Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninette. Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
slutet, förr än hon öfverraskade sig med att tankarna
hade fått en helt annan riktning.
Aldrig hade Ninette varit så oskicklig till allt. Till
och med hushållsbestyren gingo illa. Kaffet kokade
i elden, kotletten blef bränd, vinet slog hon ut på
den rena serveten och för första gången i sitt lif
saknade hon måltidens bästa krydda - aptiten.
När ändtligen natten kom och Mnette gick till hvila,
var hon så missnöjd med sig sjelf, att hon var nära
färdig att gråta. Men hon visste dock icke rätt hvad
hon skulle anklaga sig för. Dagens händelser passerade
förbi hennes inre syn, och när det ögonblick kom,
då hon kastade bort buketten, stannade de, ty der
stod liksom ett hvarför? och hindrade dem att gå
vidare. Ninette kunde omöjlig! svara på detta
hvarför? och ännu mindre hvarför hon så mycket
ångrade sin handling. Alphonse var henne ju alldeles
obekant, och hvarför skulle hon väl behållit hans
blommor? Hvarför hade han hvarje dag gifvit henne
buketter och dolt hvarifrån de kommo? Hvarför
kysste han blommorna, då han tog upp dem från
marken? Hvarför?
Ninette grubblade på detta och hade en orolig natt.
III.
JEn.
Höststormarna hade skakat löfven från träden,
regnet hade fallit i strömmar, men nu var vintern
kommen och nordan-vinden hven bitande fram mellan
husknutarna. Sex trappor upp kändes blåsten kallare än
i bottenvåningen, och mången stackars ungdom skakade
af köld uppe i dufslagen tätt under taken.
Ninette. bodde ännu qvar i sin lilla kammare och
likaså hennes granne, porträttmålaren. Några dagar
efter sedan Ninette kastade violblommorna genom
fönstret mötte hon Alphonse, och för att godtgöra
sitt fel besvarade hon hans helsning med ett vänligt
leende. En vecka derefter talade Alphonse till henne
och fick ett svar-, när fjorton dagar voro gångna,
bad Ninette om förlåtelse för sin oartighet, och efter
en månads förlopp fick Alphonse tillåtelse att någon
gång uppvakta med en bukett - dörr vägen.
Med hvarje dag märkte Ninette allt fler och fler goda
egenskaper hos sin granne och hon lyckönskade sig
att hafva funnit hvad hon så väl behöfde, en vän,
till hvilken hon kunde anförtro sig.
Alphonse var tacksam för den del Ninette tog i hans
öde, men mången gång gick han sorgsen från henne, ty
för hvarje gång han ville börja sin kärleksförklaring
skrattade Ninette åt honom, liksom hade hon varit
öfvertygad om att han skämtade.
Så hade nu tre månader förflutit och vintern var
inne. En eftermiddag hade Ninette varit ute för sina
uppköp och återvände hem, åtföljd af en kolbärare,
som haae en börda kol och ved på ryggen. Då Ninette
gick genom porten, stannade hon några ögonblick för
att tala med portvaktens hustru.
»Har ni sett er granne i dag?» frågade gumman.
Ninette svarade nej.
»Min man var uppe hos honom nyss för att få hyran, som
han ar skyldig, men han var utan pengar, som alltid.»
»Han får nog, när han säljer sin tafla», invände
Ninette.
»Har ni sett den täflan?»
»Nej, men han har talat om den. Det skall vara ett
porträtt af kejsarinnan, har han sagt.»
Portvakterskan skrattade småslugt. »Det porträttet
säljer han visst aldrig.»
»Och hvarför inte?»
»Om ni får se det, så förstår ni det nog. Och
dessutom hinner han frysa ihjäl, innan det blir
riktigt färdigt.»
»Han har då ingenting att elda med?»»
»Nej, inte i dag, ty i går brände han upp sin sista
stol.»
Ninette började att blifva tankfull under det hon
steg uppför trapporna. Hvarför ville han inte sälja
sin tafla? Han hade ju arbetat på den i två månader
och han var nu i be-
hof af pengar. Stackars gosse, han hade ingen eld
och helt säkert kunde han icke hålla penseln mellan
sina stela fingrar. Ninette suckade och tyckte, att
Alphonse gjorde orätt, som icke kom och anförtrodde
henne sin nöd.
Snart brann en koleld i spiseln och Ninette satte
sig framför för att värma sina fötter. Kolen glödde,
och då och då föll der liksom små stjernskott genom
gallerverket ner på stenplanen. Ninettes ansigte
började rodna af värmen och en känsla af välbehag
genomträngde henne. Hon lutade sig beqvämt tillbaka
i fåtöljen och hennes ögon slöto sig. Hon drömde
vaken, men plötsligt steg hon upp med en suck:
»Stackars gosse!»»
Ninette närmade sig väggen liksom för att lyssna. Hon
hörde ingenting och hon skakade betänksamt
på hufvudet. »Skulle han kunna vara sjuk? Nej,
då skulle portvakterskan talat om det. Men säkert
fryser han derinne.» Ninette kände en förunderlig oro
inom sig och hon började att gå fram och tillbaka
i kammaren. Hon väntade i hvar minut att få höra
Alphonse öppna sin dörr för att knacka på hennes. Men
allt förblef tyst. Ninette stannade plötsligt vid den
tanken: »Jag kan ju bulta på hans dörr, kanske får
jag då också se på täflan.» Några ögonblick betänkte
hon sig, men så tog hon kolkorgen i handen och steg
modigt ut i förstugan.
Aldrig hade Ninette känt sitt hjerta klappa så
häftigt. Hon stod länge utan att taga ett steg mot
grannens dörr-, men till sist fattade hon mod och
knackade sakta på.
»Stig in N ropade Alphonse. Ninette försökte vrida
om nyckeln, men hennes hand darrade så, att det var
omöjligt. Ninette kände sig helt förskräckt öfver
att vara så upprörd och hon var nära att vända om,
då dörren öppnades inifrån och Alphonse stod midt
emot henne.
»Ninette!’» Alphonse tog ett steg tillbaka af
förvåning, men sedan två steg framåt och räckte
henne sin hand till ett gladt välkommen. Inkommen
i kammaren återfick Ninette sitt mod, och sedan hon
några ögonblick betraktat Alphonse, brast hon ut i
ett klingande skratt.
Alphonse bar hatten på hufvudet, pipan i
mun, och hade draperat sig i sängfilten.
’ -
»Ni ser ju ut som en arab!» utropade Ninette.
»Det är för att inbilla mig, att här är afrikansk
värme», invände Alphonse.
»För att inbillningen måtte kunna få mera skäl för
sig, har jag kol med mig till en brasa.»
»Ni är en engel, mamsell Ninette.» Alphonse föll på
knä vid spiseln, men vände sig till Ninette och tog
korgen af henne.
»Och medan ni gör upp eld, så ser jag mig omkring.»
Ninettes blickar flögo kring den lilla kammaren och
stannade vid staffliet. En hastig rodnad steg upp på
hennes kinder och hon såg länge på täflan och sedan
på Alphonse.
»Är det der kejsarinnans porträtt?» frågade Ninette.
Alphonse smålog och svarade: »Det är en herrskarinna,
mitt hjertas kejsarinna.»
Målaren hade ur minnet återgifvit Ninettes bild på
duken, och fastän det icke var något mästerstycke,
så var dock porträttet lyckadt, ty kärleken hade
blandat till färgerna.
Ninette stod tyst en stund och gick sedan till
Alphonse och frågade: »Hvem skall köpa det porträttet
af er?»
»Jag tänkte gifva det åt er, om ni inte tillåter mig
att behålla det.»
»Men hvarför har ni inte i stället målat något,
som kunde förskaffa er pengar?»
»Derför att jag helst målar ert porträtt.»
»»Under det att ni fryser?»
»Med er bild för ögonen har jag haft hett som
i Arabien.»
»Och kanske ännu värre, ni svälter.»* Ninette pekade
på spiseln, der man såg lemningarna af en rökt sill
och några brödkanter.
»Jag var så mätt, att jag måste lemna litet af min
frukost», sade Alphonse småskrattande.
»Och hvad tänker ni äta till middag?»
»Yår herre föder sparfvar.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
