Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Santa Lucia i Neapel. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
och njutningsrika konsten att taga seden der man
kommer, i stället för att dyrt och tråkigt lefva bland
engelsmän på ett första klassens hotell. Nåväl! Det
var en afton i medlet af Maj. Efter en brännhet dag,
tillbragt i en jernvägsvagn på resa från Kom, nalkades
vi Neapels förtrollande kust. I sköna linier tecknade
sig ett fristående berg, öfver hvars spets hvilade,
i oföränderligt lugn, en lätt hvit sky. Sådant är
det slumrande Vesuvii andedrägt. Allt högre reser
sig käglan, ju närmare vi nalkas. Yi känna redan en
fläkt af hafsbrisen fylla våra domnade lungor; och nu
äro vi framme vid bangården. Från denna stund är all
vår uppmärksamhet upptagen af att reda oss och freda
oss. Med vana, lugn och nödig förberedelse går det
likväl nu som alltid förträffligt, åtminstone såvida
man ej har ressällskap som ställer till spektakel. Vi
hamna lyckligt och väl vid hotellets port, vi få
oss rum, få våra saker uppburna, och ändtligen få vi
ro att taga ett första intryck af Neapel Huru ofta
blifver icke ett sådant första intryck lika med en
ramlad illusion,, då verkligheten skall uppbära en
länge bearbetad och högt uppjagad inbillnings mer
eller mindre sväfvande föreställningar! Med högt
klappande hjerta träda vi ut på balkongen.
Hvem har ej sett detta landskap sådant det kan med
ord beskrifvas? Det azurblåa hafvet, Vesuvius,
den hafomfamnande kustens södra arm ända bort
till Sorrento och derutanför ön Capris blånande
jätteskugga? Men bättre än ord tolkar tystnaden vår
stämning den stund det jublar högt i vår själ vid
lyckan af, att för första gången skåda all denna
herrlighet. Landskapet bryter sig slutligen genom
prismat af en tår. Vi borttorka detta förrädiska
vittne om nordisk sentimentalitet och vända vår
uppmärksamhet till taflans förgrund.
Hvilket rikt figur staffage, hvilket lif! Men ett
lif, som ej likt det på en tafla förnimmes endast med
synsinnet, utan äfven med hörseln och lukten. Hvilket
rörligt och brokigt hvimmel! Hvilket döfvande larm
och skri! Hvilket doft af haf, blommor, sydfrukter,
stekos och - afskräde!
Låtom oss öfvergifva vårt fågelperspektiv, för att
der nere blanda oss i hvimlet. Vi vilja tillbringa
vår första afton i Neapel med att leka lazaroner
så godt vi som nybegynnare kunna. Med afseende på
den föreställning, man hos oss vanligen fäster vid
ordet »lazaron», vill jag förutskicka en anmärkning:
Förgäfves skall ni söka dessa beryktade lazzaroni,
sådana som de i romaner skildras, ständigt liggande
nakna i solen. Här, såsom annorstädes, arbetar den
fattige och arbetar ofta ganska strängt för sitt
uppehälle. Alla dessa handtverkare, försäljare,
bärare, åkare, åsnedrifvare, fiskare, roddare,
m. fl. äro i en ständig verksamhet och man får"
nogsamt sjelf erfara, att de göra sig icke ringa möda
för att få förtjena en slant. Men vid all den oro och
allt det oljud, som utmärker denna verksamhet, går
utan tvifvel mycken tid och kraft till spillo. Alla
verktyg, husgeråd och redskap äro ytterst primitiva,
och hvad beträffar mekaniska hjelpmedel saknas alla
traditioner och all instinkt.
Tillåt mig att med afseende pä neapolitanarnas så att
säga naiva arbetssätt berätta en liten betecknande
tilldragelse, som jag sjelf upplefvat. Vid ett senare
besök i Neapel hade jag tagit in i samma hus, der
vi nyss gjort vårt inträde. Då jag en dag, för att
skaffa mig ett svalkande korsdrag, öppnade dörren
till ett obebodt rum utanför mitt, såg jag en karl
sitta med armarna i kors halfslumrande på ett bord
nära fönstret. Sådant syntes mig icke kunna vara
hvarken till nytta eller nöje, hvarför jag genom
den öppna dörren med en viss undran fortfarande
gaf akt på karlen. Men han förblef sittande som
han sutit. Slutligen förgick mitt tålamod och jag
steg upp, för att taga reda på hvad detta skulle
betyda. Hvad tror ni jag fann? - Jo, karlen sittande
på en bräda, hvars andra ända sträckte sig ut genom
fönstret och här på yttersidan en karl, sysselsatt
med reparation af huset. Oafsedt det egendomliga
sättet att mekaniskt tillgodogöra sig menniskans
lefvande vigt, må det anmärkas, att mannen der ute
hade under sig tre våningars höjd och att mannen der
inne skulle vara djupt genomträngd af känsla för sin
ansvarsfulla post, för att icke under inflytande af
den neapolitanska rötmånadens hetta och den onekligen
ganska enformiga sysselsättningen somna in och ramla
från bordet, något som
han för öfrigt hvarje ögonblick syntes färdig att
göra. Jag har någonstädes i en estetik såsom exempel
på det naturkomiska läst om något liknande: en man
sittande sålunda i höjden på den utskjutande ändan
af en bräda och sysselsatt med att afsåga densamma
på innersidan.
Om vi nu göra sällskap, för att i aftonsvalkan studera
folklifvet vid Santa Lucia, må läsaren gerna taga
vår illustration till ledning med afseende på sjelfva
platsen, men hvad figurerna beträffar, är teckningen
allt för torr, Mös och teatralisk. Se blott hvilka
massor af prydliga klädesplagg, som drapera dessa
overksamma dockor, som .här stå uppställda! Tro mig,
det goda folket vid Santa Lucia är alltför naturligt,
för att stå sysslolöst i solbaddet bara för att göra
tablå, och allra minst ställer man sig i attityd,
för att visa ett öfverflöd på vackra kläder. Ett
minimum är snarare i detta hänseende betecknande. Dock
är nakenheten i allmänhet blott delvis rådande,
ehuru stor omvexling och frihet med afseende på
skilda kroppsdelar häri gör sig gällande. Endast
en gång har jag här vid Santa Lucia sett en person
utan minsta skymt af ett klädesplagg, men det var
också mycket tidigt på morgonen, då platsen ännu
var nästan tom. Sjelf stod jag på balkongen sådan
jag nyss sprungit upp ur bädden. Det var min första
morgon i Neapel, jag ville se Vesuvius och golfen vid
soluppgång. Då kommer en val-skapad yngling gående
från båthamnen och styr sina steg mot en af gränderna,
som leda uppåt Pizzo Falcone. Han tycktes hafva i
den tidiga morgonstunden tagit sig gratis ett bad i
hamnen. Den lätta kostym jag sjelf bar förbjöd mig
att tänka ondt om hans totala brist i detta hänseende.
En af de för en nykomling mest intressanta
egendomlig-heterna här på platsen är fiskhandeln, och
framför allt handeln med frutti di mar e, »hafvets
frukter»», hvarmed förstås alla slags snäckor,
musslor, skaldjur, blötdjur m. m. Bland dessa erkänna
vi endast ostran såsom ätbar, och man kan äfven här få
till ganska billigt pris af dessa små medelhafsostron,
som, utan att vara fina i smaken, likväl utmärka sig
för en frisk och liflig sälta. Oändlig är för öfrigt
formen från de täckaste till de vämjeligaste. Då
jag första gången besökte platsen, skedde det i
sällskap med en konsul från Finland, och vi togo
läckerheterna i betraktande just vid den disk, som
på illustrationen synes närmast till venster. Bland
annat förevisade säljaren liksom ett nålhus, hvarur,
då han klämde derpå, framkom ett djur, liknande en
daggmask. »Bjud honom en franc om han äter upp den
der», sade min finske vän. Jag gjorde så, och -
metmasken försvann som i svalget på en fisk. Glad
att på så goda vilkor blifva af med sina läckerheter,
frågade fiskhandlaren om han kunde blifva bjuden på
en till, men min finske vän hade sett nog.
Att »sjön suger» är en erfarenhet, som äfven
vid neapolitanska golfen kan besannas; och såsom
rättskaffens turister skola vi väl icke låta solen
gå ned öfver vår törst. För att nu på närmaste
håll börja våra neapolitanska vinstudier, behöfva
vi endast stiga de breda trapporna utför till en
invid stranden belägen terrass, der vi träffa en
restaurant. Äfven i matväg kan man här blifva ganska
väl betjenad, ehuru serveringen företrädesvis är
anlagd på fiskvaror. Men så är det icke heller någon
brist på fiskvin. Låtom oss börja med en flaska Capri
lianeo, ett eldigt, gulhvitt, lätt syrligt vin, med en
märkbar smak af svafvel. Första glaset tömma vi för
den drufvans fäderneö, som just nu förgylles af den
nedgående solens strålar. Hastigt inbryter mörkret,
vinden har gått till hvila, månen äterstrålar ur den
blanka vågen, hvars svall i lätta suckar bryta sig
mot kusten. Tydligt aftecknar sig Vesuvius mot den
djupblåa natthimmelen, endast ett lätt sken angifver
nu dess krater.
Intill den sena qvällen omgifvas vi här af
folklifvet. I pittoreska grupper hvilar man på
trappornas afsatser, för att njuta af aftonens
svalka. Barbenta flickor komma och gå med antikt
formade krukor på hufvudet. Från en vid stranden
framspringande källa hemta de ett svafvelhaltigt
vatten, som man i denna del af Neapel allmänt dricker
såsom ett helsomedel.
Det döfvande skriket aftager småningom. Till guitarrer
och mandoliner ljuda neapolitanska sånger, föredragna
af neapolitanska röster-, men först och sist skall
du såsom främling helsas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
