Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Andra taflan. Enkan och hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttre vittnade om en onaturligt öfverretad
sinnesförfattning. Julia såg på honom med ångestfulla
blickar. Han tog upp sin börs för att kasta innehållet
på bordet, då en liten, mjuk hand fattade om hans
och en bedjande stämma hviskadc:
»Ragnar, sluta!»
En rysning genomilade Ragnar, den med guldet
utsträckta handen drogs tillbaka, blodet rusade
åt hufvudet och ögonen fastades på henne, som stod
der darrande och bönfallande. Spelyrans olyckliga
förtrollning var bruten. Förnuft och samvete voro
väckta, och han fattade ögonblickligen sin egen
förnedring och sin blygsel.
Julias hand omslöt hans arm och hon hviskade:
»Följ mig!»
Han följde henne utan motstånd, utan invändning. När
de upphunno dörren måste de passera förbi Olga och
Ernfrid. Deras ögon voro fastade på den unge spelaren,
men hans blick var riktad vid golfvet. Han lät henne
föra sig hvart hon ville.
»Kanske tant önskar följa dem.», sade Ernfrid,
då brodern och kusinen passerat förbi dem.
»Nej, min vän, det vore oklokt», svarade Olga. »Bäst
att de få talas vid allena.»
»Men passar det?» inföll Ernfrid, »man skall...»
»Göra anmärkningar», afbröt honom Olga. »Möjligt,
men nu stå allvarligare intressen på spel, än hvad
badsocieteten kan få att prata. Din arm, Ernfrid,
jag vill bort från dessa afskyvärda salar.»
*
Hvart förde Julia Ragnar? – Till det hotell, der Olga
och hon bodde. När dörren till deras lilla salong
stängdes efter Julia och Ragnar, drog hon sin arm
ur hans och nedsjönk på närmaste stol, betäckande
ansigtet med händerna. Hon gret, gret så som man
gråter i ungdomens dagar, innan man blifvit luttrad
af smärtan.
»Gråt icke öfver mig», bad Ragnar med dyster
röst. »Ditt medlidande ökar min olycka, min förnedring
och min blygsel. Hvad är jag för dig, att du skall
gråta öfver mig?»
»Hvad du är, Ragnar?» stammade Julia nästan qväfd af
snyftningar; »du är hvad du alltid varit, det käraste
jag äger. Du var min stolthet och min högsta fröjd;
du är nu min första, bittra sorg.»
»Julia, gäckas du med mitt hjerta för att straffa
min svaghet?» utbrast Ragnar och fattade häftigt om
hennes händer.
»O! huru vore det möjligt att gäckas i en stund sådan
som denna?» Julia såg på honom med sina af kärlek
och tårar fyllda ögon.
»Du... du... skulle älska mig? Nej, Julia, du har
sjelf sagt till mig, att du höll Ernfrid kär.»
»Ja, såsom min älsklings broder, men du, Ragnar,
var mitt hjertas vän från början af vår bekantskap.»
»Denna lycka, Julia, gör mig först rätt eländig»,
utbrast Ragnar och kastade sig ned på knä framför
henne. »Du kan ej mera älska, ej förlåta den du så
djupt måste förakta», tillade han och tryckte hennes
händer emot sina ögon.
»Skulle jag förakta dig? Aldrig.» Hon drog sina
händer ur hans, lade dem på hans skuldror och
blickade honom stadigt i ansigtet, sägande: »Den
sanna kärleken upphör aldrig att tro och hoppas,
den föraktar icke. Jag älskar dig i dag lika högt
som i går, och jag älskar dig trofast intill grafven,
om ock mitt hjerta lider af...»
» ...att jag låtit förnedra mig under en så usel
passion, som spelets», inföll Ragnar. »O, Julia,
jag känner mig i denna stund ovärdig att ens höja
mina blickar till dig. Jag, eländige stackare, som
under dessa dagar spelat bort allt hvad jag ägde.»
»Har du ofta hängifvit dig åt detta förstörande nöje?»
sporde Julia med bleka läppar.
»Aldrig förr.»
»Kan du då för framtiden afstå derifrån?»
»Ja, utan all afsaknad. Jag känner vämjelse
derför.»
»Hvad förmådde dig att börja spela?»
»Skona mig, jag vill ej erkänna det för dig.»
»Du måste», sade Julia allvarligt. »I detta nu
måste du säga mig hela sanningen, eljest äro vi
båda förlorade.»
»Nåväl», utropade Ragnar och reste sig upp,
»förtviflan öfver att du sade dig föredraga Ernfrid
framom alla andra, dref mig till spelbordet. Jag ville
med det vilda ruset döfva min smärta och glömma min
olycka. Huru skall jag nu från mitt lif kunna borttaga
dessa dagar, huru kunna återupprätta mig i din och
min aktning?»
»Genom trogen kärlek och träget arbete», sade
Julia mildt. »Svårare syndare än du hafva derigenom
blifvit återupprättade.» Hon log ömt och vemodsfullt
mot honom, då hon bifogade: »Då det var jag, som,
genom mitt barnsliga begär att småretas med dig,
blef orsaken till det onda, är det ock min pligt att
hjelpa dig försona det.»
I alla, som älskat, felat och vunnit förlåtelse,
I veten hvad som nu följde, och derföre förbigå vi det.
*
Det var afton. Lampan spred ett behagligt ljus
öfver Olgas lilla salong. Hon och Julia sutto i
soffan och båda sågo upprörda ut, då Ragnar inträdde.
»Du har varit hos farbror Rolf», utbrast Julia och
sprang emot honom, »och du har måst gifva vika,
icke sannt?»
»Nej, min outsägligt älskade flicka, din förmyndare
gillar och godkänner mitt handlingssätt", svarade
Ragnar. »Han menade till och med, att han icke med
godt samvete kunde samtycka till vår förening, förr
än jag återkommer från den resa, det länge sedan
ålegat mig att anträda, och jag derefter skaffat
mig en fast plats.» Ragnar lade sin arm om Julias
lif och tillade med rörelse: »Du är rik, min
Julia, och jag är för närvarande ej något annat
än en ruinerad spelare. Min varma och uppriktiga
kärlek skulle förnedras om vi nu gifte oss, ty den
skulle blifva ett medel, hvarigenom jag ordnade
mina nu trassliga affärer. Jag måste derföre först
fullgöra mina åligganden, så reda hvad min olyckliga
spelsvindel bragt i oordning och sedan vinna en plats
vid akademien, hvarefter jag med upphöjd panna kan
tillegna mig min lycka och sluta min brud till mitt
bröst. Till dess skola kärlek, tro och hopp vara
mina ledstjernor.»
»Äfven jag skänker ditt handlingssätt mitt odelade
bifall», sade Olga och gick fram till de unga. »Gud
vake öfver och beskydde eder!» hviskade hon. »Med
Hans hjelp skolen äfven I landa i den hamn, der jag
varit så lycklig; men för att komma dit, måsten I
fast och orubbligt tro på hvarandra.»
»In i döden skall jag tro på min flickas starka och
varma kärlek», försäkrade Ragnar.
»Du kan det, min älskling; ty den är trofast såsom
din», hviskade Julia och gömde ansigtet vid hans
bröst.
*
För andra gången stod jorden i sommarskrud, sedan
Ragnar och Julia skildes. Olga hade efter återkomsten
från ** lefvat tyst och stilla på Björkvik med sin
dotter. Julias kärlek till nöjen, främmande och
förströelser var försvunnen och hon fann nu största
behag uti att i all huslighet framlefva sina dagar vid
moderns sida. Hon sökte på fullt allvar tillegna sig
de dygder, som gjorde hennes mor så afhållen. Julia
önskade blifva Ragnar en lika utmärkt hustru, som
hon af farbror Rolf hört att Olga varit. Under dessa
bemödanden förlorade verldens dåraktiga förlustelser
allt värde för Julia. Hon hade smakat nog af dem för
att fatta deras haltlöshet.
Svea bodde hos Olga på Björkvik, och Ernfrid kom
dit hvarje lördagseftermiddag och stannade till
måndagsmorgonen.
De två år Ragnar skulle vara utomlands nalkades nu
sitt slut och man kunde om några veckor eller ett par
månader vänta honom åter. Han hade nu vändt tillbaka
till Europa och uppehöll sig i Paris. Derifrån skulle
han fara till London och sedan styra kosan åt hemmet.
Julia, som under hela tiden han varit i en annan
verldsdel, varit tålig, lugn och undergifven,
började sedan han kommit till Paris visa en nervös
sinnesstämning och syntes ofta helt sorgsen. Samtidigt
härmed märktes, att hon längtade efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0256.html
