Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Inför rätta". E-g. - Moderns barn. Anna A. - Under karavanfärden. Skildring af Peregrinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Hans lilla öra, hans till hälften täckta blick
och hans dolska uppsyn säga tydligt, att han inom
sig kokar ihop fruktansvärda anslag. Det märker
ock hans närmaste granne, en vindt-hunds-tik, en
melankolisk och derföre jemförelsevis grannlaga
natur; hon kastar en rädd sidoblick på kamraten, af
fruktan att sjelf blifva på något sätt blottställd
genom hans våldsamma lynne. Bredvid vindthunden se
vi en sannskyldig »mops», hvilken känner sig för
svag att kunna med framgång uppträda mot domaren och
derföre nöjer sig med att förolämpa honom genom att
framräcka tungan. Bakom honom visar en varghund sina
skarpa tänder. Han säger till sin granne med af vrede
flammande ögon: »Ni ser, hur man tummar rättvisan:
man fäller oss! Må jag dö, om jag inte hämnas på
den gamle perukstock, som så tyder lagen!» Grannen,
mera lugn eller med större förmåga att beherrska sig,
söker så godt han kan lugna honom.
Domstolsscenen fullständigas genom fågelhunden, som
gör vaktmästarens tjenst och framlemnar en handling
till rätten, och genom »spögubben» eller dörrvaktaren,
som lutar sig öfver skranket och tillsäger den der
utanför stående menigheten att vara tyst.
Denna tafla af Landseer har, genom sin skarpa,
träffande satir, vunnit stor ryktbarhet i England,
ty engelsmännen, hvilka, såsom man vet, hafva ett
särdeles tycke för hundar och i allmänhet kunna sägas
hysa mindre respekt för sina domare än för sina lagar,
hafva också särdeles smak för invecklade processer;
och då de skänkt sitt bifall åt konstnärens satiriska
framställning af en domstolsscen och skrattat
deråt, hafva de också, med medveten eller omedveten
tillämpning på sig sjelfva, erkännt det riktiga i
den gamla sats som säger:
»Genom löjet gisslas dårskaperna.»
E-g.
.lingen, klockor, klart och ljudligt klingen
ver lilla grafven, gräfd helt nyss! Ty i dag vid
klangen gråter ingen, Till ert ljud med smärta
ingen lyss.
Intet fadersnamn på bjudningslistan! Han består
begrafningen ändå. Men de komma: »stötens» son bär
kistan, Ingen prest dock syns i ledet gå.
Ingen suck och intet tåradt öga! Ingen blomma uppå
griftens mull!
Ack, den varelse man vördar föga, Som fick lifvet
blott för syndens skull
Trampen mullen Jemns med marken neder, Känslan hånas
vid en sådan graf! »Fadern okänd», modern utan heder,
Legd för stunden af begärens slaf!
Sof, o barn, från skam, som, ofvan mullen, Skulle
drabbat dig för mor och far! När du hvitklädd stiger
upp ur kullen, Talar verlden ej om hvems du var.
Anna Ae
Under ka:ravaiifärcle»u
Skildring af Peregrinus.
hade färdats öfver en stenig och oländig vägsträcka,
och vår karavan, som allt mera nalkades den östliga
delen af Kalifornien, hvilade nu ut på en höjd. Hästar
och mulåsnor hade spridt sig, för att söka föda i
de med gräs betäckta dalarna, och framför de hvita
vagnstälten, som glänste i solnedgången, sprakade
en flammande eld. Fransmän, spaniorer, skandinaver,
yankees och mulatter kastade skämtsamma ord till
hvarandra, och rostade köttstycken samt metallflaskor
med whisky gingo man och man emellan.
Bredvid mig lägrade sig en smärt, mörkhårig ung
man, med skarpa, rörliga anletsdrag och en kropp,
hvilken, iklädd en åtsittande militärisk dr ägt,
nästan uteslutande syntes bestå af muskler och knotor.
»Behagar ni en cigarr?» sade han och vände sig till
mig, i det han sträckte ut sig på gräsvallen-, »fin
tobak, om jag sjelf får skryta.»
Snart hvirflade den doftande röken omkring oss och
samtalet vid lägerelden blef allt högljuddare.
»För min del», återtog den mörkhårige mannen,
»föredrager jag att svepa in mig i mitt täcke och
hvila härute; sista natten var det olidligt qvaft
inne i tälten-, qvällen är skön och det blir inte
särdeles kallt, och elden kan behöfva någon, som
ständigt underhåller den.»
»Tänker ni då inte sofva?»
»En jägare, som jag, sofver aldrig», svarade han med
ett muntert skratt.
»Jag har lust att också stanna härute», sade jag,
smittad af hans goda lynne.
»Och inte sofva?» inföll han litet spefullt.
»Till och med det, om det kommer derpå an.»
»Ni har förmodligen köpt jord och ämnar der slå er
ned?» framkastade efter en paus min granne, i det han
sög ett långt bloss ur sin cigarr samt blåste röken
högt upp i luften. »Jaså icke ... Ja, här i Amerika
säljas jordegendomar på många-
handa sätt, och det kan icke skada, om ni känner till
dem. Vi ha ju för resten god tid på oss, eftersom
ni icke tänker sofva», fortfor han småleende,
»och jag vill derföre gifva er ett godt råd, ifall
ni af lockande annonser skulle få lust att blifva
egendomsherre: afslut alla jordegendomsköp endast
med högsta myndigheterna i en stat, i motsatt fall
skall ni rent af komma att kasta bort edra penningar
för intet. Ty, ser ni, mången får här i sitt hufvud,
att sälja länderier, som alls icke finnas till eller,
om de verkligen finnas, då säljas utan den ringaste
rätt; och då köparen vill taga sin jord i besittning,
måste han afstå från den och förlora den utbetalade
köpeskillingen. Ni ser misstrogen ut; men hvem tror
ni här har eller gifver sig tid att hålla reda på
dylika transaktioner?»
»Men lag och rätt», inföll jag.
Min granne skrattade. »När en domare vid sina domslut
sväfvar i fara att blifva skjuten af en missbelåten
part, så blir han temligen benägen att, så vidt
möjligt är, icke blanda sig i några stridigheter. Jag
har varit med om litet af hvarje och känner till
förhållandena. Nej, faller det er in att köpa jord, så
vänd er till staten! Man skall då uppriktigt upplysa
er om hvad ni får, att ni t. ex. köpt urskog och att
ni på ert område icke skall finna annat än hvad ni
sjelf dit-för - och ni vet hvad ni har att rätta er
efter ... Ni draga hit öfver från Europa; men guldet
är icke här så lätt att vinna, som ni tro, och det ni
medföra springer er ur händerna förr än ni vet ordet
af. Innan ni ens dricker så mycket som en klunk mjölk,
så betinga er den på förhand för en cent, ty farmern
skall eljest fordra en dollar - och så allt igenom,
ifrån det minsta till det största . . . Jag målar
mörkt, tycker ni " . . Det är natt och vid denna tid
på dygnet hafva lifvets skuggsidor en viss benägenhet
att tränga sig på oss. Jag tror dock icke att jag
öfverdrifver, och har på nära håll sett bedragare
och bedragna- jag har sett den bedragne med egen
hand taga ut sin rätt af den ertappade bedragaren,
men jag har också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
