Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under karavanfärden. Skildring af Peregrinus. (Forts. från sid. 264.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
för. Det var en herrlig qväll, månen sken och starka
vällukter fyllde luften.
»Låt oss närma oss de öppna fönstren derborta»,
hviskade Werster; »något ljus syns väl inte innanför
dem; men derinne talar någon, och får jag blott höra
hans röst, så . . .»
»Än .sedan?»» hörde vi Georg Samsons röst; »att lösa
igen en vexel, är väl inte vardt att göra ett sådant
väsen utaf; och att hvarken ni eller herr Iwring
skrifvit edra namn under den, gör väl icke så mycket
till saken. Jag hoppas för resten, att mitt mödernearf
är tillräckligt stort för att betäcka denna utgift.»
»Georg, Georg! Är detta ett språk till din far?»
inföll nu en annan stämma med låg och nästan qvidande
ton. »Tror du, att ditt mödernearf är outtömligt? Nej,
det är slut, slut längesedan! Om jag håller på
penningarna, är det för att du inte kan sköta dem
och för att jag inte vill se hvarken dig eller mig
utblottade som tiggare. Men ack, jag har likväl
upplefvat det värsta, som kunde hända... Du har
skrifvit falska namn, och dertill ...» Den gamle
mannens röst sjönk här till en låg hvisk-ning, som
den förhoppningsfulle sonen af bröt med ett gapskratt.
»Hvad är det för dumheter? Jag tagit en portfölj,
säger ni, och ställt er välfärd, er heder på spel ...»
»Tyst, tyst, inte så högt!»
»Jag säger, att det är en skändlig lögn! I morgon
reser jag med er till Bahia och må hvem som helst då
akta sig! Jag säger, att jag ställer till räkenskap
alla dem, hvilka våga kasta en fläck på mig!»
I det samma smälldes en dörr igen, så att
fönsterrutorna skallrade och allt blef tyst i rummet
uppöfver oss.
»Således hafva vi då funnit den vi sökt. Men huru
vill ni: skola vi resa hem? Den gamle herrn kan kanske
behöfva oss.»
»Det har ni rätt i, Meton; låt oss på afstånd söka
observera huru sakerna utveckla sig. Det var mörkt
när vi kommo och så fullt af) främmande, att man ej
bemärkt oss. Hvad säger ni, om vi nere på bakgården
skulle söka upp vår vagn och så godt det sig göra
låter tillbringa natten i den? När herrarna Samson
i morgon bittida resa tillbaka till Bahia, kunna vi,
om vi vilja, ofördröjligen gifva oss hem efter dem.»
»Nå ja, får gå, Werster, och under väntan på detta,
kunna vi emellertid drömma om, att vi till exempel
äro ett par aktade medlemmar af den hemliga polisen.»
I vår öppna, lätta vagn lutade vi oss nu så beqvämt
vi kunde i hvar sitt hörn, sedan vi så omsorgsfullt
som möjligt svept in oss, för att njuta den i
tropiska länder oerhörda lyckan, att af insekter
icke blifva stungen öfver hela kroppen. Att vår sömn
emellertid hvarken blef angenäm, djup eller lång, är
lätt begripligt. I det ögonblick, starka purpurlågor
bådade den uppgående solen, spratt jag hastigt upp
ur min dvala; tätt utmed vår vagn passerade i denna
minut Georg Samson förbi; ledande en sadlad häst vid
tygeln, syntes han beredd att göra en utflykt.
»Är ni här, Meton? Hvad tusan skall det betyda,
att ni krupit upp i den der vagnen?» sade han
skrattande. »Och ni också, Werster? Ack, jag förstår,
ni har kommit hit tillsammans med min far!» Med
en kall och stolt helsning svängde han sig i detta
ögonblick upp på hästen.
»Ämnar ni rida bort, herr Samson? Jag tänkte, att ni i
dag skulle resa till Bahia med er far?» sade Werster.
»Det blir ingenting utaf, skulle jag tro», sade
Georg Samson med samma kalla småleende; derpå lät
han hästen göra en sväng och var i samma ögonblick
borta från gården.
Då Werster och jag nu vände oss mot hvarandra, stodo
vi ansigte mot ansigte med gamle herr Samson. Han var
måhända icke så rak i ryggen som vanligt, det eljest
så bestämda draget kring hans mun var slappt och hans
ansigte blekt. Icke utan en viss förvåning blickade
han på Werster, och huru denne förklarade orsaken
till sin dervaro, hörde jag icke; jag hörde blott
herr Samson med ett själsfrånvarande uttryck flera
gånger upprepa: »Stackars Amy! Jag hade naturligtvis
bort skrifva några rader; men jag tänkte ...» Derpå
tystnade han plötsligt, vinkade Werster afsides och
sade brådskande:
»Något mycket ledsamt har händt mig.» Hans fårade
ansigte sammandrogs af några häftiga ryckningar och
han fortfor
lågt och nästan otydligt: »För tillbaka åt mig min
son, Werster! Det är Gud som utsändt er, för att
göra mig denna tjenst, och den skall icke blifva
obelönad. Georg är kommen på villovägar, han måste
räddas! Yärdet af de penningförluster, han förorsakat
mig, är ringa i jemförelse med . . . med vanäran,
kreditförlusten, fläcken på mitt gamla, ärliga namn,
och han skall fläcka det, om ni icke lyckas återföra
honom till mig! I hans ägo har kommit ... jag vet
inte på hvad sätt - men jag är säker att han bär
på sig en liten röd portfölj ... jag måste hafva
den åter, det är papper, vexlar, ni förstår att en
stor olycka kan uppstå. Följ honom, sök intala honom
förnuft! William Werster, jag talar till er som en
vän, ni var det innan . . . innan ...»
»Jag är det fortfarande, herr Samson, kan ni tvifla
derpå?»
»Nej, nej! Ja, William, jag är en gammal, olycklig
man med bruten kraft och förmår knappast hålla
mina tankar samman. Jag beder er derför handla så,
som om ni vore i mitt ställe, jag ber er till och
med våga lifvet för husets och min familjs heder;
men jag ställer ej denna bön till er, utan att vara
betänkt på att söka återgälda edra ansträngningar,
trångmål och kanske faror. Kom tillbaka med ett godt
resultat och ni skall blifva min kompanjon, och jag
ser då inga hinder för ert giftermål med min dotter.»
»Jag skall i ert intresse handla som en son», sade
Werster sakta och bestämdt, i det hans ansigte
strålade af glädje.
Det var klart att jag nu icke öfvergaf Werster; hade
jag gifvit mig in i leken, ville jag vara med om
den till slut. Detta för min vän så betydelsefulla
samtal hade dröjt blott få sekunder och på i hast
sadlade hästar kastade vi oss upp och sprängde bort
i samma riktning, hvaråt vi för några minuter sedan
sett Georg Samson försvinna.
Den jemna släta vägen framför oss förde mellan vackra
kaffeplantager, här och der afbrutna af kullar, på
hvilka agaver och kaktusarter höjde sina egendomliga
kronor. Solen var nyss uppgången, dess strålar
lekte nära och fjerran mellan bladverk och blommor,
en svag vind fyllde luften med vaniljdoft och öfver
fälten kretsade fjärilar, prunkande i guld, purpur
och himmelsblått.
Efter en timmas ridt hade vi hunnit fram till en
öppen plats; der, vid horisontens rand, hvirflade ett
lätt dammoln. Werster pekade mot detta, gaf sin häst
sporrarna och sade kort: »Derborta hafva vi vår man!»
Yåra präktiga spanska trafvare sträckte ut och
dammolnet blef allt tydligare och tydligare. Nu slog
den före oss ridande in på en biväg; några buskar
undanskymde honom emellanåt. Hade han märkt oss? Anade
han vår afsigt?
Värmen tilltog emellertid för hvart ögonblick, trakten
var öde, intet vatten syntes och våra hästar badade
i svett.
»När våra hästar inte längre hålla ut», sade Werster,
»skall äfven hans ej kunna göra det, och så vida ödet
icke låter honom få en frisk häst, skall han ej kunna
undfly. Emellertid tror jag att han märkt oss, ty
han tycks göra allt för att bibehålla sitt försprång.»
Vi talade för resten föga med hvarandra under dessa
timmars häftiga ridt; men för hvar minut, som gick,
syntes Werster allt mera brinna af otålighet och
ifver att få sammanträffa med Georg Samson. Detta
ögonblick syntes också allt mera närma sig; snart
kunde vi urskilja hans bredskyggiga hatt och hvita,
fladdrande rock.
»Hollah, herr Samson, vänta ett ögonblick!» ropade
Werster så fort vi voro inom hörhåll till hvarandra;
»vänta ett ögonblick, eller har ni lust att låta er
häst störta?»
Den unge mannen ansåg sig måhända icke längre kunna
undfly oss. Alltnog, han vände sin häst och vi voro
snart i hvarandras närhet.
»Jag har en helsning från er far», började Werster.
»Ni har gjort er ett alldeles onyttigt besvär»,
afbröt Georg Samson; »men eftersom vi träffats, torde
ni vara god och låta honom veta, att jag efter denna
dag tänker sköta mig sjelf.»
»Ni torde dock göra klokast i att uppfylla er fars
önskan att genast återvända», genmälde Werster lugnt,
men bestämdt. »Jag har lofvat er far att göra allt,
för att öfvertala er der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
