Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Andra taflan. Enkan och hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som förvarades i ett antikt skåp. Hon drog fram
en stol för att sätta sig och öppnade derefter
skåpdörren. I detsamma föll något ned och kom emot
henne. Det var liksom en sky af flor, spetsar och
blommor. Vid åsynen deraf sjönk Olga ned bredvid
stolen, alldeles oförmögen att hålla sig uppe. Det
luftiga föremålet böljade ned i hennes sköte. Hon
stirrade derpå med ett uttryck af hopplös smärta. Hon
fördes af minnet tillbaka till den lyckliga dag,
då hon, en säll och leende brud, bar denna klädning,
och dessa hågkomster af huru lycklig hon varit, huru
olycklig hon nu var, öfverväldigade henne och hon
kände sig liksom tillintetgjord af sin bittra sorg.
Lilla Julia, som lekt i rummet med sin docka, hade,
när skåpdörren gick upp, kastat ifrån sig sin leksak
för att taga i skärskådande all den herrlighet, som
nu visade sig för hennes ögon; men fick dervid se en
hoppdocka, som fallit ned från en af hyllorna. Den
hade i forna dagar tillhört lilla Anna och förvarats
såsom ett minne af henne. Julia satte sig vid moderns
fötter och började leka med den funna klenoden. I
öfvermåttet af sin fröjd lade den lilla sig baklänges,
med hufvudet hvilande på Olgas klädning och hållande
dockan högt öfver hufvudet på sig, der den gjorde de
allra lustigaste hopp och svängar.
Olga märkte ej den lilla, utan hängaf sig helt och
hållet åt den smärta, som uppfyllde hennes själ. Hon
brast i tårar, höjde handen mot pannan och stammade
i utbrottet af hopplös förtviflan:
»Förbarma dig öfver mig, himmelske Fader, och
förlossa mig från all denna jämmer! Jag förmår ej
bära denna börda; tag mitt lif och återförena mig
med min älskade make. Grafven är mitt enda hopp,
min enda tröst!»
Ett friskt, klingande skratt träffade Olgas öron. Hon
spratt till liksom uppväckt ur en dröm. Hennes
blickar fästades på dottern. Barnet fröjdades;
modern förtviflade.
Olgas mot höjden lyftade panna sjönk ned på
brudskruden och hon betraktade oafvändt sin lilla
flicka. En underbar känsla genomilade hennes själ,
hon böjde sig hastigt ned till Julia och kysste henne
ömt, hviskande med af tårar qväfd röst:
»O, mitt barn, mitt ljufva barn, kan du förlåta mig
att jag glömde dig!»
Julia klappade moderns kinder, log så gladt och sade:
»Gråt icke, mamma, du skall få dansdockan om du blir
glad.» Den lilla lade sin arm om moderns hals och såg
bedjande på henne med sina vackra, oskuldsfulla ögon.
Och från detta oskyldiga, detta kärleksfulla och
värnlösa barn hade hon, dess moder, önskat att gå
bort och lemna det föräldralöst och ensamt qvar här
på jorden! Olga bäfvade för sin egen sjelfviskhet och
sin svaghet, att för sin sorg glömma den lilla. Det
föreföll liksom brudskruden anklagade henne, som
dansdockan, Annas tillhörighet, förebrått henne att
hafva förgätit denna lilla varelse, som var henne
gifven till tröst och glädje.
Olga tryckte Julia till sitt hjerta, reste sig
derefter långsamt, lade omsorgsfullt in brudskruden
och läste igen skåpet.
Qvällen som aflöste dagen var ljuflig och blid;
löfven darrade lätt för vinden och lärkan slog sin
drill i rymden. Olga tog Julia vid handen och gick
med henne till faderns graf. Der knäböjde hon och bad;
men icke om döden såsom sin förlossare, utan om kraft
och styrka att bära sin förlust och att kunna blifva
allt, hvad hon borde vara för sitt barn.
Hon återvände hem den aftonen mera tröstad och
lugnad af sin bön, än hon kännt sig sedan Arthur togs
ifrån henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
