Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Djurgårdsbergen. Anderson-Edenberg - Santorin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan nu är Belvederen mycket besökt. Under förra året njöto mer än tretio tusen menniskor, deraf ett stort antal utländingar af alla nationer, af dess herrliga utsigt, flera af dem i främlingsboken antydande sina intryck, somliga på ett verkligen rörande sätt. Så har en professor från den vackert belägna tyska universitetsstaden Heidelberg deri skrifvit några rader, hvilka i öfversättning lyda så: »Jag har fått se Guds under: hafvet; jag har sett Guds ännu större under: naturen kring Stockholm; lycklig vänder jag åter till mitt hem».
Naturens skönhet ter sig i otaliga former och bestämmes af otaliga omständigheter. Skön, storartadt skön, är fjellnaturen. Mäktigt tilltalar oss alpernas is- och snööknar. Mäktigt tilltalar oss hafvet, upprördt eller hvilande. Men mest tilltalar oss dock det landskap, der naturens behag framträder i milda former, der odlingen tryckt sin stämpel, der menniskohjertan klappa och menniskotankar arbeta, der, med ett ord, lif råder. Vi skola dock icke här i patriotisk partiskhet tvista med någon om den ena eller andra berömda platsens företräde framför en annan i afseende på behag. Men vi tro oss kunna påstå, att ej någon, som bestiger Belvederen å Stockholms Djurgård, skall ångra den möda, detta kostar honom, utan med glad öfverraskning se den utomordentliga taflan der under och deromkring och med oss af fullaste hjerta, om han är svensk, utbrista:
Min landsman, när med fröjd du sett
Hvad här sig ter från tornets rand,
Så tacka Gud, att han dig gett
Så skönt ett fosterland!
Anderson-Edenberg.
Santorin.
Ögruppen Santorin.
Der våra förfäder vallade sina hjordar, der böljar i
dag ett brusande haf, liksom ock i förra tider kölar
buros, hvarest vi nu se skördar bölja, och der man
förr såg vidsträckta slätter, der höjer sig nu skyhöga
berg. Så uppsköt till exempel i September månad år
1759 i Jorullodalen i Mexiko ett 1,580 fot högt berg -
den sedan Humboldts resa bekanta Jorullo-vulkanen. År
1793 uppkom på samma sätt i närheten af San Salvador
det 1,853 fot höga berget Izalco, hvilket ännu, till
följd af sin oafbrutna vulkaniska verksamhet, gör de
sjöfarande på Centralamerikas vestkust samma tjenst
som en fyrbåk. Det vid Neapels golf, i närheten af
Pozzuoli belägna, Monte Nuovo (Nya berget) upptornade
sig efter en föregående stark jord-bäfning den 30
September 1538 till en höjd af 400 fot.
Ännu märkvärdigare förefaller det, när genom
ett vulkaniskt utbrott från hafsbottnen nya öar
bildas. Så uppstod ön Sabrina vid de azoriska öarna
den 30 Januari 1811 och vid Sicilien den 2 Juli 1831
ön Ferdinandea, hvilken likväl snart åter försvann.
I senare tider har historien om de vulkaniska
företeelserna och nybildningarna fått ett nytt och
anmärkningsvärdt bidrag
i uppkomsten af ön Santorin i grekiska
arkipelagen. Dess form utvisar, att den förr
tillsammans med de bägge mindre i närheten liggande
öarna Therasia och Aspronisi bildat en enda jättestor
krater. Hafvet öppnade denna krater, fyllde dess
midt och förstörde delvis dess rand, så att af
densamma återstå endast de tre nämnda öarna. Men
genom hafvets inträngande släcktes dock icke den
underjordiska elden, ty år 196 f. Kr. höjde sig ur
den af hafvet fyllda kratern väldiga eldpelare och
derefter en hel ö, som först benämndes Hiera och sedan
Paläa-Kaimeni (den gamla förbrända), när den genom
senare vulkaniska utbrott blifvit förstorad. Ar 1753
uppkom Mikra-Kaimeni (den lilla förbrända), och mellan
de nämnda öarna uppdök natten till den 23 Maj 1707
Nea-Kaimeni (den nya förbrända), hvilken snart höjde
sig tjugo fot öfver vattenytan. Sedan ännu intill
1711 det ena häftiga utbrottet följde på det andra,
så inträdde ett uppehåll på 155 år, då slutligen i
Januari 1866 på södra sidan af Nea-Kaimeni nya och
våldsamma jord-skalf förekommo. Här hade under årens
lopp uppstått en liten befolkad ort, som kallades
Vulkanö och som vid denna tid räknade omkring femtio
byggnader. Invånarna flydde vid första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
