- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
226

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. III. Martyrer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

’Ett mordförsök, fosfor i maten kanske? Här skall
bli undersökning, strängt förhör T

Jag var nu icke längre den deltagande vännen, jag var
borgmästaren i sitt embetes utöfning och jag reste
mig från soffan. Den lilla frun fattade mig i armen
och såg ut, som om hon blifvit förryckt.

’Hvad i all verlden går åt farbror? Ni talar liksom
. . .’

’Som hvad?’

’Åh, farbror missförstår - nej, ingen fosfor! Thilda
pinar långsamt ihjäl mig, det är allt.’

’Det är nog, tyckes mig.’

’Kan så vara’, sade den unga frun med ett melankoliskt
småleende. ’Egentligen rör det endast små husliga
uppträden, men eftersom farbror just kom, då Thilda
gjort mig alldeles utom mig, så ... Ja, jag vill bara
nämna, när hon till exempel om morgonen försofver
sig, och jag väcker henne, så säger hon: Hoppsan l
När jag ber henne om något, som hon icke tycker om,
och hon tycker sällan om, hvad jag ber, svarar hon:
Hoppsan! Och när jag i dag efter städningen tog
henne i armen och visade henne dammet på panelningen,
sade hon: Hoppsan! Farbror kan inte tro huru hennes
beteende plågar mig, och när jag ber Unér komma
emellan . . . och det är ju hans pligt som man,
att stå på min sida . . .?’

Ma visst, ja, det är klart’, sade jag, då den tårögda
lilla frun hemtade andan för att kunna fortsätta, –
’ja visst, ja, han bör stå på er sida.’

’Så bryr han sig om ingenting, farbror, han hör till
dem, som låtsa att de hvarken höra eller se, och han
har till och med bedt mig att icke bråka så mycket
. . . jag, som är sjelfva tålmodigheten! . . . När jag
nu gång efter annan förklarar för honom, att jag icke
kan uthärda, svarar han på ett sätt, liksom skulle
det vara han och icke jag,osom vore uttröttad: »Nå,
så låt henne flytta då, lilla barn." Åh, som om inte
han, lika väl som jag, visste att den, som jag skulle
få igen, icke vore en hårsmån bättre än Thilda! Det
är mitt öde, jag vet det, jag har varit pröfvad i
tio år. Jag är utpinad och förbi.’

Med min älskvärda väninna började jag nu tala om
hennes lyckliga samhällsställning, hennes angenäma
hem-, att hon bok-stafligen fick allt, hvad hon
pekade på; att hon hade en man, som, figurligt taladt,
bar henne på sina händer; men hon skakade blott sitt
vackra hufvud.

’Ni är man’, sade hön, ’ni kan inte fatta hvad en
qvinna lider, då hon saknar Må . . . och friden är ju
det bästa af allt! . . . / aren ute i verldsvimlet,
vi äro bundna vid hemmet... / kunnen inte förstå,
huru en småsak kan plåga oss. Men jag vet, huru jag
under åratal haft det!. . . Mitt lynne är sjukt;
jag undrar sjelf på, huru det skall sluta.’

’Men jag tillåter mig säga detsamma som Unér.’

Den täcka frun såg med en mjeltsjuk blick upp mot
taket.

’Det blir icke bättre’, försäkrade hon; ’flickan,
som jag hade före Thilda, var aldrig tillstädes,
utan jemt sprang hon bort till bekanta eller var hon
ute i portgången och talade med en kusin och en annan
... En matmoder måste naturligtvis ha tillsyn om sitt
hus, men när man fordrar räkenskap för den eller den
utgiften . . .’

I detta ögonblick rycktes dörren häftigt upp och
Thilda trädde in, blossande röd.

’Nu har jag hört nog’, sade hon, ’nu vet jag hvad
frun går för, och för resten har jag i det fallet
alltid haft mina misstankar. Att tala illa om sina
jungfrur, hoppsan! Jo, det är just fint! Jag vill inte
vara hos en person, som flyger utefter väggarna och
stryker fingrarna på panelningen. Jag går på eviga
ögonblicket; hej, hoppsan!’

Jungfru Thilda gjorde en sväng i dörren, der hon
förklarade, att hon icke var van vid annat än bättre
hus och att hon icke visste, huru det burit till, att
hon kommit i denna simpla omgifning, der husbonden,
strängt taget, var den ende, som hade förstånd, men
hvilken dock, rent ut sagdt, var ett nöt, som hon af
hela sitt hjerta beklagade - och hon kastade en

förkrossande blick på min unga väninna, hvilken i
detta ögonblick ledde ut mig, som blifvit en smula
förlägen, det tillstår jag. Tryckande min hand och
höjande sina blickar mot höjden, sade hon:

’Ni inser, att jag är en martyr?’

’Det kan jag också vara’, muttrade jungfru Thilda,
som vände sig om efter oss.

Efter denna något opåräknade inblick i min värdinnas
husliga lif, och medan hennes sist uttalade ord ännu
genljödo i mina öron, mötte jag fröken Lenvall,
såg hennes volanger och släp, såg hennes fransar,
fladdrande band och bjeffs; såg huru svårt hon hade
att röra sig, huru smärt och snörd hon var, och jag
lyfte min hatt och jag tror nästan att jag i mitt
hjerta också helsade henne för en martyr. Och sä
kom jag hem, der jag satte mig att fundera. ’Ni
kan inte tro, huru en småsak kan plåga oss’,
hade fru Unér sagt, och deri hade hon tusan så
rätt. Menniskoslägtet, min käre vän, har onekligen
anlag att omfatta hvartenda litet tillfälle för att
plåga sig sjelft, att, med ett ord, ikläda sig ett
martyrskap, som hvar och en gjorde klokt mot både sig
sjelf och andra att bekämpa. Hela menniskoslägtet bär
på ett martyrskap. Jag vill, parole d’hon-neur, derför
icke påstå, att det bär en gloria kring sitt änne!

Den lille borgmästaren hemtade efter andan och gaf sin
brorson ett plirande ögonkast: Der sitter du med ditt
skägg å la Napoleon III och en dinglande pince-nez
på bröstet, När jag ser noga på dig, är du litet blek
och glåmig, du också. Jag har hört dig sjelf säga, att
dina vänner ordentligen slitas om dig - du måste vara
en tusan så angenäm sällskapsmenniska! Nej, afbryt mig
inte. En riktig martyr för din älskvärdhet, hvilken
lätt kan göra dig till en odåga och en narr! ...

Borgmästaren skrattade och brorsonen också, dock
måhända med icke samma glädtiga klang, och den gamle
herrn fortfor:

Om du har lust, skall du också få skratta på din
onkels, rådman Slottenvall, bekostnad. Här om dagen,
då jag tittade in till honom, kom han emot mig,
springande från bordet med en servet öfver hufvudet.

’Leker du blindbock?’ sade jag, men upptäckte just
icke något lekfullt hos honom och icke hos hans fru
heller, ty hon stod temligen grågul bakom honom. Jag
skrattade då, men nu rinner det mig just i hågen,
att han kanske också bär på något slags martyrskap,
hvilket hans i förtid grånade hår och böjda rygg
icke jäfva.

Men, fy tusan, att jag skall vara borgmästare!

När jag efter detta skall döma en stackars tjufsate,
så kommer jag att tänka på, hvad sorts martyrskap
drifvit honom till brottet. Och att sedan uttala:
’skyldig’ - stöta honom ur samhället - det samhälle,
som aldrig glömmer och som endast till hälften
uppreser den fallne! . . . Jag har sett mången
brottsling vid detta ord fälla sitt hufvud - ja,
han känner, att han från och med domens ögonblick
skall bära samhällets martyrskap . . .

Måhända finner du, att jag har orätt i mina
påståenden, men tänk noga på saken och tro mig, att vi
äro martyrer så länge vi icke skaka af oss de band,
dem modet, bruket eller våra vänner, makar, döttrar
och tjenare behaga pålägga oss; vi äro martyrer,
så länge passionerna beherrska våra sinnen, eller vi
låta förtrycka oss af större eller mindre bitterheter
i lifvet; martyrer, så länge vi äro småsinnade.

Skaka bort allt detta, om du kan, och du skall bli en
mönstermenniska. Gör hvad en friboren ande bjuder dig
såsom rätt och billigt och du skall hvarken känna
några band eller vilja pålägga andra sådana! Må
martyrskapet visa sig under hvad form som helst, en
fri ande skall skaka det bort; det skall blifva frid,
och friden i menniskosinnet skall göra det benäget,
att ’icke längre vilja vara herre öfver sin stackare’
- må detta vara sens moralen.

Jag är just icke skicklig i logiken, men jag tycker
att jag talat temligen följdriktigt, sade den
lille borgmästaren och såg sig omkring med en viss
stolthet. Man påstår, att jag är vältalare, hm ,
. . men jag tror deraf icke ett ord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free