Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barns uppfostran genom barn. S. - Intressanta ekon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
274
vaksamt öra och darrade vid minsta buller. På golfvet
stod den lilla korgen. Jag förlorade all eftertanke,
jag skyndade fram och stoppade hastigt ner fingrarna
i syltburken. Strax derefter gick jag min väg; ingen
hade sett mig. Sedan, när mattimmen kom, märkte min
kamrat, att någon hade helsat på i hans korg. Han
började skrika och satte hela skolan i uppror. Det
var det förfärliga ögonblick, som jag med ångest
hade väntat, Man misstänkte till en början icke mig,
ty mitt olycksaliga fel hade förblifvit en hemlighet
mellan mina föräldrar och mig. Naturligtvis anklagade
man först skolans katt, men han hade icke kunnat taga
upp locket, som var fastsatt med en liten sprint. Då
började man se hvarandra i hvitögat. Plötsligen ropade
en af kamraterna: ’Det är L.! Det är L.!’ Jag darrade
i alla leder, men icke dess mindre försökte jag att
neka. Det är dock svårt att neka, sedan man blifvit
öfverbevisad. I min brådska hade jag spillt sylt
på min blus; och hvarken jag eller någon annan hade
lagt märke dertill förrän nu. När jag såg, att jag var
upptäckt, blef jag alldeles utom mig. De andra barnens
blickar voro fastade på mig och förorsakade mig en
outhärdlig ångest. Jag hade blott en sak klar för
mig, nämligen att jag borde skynda mig ifrån dem och
gömma mig hvar som helst. Jag rusade derför ut och
började springa af alla krafter. Men det dröjde ej
länge, innan jag hörde huru hela skaran satte efter
mig. Alla mina förföljare skreko med full hals, men
en af dem, som hade en mycket gäll stämma, ropade:
’Sylttjufven’, och snart började alla instämma i
ropet: ’sylttjufven’!
Just som jag började springa
utför den omtalade trappan, med fara att bryta halsen
af mig, befann jag mig midt ibland flickorna, hvilka
kommo från skolrummet. De första, som jag mötte,
veko åt sidan, för att icke blifva kullknuffade, men
åsynen af dem hade något hejdat mig, och slutligen
blef jag tvungen att stanna, så många voro de, som
nu uppfyllde trappan. När den första öfverraskningeri
var ö f ver stånden, försökte jag att tränga mig fram,
men mina förföljare voro redan så nära, att man kunde
höra huru de ropade: ’Ta’ fast sylttjufven!’ Flickorna
afskuro genast vägen för mig. Jag vågade icke slå
dem för att komma fram; jag tryckte mig derför mot
muren, lika uppskrämd som ett djur, hvilket fångats
i en snara. Jag dolde mitt ansigte och afvaktade hvad
komma skulle. Gossarna omtalade hvad jag hade gjort,
och genast omringade mig flickorna, räckte pekfingret
och började sjunga i korus: ’Långa fingrar har
han’. Huru lycklig skulle jag icke hafva känt mig,
om jorden hade öppnat sig för att uppsluka mig och
dölja min skam! När man hade tröttnat att kalla mig
’sylttjufv.en’ och att dansa omkring mig, lemnade
man mig, och jag skyndade nu med sänkt hufvud till
mitt hem. Min mor, som såg att jag var alldeles
tillintetgjord, ville veta om jag begått något fult
streck eller om man slagit mig, men jag vågade icke nu
genast säga henne, hvad som händt mig; hon fick icke
veta det förrän senare. Men det märkte hon snart,
att jag icke vidare rörde hennes kakor eller åt upp
hennes torkade päron.» - Min vän slutade.
»Ja, du hade blifvit botad», svarade jag, »det är
icke något tvifvel derom. Men skulle du icke också
hafva kunnat blifva det lika bra genom vanliga medel?»
»Sådana hade dittills varit utan ringaste nytta. Våra
fel äga, oafsedt sin allvarsamma egenskap som
öfverträdelser af sedelagen, äfven sin löjliga
sida. Om man förstår att framhålla denna och göra
den synlig, såras derigenom egenkärleken på det
häftigaste och ett sådant lidande är till och med för
vissa naturer alldeles outhärdligt. Våra föräldrar
och våra lärare visa oss ofta på ett tydligt och
klart sätt, huru dåligt vårt uppförande är. Vi fatta
fullkomligt det rätta i deras skäl och vi lof va på
god tro, att aldrig göra så mer. Men i barnaåren
ligger det olyckligtvis en afgrund mellan lofva
och hålla. De klokaste och erfarnaste uppfostrare
undvika derför omsorgsfullt att framtvinga löften,
hvilka barnet säkert icke är i stånd att hålla. Att
barnet upprepar ett fel, bevisar icke, att det ej
varit fullt uppriktigt i sin ånger, det bevisar
endast, att, om barnet har nog moralisk kraft att
ömka en förbättring, det likväl icke har nog stor
kraft att rätt vilja densamma, Det fordras stundom,
att denna obestämda vilja träffas af ett hårdt och
omildt slag, det må komma från hvilket håll som helst,
Mina kamrater gåfvo mig ett sådant slag, när de
gjorde mig till föremål för allmänt åtlöje. De sade
mig icke, att mitt uppförande var skamligt, men de
läto mig känna det på min egen bekostnad. Der böner
och föreställningar visat sig otillräckliga, der blef
den personliga erfarenheten afgörande. Om föräldrarna
äro domare, så äro kamraterna de, som tillämpa domen,
och såsom sådana äro de utan miskund. Der har du
hela hemligheten af deras inflytande! Föräldrarna
finna gerna förmildrande omständigheter, de missbruka
stundom sin be-nådningsrätt, och den felaktige räknar
derpå, Emedan de tillhöra en moraliskt högre verld
än vår, så kunna vi lätt tro, att de fordra mera
af oss, än de hoppas erhålla och vår ofullkomlighet
förmår gifva. Kamraterna fråga hvarken efter hvarför
eller huru och bry sig icke om några mildrande
omständigheter. De benåda icke, de tillhöra ju ’den
ålder, som icke hyser något medlidande’. De taga saken
som den synes och döma derefter. De äro jemlikar och
derför ytterst känsliga för hvarandras omdöme. Alla
möjliga skäl Midra våra föräldrar, att utsätta oss för
straffet att förlöjligas; våra kamrater hafva inga
sådana betänkligheter, och de äro oöfverträffliga
i att finna just den svagaste punkten. De behandla
oss, som verlden en gång kommer att behandla oss,
och vi veta på förhand, att det finnes intet vad,
som jäfvar deras domar. Deri ligger orsaken, hvarför
de synas oss så fruktansvärda. Fruktan för att synas
löjlig eller för. straff är icke, det medgifver jag,
en känsla af högre moraliskt värde, ej heller en
grund, på hvilken uppfostran bör byggas. Men det
gifves fall, då karak-terer, som äro otillgängliga
för pligt- och hederskänslan, kufvas af skammen.»
Jag böjde hufvudet, erkännande att den erfarne barnaläraren hade rätt.
S.
Intressanta ekon.
Återskallet, genljudet, eller, som det vanligen
benämnes, ekot, hvilket efter ett kort uppehåll
noga upprepar bestämda toner, uppkommer genom
ljudvågornas återstudsande mot en vägg, som är
så långt aflägsen, att det derifrån återkastade
ljudet måste nå vårt öra senare, än det första och
ursprungliga ljudet. Ljudets hastighet är 1050 fot
i sekunden. Det dubbla och mångdubbla ekot uppstår,
när ljudet återkastas af flera på olika afstånd
från hvarandra befintliga väggar, från hvilka det
sedan hinner örat, på samma sätt som en bild i mer
och mer förminskad storlek återgifves af flera bakom
hvarandra ställda speglar. Man skulle på grund häraf
kunna kalla ekot för tonernas återspegling.
Ute i naturen förekomma de starkaste och vackraste
ekon, då ljudet träffar stora bergväggar, hvilka
stå på längre och kortare afstånd från hvarandra. De
starkaste ekon förekomma
i grottor. I Schweiz alper höras vid åskväder väldiga
ekon. I stora och rymliga byggnader finnas ock ofta
regelbundna ekon, när väggarna stå systematiskt
ordnade bakom hvarandra. I Casa Simonetta, två mil
från Milano, finnes ett eko, som upprepar fyrtio
stafvelser. Om man afskjuter en pistol genom ett
fönster i högra flygeln, så upprepas ekot fyrtio till
femtio gånger. Bernoulli påstår till och med, att han
en dag hört det återljuda ända till sextio gånger. Det
är bekräftadt, att ljudet af ett instrument här
åstadkommer en verklig konsert. Detta palats har sitt
namn af den berömda sångerskan Simonetta, hvilken,
utan att känna till ekot, blef af sin älskare dit
inbjuden och sjöng der för en, som hon trodde, utanför
lyssnande publik. Men det fanns derute ingen mer än
hennes älskare, hvilkens applåder hundrafaldigt af
ekot upprepades. När hon fick reda på bedrägeriet,
blef hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
