinna som dricker
konjak och hjelper honom att spela bort de penningar
han får med henne. Bror Erik är medintressent i ett
par stora sågverk uppe i Norrland, och har gift sig
till förmögenhet med en enka, som är en gång till så
gammal och tre gånger till så snål som han. Han kallas
brukspatron och har två döttrar, som båda äro gifta
med hvar sin kräfstinna stubbhuggare deruppe. De föra
stort hus och lefva som hund och katt för resten.’
’Stackars mina bröder!’ sade min far med en suck,
’hvad jag gerna ville se och tala med dem ännu en
gång i lifvet.’
’Då är du ensam om det begäret’, svarade farbror Jakob
hårdt som alltid; ’ty de vilja inte kännas vid dig. w
Skolmästaren borta i knallebygden" vilja de inte räkna
slägt med, åtminstone inte rike brukspatronen uppe i
Norrland. Kyssen har glömt både dig och språk och land
här hemma, - han snörflar uffski och ruffski och töj
och skoj, som om han aldrig gjort annat än luktat på
hvitlök och surkål i all sin dar! Hade jag icke varit
i Amerika, der man lär sig jemnlikhet framför allt, så
hade jag kanske också blifvit lika närsynt som de. Nu
har jag i alla fall sett dig och sett att du har det
godt, efter ditt begrepp, och så ger jag mig af igen
och se’n tänker jag det dröjer innan vi träffas.’
’Tänker du resa igen?’ sporde min far förvånad och
ledsen-, ’stannar du inte qvar hemma i Sverige?’
’Hvad skulle jag göra här? Gå och trängas med de andra
nöten, som inte veta bättre? Nej tack, jag vill ha
luft, utrymme, frihet-, jag vill inte låta stänga in
mig! jag reser i afton igen!’
’Som du vill då’, sade min far, men tillade efter ett
ögonblicks tystnad: ’men vill du göra mig sällskap
till kyrkogården, den är inte långt härifrån?’
’Hvad skulle jag der att göra?’
’Besöka vår mors, din mors graf.’
’Min mors graf? Nej det vill jag inte . . . jag vill
inte tynga den med min närvaro. Gråta kan jag inte och
hyckla vill jag inte. Det är bäst att det får vara.’
’Men du kan åtminstone gå in i hennes rum, der
hon lefde de sista tio åren, och der hon dog. Vill
du det?’
’Well! Hvarför inte.’
Och derpå steg han upp och följde min far, lemnande
min mor och oss ensamma nere i bersån. Yi undrade
mycket på hvarför han inte ville gå till farmors graf,
dit vi gingo hvarje söndag med friska blommor och
kransar; men vår mor sade oss att det inte nyttjades
så i Amerika, och att farbror Jakob nog sörjde farmor
lika djupt för det.
’Men nog är farbror Jakob ändå en stygg menniska,
är han inte det mamma?’ frågade jag efter en stunds
funderande på hvad jag hade hört.
’Nej, kära barn’, svarade min mor mildt förebrående,
’nu gör du honom orätt; han är inte stygg, han är
bara olycklig.’
’Olycklig han, som har så mycket nämnarn!’ ropade
lilla syster, i det hon stoppade ett helt fikon i
sin mun; ’hvem är då lycklig, mamma du?’
’Den som inte har så mycket nämnarn!’ svarade min
mor och tog den lilla i sitt knä, som om hon velat
akta henne för något ondt.
Efter en god qvart kommo min far och farbror Jakob
tillbaka. Min far såg upprörd ut, men farbror Jakob
lika sträf och sluten som förut.
’Nå?’ frågade min mor.
’Hvad menar svägerskan?’ sade farbror Jakob; ’jaså,
hvad jag tyckte om rummet? Jag tycker att man skulle
qväfvas der på tio minuter, mycket mera då på tio
år! Men det lider på tiden! Farväl med er!’
’Du vill således inte stanna?’ frågade min far,
i det han fattade hans hand.
’Nej, på inga vilkor! Men kanske kommer jag igen, om
jag lefver tills jag blir mycket gammal! Men hör på,
vill du ge mig ett minne af er?’
’Ja, gerna!’ svarade min far lifligt; ’hvad
vill du ha?’
’Pojken deri’ svarade farbror Jakob kort, i det han
pekade på mig.
Min far ryckte till och blef blek som ett lik. Sedan
slog han armen om mitt hufvud, tryckte mig intill sig
och sade med en röst, som darrade af sinnesrörelse:
’Jag släpper inte ut mina barn ur boet, förrän de
vilja lemna det sjelfva.’
’Dumheter!’ återtog farbror Jakob, ’pojken skulle
inte fara illa, det kan du lita på. Han skall få se
sig omkring, få lära hvad han vill och om jag dör, så
skall han inte sakna multum i sin ficka. Erfarenhet
skall han få och lärdom och goda dagar, om du låter
mig taga honom med.’
’Men hans hjerta?’ frågade min mor.
’Bäst att af den sorten hafva så litet som möjligt’,
svarade farbror Jakob; ’jaså ni vill inte? Nå, adjö
med er då!’
Och dermed gick han ut och satte sig genast upp
i vagnen som nyss blifvit förspänd och nu stod
och väntade utanför. Yi följde efter, och inom ett
ögonblick piskade kusken på sina hästar och det bar
af som en blixt utåt landsvägen, medan den långa
mörka gestalten, som satt vårdslöst tillbakalutad i
vagnen, med en butter nick helsade oss, der vi stodo
som förstenade öfver det plötsliga afskedet.
När vi sedan kommo in till oss, föreföll det oss alla,
som om en mörk sky gått öfver det stilla hemmet och
som det nu klarnat igen, och sedan min mor torkat
tårarna ur ögonen sade hon sakta till min far:
’Det var ändå skada att han inte fick någon småsak
till minne härifrån.’
’Var lugn du, Elin’, sade min far med ett vemodigt
löje; ’han for inte utan. När han trodde att jag
inte såg det derinne, tog han gummans psalmbok och
stoppade den i fickan.’»
VIII.
»Ja, och nu är det nästan slut på min enfaldiga
historia», sade Hult efter en stund, i det han
läppjade på sitt punschglas; "ty jag har inte
mera att tillägga, än att vi aldrig mera åter-sågo
farbror Jakob och att min fars andra bröder aldrig
läto höra af sig. Min far och min mor lefva. Gud
ske lof, ännu, nöjda och glada på sin lilla egendom,
jag och mina bröder äro ute i verlden och sköta oss
temligen hyggligt, och lilla syster är sedan ett par
månader förlofvad med en ung och rask landt-brukare i
trakten af mina föräldrars lilla gård. Farbror Anton
lär verkligen hafva dött af slag för ett par år se’n,
och för farbror Erik hade det gått utför genom de
dåliga träkonjunkturerna, så att han dog som nådehjon
hos en af sina magar.»
»Nå, men hörde ni aldrig af amerikanaren sedan?»
frågade den andra teknologen.
»Jo, fem år efter sedan han helsat på oss så der
hastigt kom ett paket till min far med en mängd
amerikanska frimärken på omslaget. När min far ref
af papperet, på hvilket adressen stod, fanns der ett
inre omslag, på hvilket det stod skrifvet med stora,
raka bokstäfver: ’Till honom, som valde det bästa af
allt? När äfven det var borta, låg derinne farmors
gamla psalmbok och ett kort bref med en vexel på tusen
dollars ’till uppfostran åt pojken, som jag inte fick
ta med mig och som kan tacka Gud för att han blef
hemma’, stod det i brefvet. Han hade skrifvit det på
ett sjukhus i San Francisco, då läkaren förklarat att
han inte mera hade något hopp att komma upp igen,
sedan han på ett spelhus fått ett revolverskott i
sidan af en irländare, med hvilken han råkat i tvist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
