- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
247

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomsterspråket - Månen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

247

framstående rol. Kiddarnas skärp och damernas drägter
hade bestämda, efter en sträng etikett föreskrifna,
färger, och i hvarje kulör eller färgskiftning inlades
en bestämd betydelse. Från denna tid förskrifver sig
användandet af svart till sorgdrägt.

Denna färgsymbolik går igen i våra tiders
blomsterspråk. Så veta vi alla, att trons och
trofasthetens dygder uttryckas genom blåa blommor,
att endast bländande hvitt tolkar hjertats renhet
och oskuld samt att blott det röda är en värdig
sinnebild af kärlekens heliga låga. Men vändom oss nu
till några blommor, som äga en mer allmän betydelse
i blomsterspråket!

Ärenpriset visar oss trofasthetens blåa
färgskiftning. Mur-grönan användes som underpant
på orubblig vänskap. För-gät-mig-ej talar för
sig sjelf. Trofasthet sinnebildas äfven genom den
mörkblåa blåklinten och genom den ljusblåa vägvårdan,
vid hvilken knyter sig den täcka sagan om en flicka,
som så länge måste vid vägkanten vänta på sin älskare,
att hon för-

vandlades till den blåa blomman. Den svällande
rosen är den rena kärlekens äkta sinnebild; den
skarlakansfärgade nejlikan uttrycker högsta graden
af uppflammande passion.

De gula blommorna intaga hos oss en mycket ogynsam
ställning i blomsterspråket, ty den gula färgen
sinnebildar alla de tvister, som härröra af vankelmod
och ostadighét, hvilket är så mycket besynnerligare,
som denna i sin renhet mycket vackra färg hos många
folk åtnjuter det högsta anseende. De gröngula
blommorna, t. ex. de vilda ranunklerna, beteckna
afund, andra otacksamhet eller falskhet, de gula
rosorna otro, de orangefärgade blommorna afund
o. s. v.

Eedan dessa korta antydningar visa, huru föga
utbildadt vårt blomsterspråk är, men på samma gång
gifva de ett vittnesbörd om möjligheten af dess
utveckling. Ett rikt material till blomsterspråkets
utbildning föreligger i folksagorna och till och med
i folkets namn på växterna.

läst solen, dagens stjerna, är ingen himlakropp af
så stort intresse för jordens invånare som månen,
»nattens bleka ljus». Också är han, så att säga,
jordens kosmiska barn, som troget åtföljer sin moder
under hennes årliga vandring omkring solen och städse
uppehåller sig i hennes närhet. Han är drömmarnas
och det hemlighetsfullas stjerna, och icke ens solen
har så ofta blifvit besjungen af skalderna. Otaliga
äro också de poetiska omskrifningar, hvarmed man
betecknat denne nattens representant, hvilken redan
hos forntidens skalder förekommer under de målande
benämningarna »Diana med silfverskäran på ännet»
och »Phoebe med de blonda lockarna».

Yår mening är dock icke att här sysselsätta oss med
poesiens utsmyckningar i fråga om denna himlakropp,
hvilken från verklighetens synpunkt erbjuder ett vida
större intresse än allt hvad dikten kan uppfinna
om honom. Yi skola helt enkelt, öfverlemnande åt
romantiska sinnen att nu i »Augusti månsken»» svärma
och drömma, söka framställa, hvad vetenskapen för
närvarande känner om »detta stora ljus på himlens
fäste».

Månen är jordens närmaste granne. Hans medelafstånd
från henne är endast 36,000 sv. mil - en vägsträcka,
som ett jernvägståg, med en hastighet af 4 mil
i timmen, skulle tillryggalägga på l år och 10
dygn. Han omkretsar jorden på 27 dagar, 7 timmar,
43 minuter och 11 sekunder. Men under denna tid har
jorden tillryggalagt ^12 a^ sm bana kring solen,
och denna vägsträcka måste månen också färdas. Deraf
kommer det sig, att mellan hvarje nymåne förflyter
en tid af 29 dagar, 12 timmar och 44 sekunder. Månen
kretsar således omkring jorden en gång i månaden. På
samma tid vrider han sig också ett slag omkring sin
axel, hvarför han alltid vänder samma sida mot oss.

Månens diameter är något mer än x/4 af jordens eller,
med andra ord, ungefärligen 300 sv. mil. Till sin
volym är han 49 gånger mindre än jorden och hans
täthet utgör 2/3 af hennes.

Månens ljus utgör en återspegling af solens och är,
enligt noggranna undersökningar, 618,000 gånger
svagare än det, som kommer till oss omedelbart
från den verkliga ljuskällan. Det askfärgade ljus,
som månskifvan utsänder några dagar före och efter
»ny», är återkastadt jordljus. Då vi hafva nymåne,
vänder jorden hela sin upplysta sida mot månen,
likasom fullmånen vänder sin mot oss. Om det funnes
lefvande varelser på månen, skulle jorden i denna
ställning visa sig för dem som en lysande skifva med
tre gånger större diameter än månen, sådan vi se honom
från jorden. Sedan skulle de se denna skifva blifva
»halfjord», »nyjord» o. s. v., tills hon åter visar
sig för dem såsom »fulljord».

Månens yta är noga känd. Eedan med blotta ögat
upptäcker man på henne en mängd mörkare och ljusare
fläckar, i hvilka vidskepelsen under långliga tider
sett de mest vidunderliga bilder. Men när tuben blef
uppfunnen, fann man snart, att månen var

en kropp med berg och dalar liksom jorden. Till en
början trodde nian dock, att de ljusare ställena
på månytan voro land och att de mörkare angåfvo
vattenmassor, hvarför man kallade dem »haf». Yid
närmare undersökningar befanns emellertid, att de
mörka fläckarna icke kunde vara vatten, efter som
de icke företedde en slät yta, utan voro uppfyllda
med en mängd ojemnheter, hvilka blott i förhållande
till de kringliggande berglandskapen framträdde i en
svagare belysning. På grund deraf anser man öfver
hufvud de ljusare delarna för bergstrakter och de
mörkare för slätter.

Den mot jorden vända månskifvan har ett ytinnehåll
af 344,300 qvadratmil och är således ungefär
lika stor som hela ryska riket i Europa och
Asien. Marken är mycket kuperad och bergskedjor
förekomma, som hafva en längd af 60-80 mil. Den
väldigaste af dessa bergsträckor är Apenninerkedjan,
med toppar af 16,000-30,000 fots höjd. En stor
del af månbergen har formen af en krans, hvars
urhålkade midt stundom ligger under månytan. Ofta
ser man ett enstaka spetsigt berg uppskjuta från
midten af dessa berg, hvilka man på grund af deras
form kallar ringberg. Sådana bildningar förekomma
isynnerhet talrikt på södra delen af den mot oss vända
månytan. Somliga af ringbergen bilda stora landskap,
hvilka skulle komma mer än ett tyskt furstendöme på
skam. De flesta af dem hafva blifvit uppkallade efter
ryktbara vetenskapsmän, såsom Plato, Copernicus,
Newton, Humboldt, m. fl.

Kingbergen, hvilka äro de storartade resultaten af
vulkanisk verksamhet, visa, att de eruptiva krafterna
fordom rasat på månen vida fruktansvärdare än på
jorden. Månkratrarna torde emellertid nu alla vara
slocknade, ty man kan icke med bestämdhet anföra någon
på månytan iakttagen omgestaltning såsom en följd af
ett vulkaniskt utbrott.

Månen har genomgått samma utvecklingsperioder som
jorden och de öfriga planeterna i vårt solsystem. Men
som vår drabants yta är vida ojemnare än jordens,
antager man att hans eruptionsperiod var mycket rikare
på utbrott än motsvarande tid hos oss.

Genom iakttagelser och rön har man kommit till
det resultat, att den sida, som månen vänder mot
oss, består af ämnen, hvilka hafva mycken likhet
med vår sandsten. På de höga månbergen har denna
sandstensmassa karakteren af samma slags förglasning,
som jordiska stenmassor visa, då de i förening med
vissa salter utsättas för stark hetta. Då månens yta
under hela man-dagen, som motsvarar 14 jord-dagar,
är i högsta grad utsatt för solens strålar, och då
månen, såsom bekant, icke har någon atmosfer, som kan
mildra värmen, så måste dess yta vara starkt upphettad
långt innan månmiddagen inträffar. Eedan John Herschel
förklarade, att vid middagstiden måste månytan hafva
en värmegrad af 100° Celsius eller samma temperatur
som kokande vatten. Sålunda finner man lätt orsaken
till det iakttagna förglasnings-fenomenet. Men månen
är äfven utsatt för stark köld, enär hans nätter äro
så lång-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:26 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free