- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
228

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIX. Axel Emanuel Holmberg. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228

herden. Det är ett styfsint, äfventyrsälskande
och trotsigt folk, de goda »bullingarna», och ett
sådant skall man handskas med på sitt egendomliga
sätt. Holmberg inskränkte sig ej till att fromt
utdela välsignelser eller att med straffande stränghet
utslunga förbannelser.

Han ingrep i bullingarnas borgerliga lif, i deras
hvar-dagliga sysselsättningar, delande deras bröd
och var nog "gemen af sig»», såsom allmogen yttrar
sig, att tömma med dem en stånka af deras färsköl
eller annat-, han var fiskare så god som någon,
ofta plöjande salta vågen äfven då stormen hven vild
och sjön vrok sig hög - i sådana stunder visst icke
förgätande att, då så höfdes, gifva sina kamraters
tankar en riktning mot det oändliga, som genom
döden, hvilken ju kan träffa öfverallt och . hvem
som helst, bringar hugsvalelse i jordiska bekymmer,
men ock ändlösa qval för begångna synder. Då stormen
hviner i tackel och tåg, då ^Egirs döttrar hölja
sig i hvita dok, då faran hotar öfverallt och döden
kan nå i hvarje minut - då ligger det en märklig
makt i det heliga Guds ord, der det uttalas så som
Holmberg Jmn-de göra det; och visst är, att denne
pastorsadjunkt, som var allt annat än prest i vanlig
mening, dock verkade mycket godt i denna riktning. Der
det gällde att lisa bekymren och lindra nöden var
Holmberg ej heller sen. Ej sällan såg man honom på
obanade stigar, med geväret på axeln, prest-kappan
derunder och de nödiga nattvardskärlen i en ask,
skynda öfver klippor eller genom snårig skog till
någon döende; men var med döden äfven nöden gäst i
kojan, stannade han ej vid salighetsmedlens utdelning,
utan drog redan dagen efter genom socknen för att då
med kraftiga ord mana fram styfrarna ur fickor, der
de i allmänhet visst icke funnos till öfverflöd. Så
låg en gammal båtsman illa sjuk. Det var eländigt
hos honom. Holmberg insamlade 300 kronor åt den
gamle, för att skaffa honom ro från nöden på hans
sista dagar. Men båtsmannen gick snart hädan, sedan
han dock testamenterat beloppet till Vesterlanda
socken, som skall årligen betala räntan till fattiga
båtsmansenkor. Liknande drag finnas i mängd: och det
är praktisk kristendom.

Hans rättskänsla sårades äfven af att se,
huru man gick till väga med de Hvitfeldtska
stipendiigodsen. Dessa, af hvilka inkomsten
är anslagen till understöd åt studerande vid
Göteborgs of. d. gymnasium, utgöras af säterierna
Sundsby på Tjörn och Åby på Sotenäs, tillsammans 6
mantal, samt af underliggande 1413 */! 2 mantal,
öfver hela länet kringspridda, in- och utsockne
frälse. Bönderna på dessa hemman blefvo prejade och
framkommo oupphörligt med klagomål till vederbörande,
utan att detta halp. Nå, »»Holmbergens Axel» visade
sig snart vara en karlakarl och man vände sig till
honom. Han tog i tu med saken och bland annat utgaf
en bok: »»Några ord om det ömkeliga tillståndet på de
Kongl. och Hvitfeldtska stipendiigodsen i Bohuslän»,
hvari sådana fakta framdrogos, att det ruskade

Axel Emanuel Holmberg.

upp både landshöfding och biskop och borgmästare,
och undersökning anställdes. De af Holmberg angifna
förhållandena styrktes dervid, och ännu flera,
vittnande om det hårdaste förtryck, kommo i dagen.

Men under det Holmberg sålunda skötte sin presterliga
gerning på sätt han ansåg bäst, glömde han ej
sina antiqviteter, utan fortsatte ifrigt med sina
arkeologiska och andra forskningar nedläggande
frukterna häraf i såväl det förut nämnda arbetet
»Bohusläns historia och beskrifning», som i hans
andra hufvudverk »»Skandinaviens Hällristningar»»,
för hvilket äfven Bohuslän var en outtömlig källa. I
det sistnämnda verket, som utgjorde en samling af
alla då kända skandinaviska hällristningar (i berg och
klippor inhuggna afbildningar af mestadels bemannade
örlogsbåtar och kämpande stridsmän), uttalade Holmberg
tankar, som nu mera vunnit allmänt erkännande af
forskare, i det han säger dessa hällristningar
förskrifva sig från vikingatiden. Emellertid hade
Holmberg snart tröttnat vid sin adjunktsbeställning,
liksom vid prestkallet i allmänhet, hvilket han endast

på fosterfaderns ifriga åstundan åtagit sig. Några
år efter det hans Bohusläns historia utkom,
flyttade han derför upp till hufvudstaden,
för att mera ostörd kunna egna sig åt litterära
sysselsättningar. Han hade här ett slags pre-sterligt
»försvar» såsom adjunkt i finska församlingen,
blef lärare vid Rydbergska skeppsgosseskolan och
höll under flera år föreläsningar i arkeologi för
landtmä-teri-eleverna. Han var först sekreterare i
komitén för städernas beskattning, men inlade härvid
så stora förtjenster, att regeringen utsåg honom till
medlem af komitén. Vid sidan af dessa sysselsättningar
hängaf han sig rastlöst åt sina forskningar och
samlingar, höll offentliga föreläsningar i arkeologi,
var en bland stiftarna af konstnärsgillet o. s. v.

Frukten af dessa hans forskningar och af hans
litterära sysselsättning framträdde först i det

förutnämnda betydande arbetet »»Skandinaviens
hällristningar» (1848-49); i ett annat förtjenstfullt
arbete »Skandinavien och dess innebyggare» (1849)
och i den populärt affattade, på sin tid ypperliga
skildringen af »’Nordbon under hednatiden»», hvilken
också upplefvat tvenne upplagor. Härjemte skref H. en
mängd uppsatser i tidningar, kalendrar o. d. Genom
sina fornforskningar förvärfvade han sig ett aktadt
namn, hvilket förskaffade honom inträde i flera
vetenskapliga samfund, såsom Kongl. Yitt.-, Hist.-
och Ant.-akademien, Kongl danska Oldskrift-Selskabet
m. fl.

Med sin lifliga själ kände han stort behof af
personligt umgänge med andra, och det säges af hans
samtida, att um-gängeslifvet, der han i en snillrik
krets af framstående idkare af »den glada vetenskapen»
var själen, i förtid bräckte hans i grunden dock så
starka kropp. Han gjorde en resa till Schweiz för
att uppfriska och stärka sig, och utgaf efter sin
hemkomst den särdeles behagliga, på den etnografiska
forskningens grund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free