Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Andra taflan. Enkan och hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, Rolf, det kunna vi icke», svarade Olga mildt,
men allvarligt. »Vi kunna aldrig blifva för hvarandra
något annat än hvad vi nu äro.»
»Aldrig», upprepade Rolf, och tillade derefter: »och
bäst så.»
»Ja, min vän, bäst så.»
Rolf steg upp och gjorde ett slag öfver golfvet under
det han tänkte:
»Hon anar ej huru jag älskat henne och hon skall
aldrig lära känna mitt hjertas hemlighet. Vänskap,
endast vänskap oss emellan! Detta var ödets vilja.»
Han stannade framför Olga, sägande:
»Bjud hit nu i jul din aflidne mans brorsbarn, som
alla tre, efter föräldrarnas död, bo i Upsala, det
kan blifva roligt för Julia. Gossarna äro visserligen
studenter, men Svea är jemnårig med Julia och de
kunna hafva roligt af hvarandra.»
»Jag har just i dag varit hos dem och bjudit dem hit»,
genmälte Olga. »Du hade fäst min uppmärksamhet på
min försummade pligt emot dem och jag skyndade att
godtgöra mitt fel.»
Nu kom Julia in med té och hade en vigtig min på sig
under det hon skötte serveringen; men sedan det var
gjordt hade hon tusende saker att fråga om, och då
hon fick veta att kusinerna skulle komma och fira
julen på Björkvik, var hon nära att qväfva modern
med sina smekningar.
Och den julen var det ungdom och stor fröjd i det
vackra hemmet. Gladast af de glada var likväl Julia,
och vid åsynen af hennes fröjd glömde Olga sin
tysta sorg.
*
Det var under den nöjesrikaste perioden vid **
badort i södra Tyskland, då en danssoaré gafs i
stora societetssalen. Man spelade en brusande vals,
som åskådades af tvänne unga män, hvilka tagit plats
i sjelfva dörröppningen, hvilken förde från danssalen
till en angränsande salong. Deras blickar följde en
ung, fager och intagande flicka, som valsade med en
ståtlig preussisk militär.
»Jag tycker allt att Julia uppmuntrar kapten B–», sade
den ene af de två, »eller hvad tycker du, Ragnar?»
»Det tycker jag icke», svarade Ragnar, men det
blixtrade till i hans ögon, ehuru han med lugn röst
tillade: »Du är allt för snabb i dina slutsatser,
Ernfrid, och jag tycker alltid illa om förflugna
omdömen.»
»Men du är så mycket större vän af förflugna idéer
och känslor«, inföll Ernfrid och log försmädligt.
»Hvad menar du?» Ragnar såg på Ernfrid.
»Behöfver jag förklara mig?»
»Helt visst! Jag förstår ej dina ord.»
»Må göra. Här stå vi nu, två bröder och två
rivaler. Vi hafva båda sedan lång tid tillbaka dyrkat
samma flicka, vår kusin Julia. Du, herr docenten,
får ett anslag af akademien i och för en vetenskaplig
resa och du begifver dig till en badort, för att
andas samma luft som Julia. Jag, en nybakad doktor,
reser också hit, men för att stärka mina krafter till
tjenstgöring i en skola. Jag är fri och ledig att
fara hvart jag vill, men det är icke du. Dessutom
vet jag temligen säkert, att flickan föredrager mig,
då du borde vara lika säker på att hon icke gynnar
dig. Nu frågas, om det icke är en förflugen idé af
dig att resa hit och en lika förflugen känsla att
älska en flicka, hvars tycke fallit på din broder.»
»Med din tillåtelse», sade Ragnar, »betviflar jag
detta sednare. Jag skall, för att tro derpå, höra det
af hennes egna läppar. Hvad din kärlek angår, anser
jag den icke mycket värd, ty hade Julia varit fattig,
hade ditt hjerta förblifvit ointagligt, då jag deremot
älskar henne utan tanke på hennes förmögenhet.»
»Så vackert allt det der låter! Var du emellertid
öfvertygad om att min känsla är fullt ut lika stark
och häftig, som din.»
»Tyst», afbröt honom Ragnar. »Här är ej platsen att
tvista om våra känslor.» Hans ögon fästades åter på
Julia, och Ernfrid gick ifrån honom, för att uppsöka
tant Olga.
När valsen var slutad närmade Ragnar sig Julia
och sade:
»Har du lust att göra en liten promenad i parken och
svalka dig?»
»Gerna», förklarade Julia.
»Tag min arm.» Den unga flickan lydde uppmaningen
under det ett ljuft leende och en ljuf rodnad
sqvallrade om, att hon ej gjorde det utan rörelse.
»Säg mig», återtog Ragnar, då de vandrade under de
lummiga träden, »tycker du om kapten B–?»
»Ja, det gör jag. Han dansar bra, är glad och rolig,
hvad mera kan man önska.» Julia blickade skalkaktigt
upp till kusinen och log så skälmaktigt.
»Detta är således Julias fordringar på en mans
älskvärdhet.»
»På en bal, ja.» Nu skrattade Julia.
»Jag ber, upphör att skämta och svara mig
uppriktigt. Skänker du kapten B– företräde framom
andra män?»
»Något företräde ger jag honom visst icke», förklarade
Julia, men bibehöll samma glädtiga ton, hvarmed hon
hela tiden talat.
»Försök att endast för några få minuter tala
allvarligt», bad Ragnar. »Jag förmår ej uthärda med
ditt gyckel, ty jag önskar att du ärligt säger mig,
hvilken man som behagar dig mest af alla, dem du
känner.»
»Det var en ömtålig fråga», sade Julia. »Hvarföre
spörjer du mig härom?» tillade hon leende.
»Emedan jag lofvat att skaffa mig reda härpå.»
Ragnars röst ljöd skarpt.
»Lofvat!» upprepade Julia och löjet flydde från hennes
läppar. »Det är således någon som uppmanat dig att
göra denna fråga?»
»Kanske!»
Harmens rodnad purprade Julias kinder; hon höjde
stolt sitt vackra hufvud och sade:
»Nå väl, säg då denne någon, att i mina ögon är
Ernfrid den älskvärdaste af alla män – den som behagar
mig mest.»
Ragnars arm, på hvilken Julias hvilade, sjönk ned och
han blef onaturligt blek; men i nästa ögonblick hade
han åter hemtat sig, lade åter Julias arm i sin och
sade med konstladt lugn:
»Jag tackar dig för din uppriktighet; jag vet nu allt
hvad jag önskade veta.»
»Allt», upprepade Julia och rösten darrade lindrigt.
»Ja, allt. Vi återvända nu till din mor.»
Vid dessa ord kände Julia sig så beklämd, att hon var
frestad utbrista i tårar; men den sårade stoltheten
höll dem tillbaka.
När Ragnar återfört Julia till modern lemnade han
henne genast och såg då Ernfrid glad och munter
slå sig ned hos henne. Utan att klart veta hvad han
gjorde, begaf sig Ragnar in i spelsalen och i nästa
ögonblick var han midt inne i spelets vilda retelse.
Hela Ragnars förflutna lif hade varit invigdt
åt arbete och studier. Ingen enda fläck fanns på
hans seder och karakter, ingen enda handling, den
han behöfde blygas öfver, och likväl hade han nu,
i en stund då han fann sig sviken i sina käraste
förhoppningar, utan all besinning öfverlemnat sig åt
spelets demon, för att söka glömma sitt hjertas qval.
På flera dagar sågo hans slägtingar honom icke. De
frågade Ernfrid, och han svarade undvikande.
En förmiddag efter slutad brunnsdrickning föreslog
Ernfrid de båda damerna, att göra en promenad genom
spelsalarna, som de ännu aldrig hade besett. Olga var
ej mycket böjd derför, men då Julia, som de senare
dagarna varit mycket tyst och sig olik, ville det,
gaf Olga vika och Ernfrid förde dem dit. De hade
likväl icke hunnit inom dörren till den första,
då Ernfrid ville att de skulle vända om.
»Låtom oss gå härifrån», sade han med tydlig oro;
men i stället att svara släppte Julia hans arm och
gick med lätta, hastiga steg fram till spelbordet,
der Ragnar befann sig. Han hvarken såg eller hörde
något annat än spelet. Ansigtet var blekt och härjadt,
håret och klädseln oordnade och hela hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0255.html
