Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under karavanfärden. Skildring af Peregrinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
sett den bedragne, då bofven lyckats undkomma och då
den första häftiga vreden lagt sig, vara den förste
att skratta åt hela äfventyret och kalla skälmen en
slug man, för att sedan måhända söka tillegna sig
hans list samt utse ett offer, för att taga igen
skadan . . .
Min herre, ni är skandinav, ni borde så mycket som
möjligt upplysa edra landsmän om förhållandena här;
inte fjerdedelen af allt det elände skulle hända,
som dagligen händer, om utvandrarna noga kände till
sakernas skick.
Man kunde skrifva volymer öfver detta ämne, om man
så ville. Nej, ögonen öppna! Här gäller det, mera
än annorstädes, att vara på sin vakt. Jag känner
till ordningen, om ni vill tro mig eller ej. Yäl
är det sanning, att här, mer än annorstädes, den
flitige arbetaren får sin lön - att arbetet här bär
välsignelse med sig och att arbetaren är aktad; men
hvad nybyggaren beträffar, så, uppriktigt sagdt,
är hans lif allt annat än angenämt. Dock kan en
landtman, som är ägare till tustn eller några tusen
riksdaler, efter ett tiotal år återvända till Europa,
som en karl på en hundra tusen; men han måste då
hitkornma med en arbetsför hustru och fullvuxna barn,
hvilka kunna hjelpa honom att bygga ett blockhus och
odla jorden. En ensam man med dubbla, ja, tredubbla
grundkapitalet kan med legda arbetare icke komma någon
hvart; ty ett par daglönare, med anspråk på mat och
dryck i öfverflöd och dryg dagspenning, skulle till
den grad utsuga honom, att han inom kort stode på
bar backe och till slut nödgades öfverlemna sina
tillhörigheter åt sina arbetare och gå med tomma
händer ifrån allt.»
Min granne tystnade och reste sig upp, i det han
kastade nytt bränsle på elden, hvars lågor framhoppade
röda och lifliga; dess Mara ’ strålar upplyste en
liten fläck af prärien, och i skuggorna vid randen af
detta fladdrande sken såg jag representanter af den
minsta och skyggaste, men också den lömskaste arten
af den amerikanska vargen. Kastande några eldbränder
åt detta håll, sade min granne:
»Jag skulle tro, att vårt vakande icke var så alldeles
onyttigt. Ja, nu har jag talat om hvarjehanda af mina
erfarenheter», tillade han efter en stund, i det han
åter insvepte sig i sitt täcke; »jag har, som sagdt,
varit med om ett och annat, har kämpat med stora
svårigheter; men nu lefver jag ett lugnt och sorgfritt
lif. Hvarigenom? Ja, kanske ni har lust att höra, på
hvad sätt jag nådde denna lyckliga punkt? Godt! Ni
har föresatt er att icke sofva, och som ni hör, är
jag road af att prata – om jag emellertid pratar er
till sömns, skall jag icke blifva stött.
»Ser ni, jag är af amerikanska föräldrar född i
Brasilien. En dag för några år sedan, det var i
Bahia, låg jag en eftermiddag på min soffa och njöt
af fresco’s (förfriskningar), söta och så kylande som
möjligt, då hr Werster inträdde till mig. Han bodde
en trappa upp i samma hus som jag, och förr än han
kom på herrar Iwring & Samsons kontor, hade han haft
godt om tid och vi hade då ofta jagat tillsammans.
Han såg bestört och nedslagen ut, och jag kunde icke
underlåta att fråga: ’Har ni mist er plats, Will?’
’Jag har lemnat den, Meton; men det är inte detta som
nu . . .’ - han afbröt sig tvärt - ’jag har kommit
för att ... med ett ord, Meton, det kommer måhända
att gälla ett litet ströftåg. Har ni tid och lust
att följa med?»
’En jagtf
Tå sätt och vis ... fint villebråd,
Meton. Mennisko-jagt. Jag har lemnat herrar Iwring
<fe Samsons kontor; men jag har temligen reda på,
hvad som der tilldrager sig, och i dag är der stor
uppståndelse . . . firmans ena hufvudman har sedan i
går afton varit spårlöst försvunnen. Ni känner till
staden och alla dess smyghål, Meton, och i trakten
häromkring och långt fjerran känner ni till hvar
sten och hvar buske. Skulle ni derföre vilja vara
mig behjelplig att söka taga reda på herr Samson?’
’Hjertans gerna.’
’När är ni färdig?’
’Genast, om ni behagar.’
’Ja, men hvar skola vi väl söka honom?’ sade Werster
och såg sig villrådig omkring. ’I staden här tror jag
dock icke att han finnes, dertill hafva
våra efterforskningar . . .’
’Kan någon olycka hafva träffat honom?’ afbröt
jag. ’Låt mig få höra omständigheterna vid hans
försvinnande?’
’I går afton gick han vid vanlig tid ifrån kontoret;
men till sitt hem begaf han sig icke. Hans dotter,
förvånad och orolig öfver detta ovanliga uteblifvande,
sände bud härom i dag på morgonen till herr Iwring.’
’Och detta är allt?’
William Werster spelade med naglarna en taktlös
marsch på min soffkarm, derpå närmade han sig mig
och sade half högt: JJa, ni kan så gerna först som
sist få veta allt: ur Iwrings pulpet har försvunnit
en liten röd saffiansportfölj, innehållande vexlar
och värdepapper till ett stort belopp.’
’Ni tror således att han . . .?*
’Gud bevare mig väl!’ afbröt Werster hastigt. ’Icke
en tanke ditåt! För resten: hvarföre behöfde han
tillgripa något, då, om han så velat, mera än det
tillgripna skulle varit hans, om han fallit på den
idén att draga sig ur firman?’
’Godt’, svarade jag, ’portföljens försvinnande är
således en bisak.’
Tå sätt och vis, ja; men jag tror likväl, att det står
i någon sorts samband med herr Samsons oförklarliga
uteblifvande från sitt hem." Utom detta har herr
Iwring funnit en af sin kompanjon infriad vexel på ett
högt belopp, utgifven af firman och dragen på husets
bankir i Bio Janeiro. Under denna vexel påstår herr
Iwring sig aldrig hafva tecknat sitt namn.’
’Således en falsk vexel, som herr Samson af en eller
annan orsak infriat . . .?’
Werster böjde jakande sitt hufvud, i det han dröjande
återtog: ’Herr Samson har en son . . .’
’Och en dotter’, ifyllde jag, då han plötsligen
tystnade; ’den täckaste flicka i verlden, ja, det der
känner jag till; ni har ofta talat om henne, Werster.’
Han rodnade lätt. ’Gifve Gud, att jag, för att lugna
den stackars Amy, kunde få reda på hennes far! Men det
var icke om henne jag nu ville tala med er, utan om
sonen. Ni vet, att jag ofta varit i herr Samsons hus,
utom på de senaste fjorton dagarna ... Ja, Meton,
jag vill erkänna för er något, som jag aldrig tänkt
att omtala: jag älskar Amy Samson.’
’Det der är för mig ingen öfverraskande nyhet’,
svarade jag leende; men han såg det icke och hörde
måhända icke heller mina ord, fördjupad som han var
i sina egna tankar och funderingar; han fullföljde:
’Jag har stått i ett särdeles förtroligt och
hjertligt förhållande till herr Samson; men hans
hjertlighet blef i hast liksom bortblåst. Nå, jag
har också företagit mig det stora ofoget, att älska
Amy och erhålla hennes erkännande om att min känsla
är besfarad. Vi äro båda från samma land och äga
likstämmighet i allt; den enda skilnaden, som finnes
emellan oss, är att hon är rik och jag fattig. En
stor skilnad, menar ni; men ansågs min far icke rik,
tills jag vid hans död fann mig på den punkt, att
jag sjelf fick slå mig fram så godt jag kunde? Jag
har hållit hundar i Oxford och fört en ung gentlemans
lif och inte blifvit helt och hållet uppfostrad för
skrifpulpeten. Med ett ord, jag glömde den stora
skilnad, som fanns mellan Amy och mig. Icke en enda
gång tänkte jag på hennes förmögenhet - jag tänkte
blott på, att hennes far hade hitkommit fattig och att
jag med lyckade spekulationer en gång kunde blifva
lika oberoende som han. Nå ja, herr Samson hörde
småleende på mina förslag, skrattade till och med,
tror jag, och gaf mig ett ytterst höfligt afslag,
jemte förbud att vidare förtroligt umgås i hans
hus. Der hör ni nu orsaken, hvarföre jag lemnat
min plats, hvarföre jag tänker lemna ett land,
der lyckan . . . kärlekslyckan icke synes vara mig
särdeles bevågen.’
William Werster tystnade och gick ett par slag fram
och tillbaka, hvarpå han stannade framför mig samt
återtog: ’Ni känner nu mitt förhållande till Amy
Samson. Hennes oro öfver faderns uteblifvande från
hemmet är alltjemt i tilltagande . . . mot herr
Samsons förbud har jag i dag talat med henne; i sin
ångest sände hon efter mig. Nåväl, ni kan förstå,
hvarföre jag vill göra allt för att lugna henne! Men,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
