Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninette. Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
Ninette gick tigande mot dörren.
"Hvart går ni?» frågade Alphonse.
»Att hemta hit vår middag ...» Ninette smålog.
»Vår middag!» Alphonse skyndade upp och fattade
Ninettes händer för att kyssa dem, men Ninette sprang
från honom och ut. I dörren vände hon sig om och sade:
»»Men det är sannt, ni har ju brännt upp edra stolar?»
»»Det var en ypperlig ved», invände Alphonse.
»»Då blir min kammare matsal. Om en half timma är
allt i ordning och då väntar jag er.»
»En half timma är en half evighet.»»
»Klockan precis sex spisa vi.»
»Men jag här ingen klocka.»
»»Jag skall bulta i väggen.» Ninette försvann
och Alphonse
kastade af sig filten för att göra toalett. Då kom
han ihåg,
att rocken var pantsatt sedan två dagar.
I förtviflan slog han
,sig för pannan och gick sedan att slå ett slag på
Ninettes dörr.
»Ni får icke vara otålig», förmanade Ninette.
»»Det har händt mig en olycka. Jag kan icke antaga
er bjudning, om jag icke får komma i arabkostym.»»
»Det är omöjligt. Men hvar är då er rock?»
»Behöfver jag säga det?»
»Det är då derför jag inte sett er på två hela
dagar?»
»»Ack, ja! Men se inte på kostymen. För resten är en
arabkappa alltid vackrare än en frack.»
»»Nej, vänta litet. Se här, tag min paletå.» Ninette
öppnade dörren och Alphonse vände tillbaka in i sin
kammare med triumferande min och Ninettes paletå
i hand.
Paletån var naturligtvis för liten, men Alphonse
låtsade om ingenting och lät den som en husartröja
hänga på ena axeln.
Ändtligen bultade Ninette i väggen till tecken,
att bordet var dukadt. I samma ögonblick öppnades
Ninettes dörr af Alphonse, som i sin otålighet väntat
i förstugan. Med sirlig hållning närmade sig Alphonse
och kysste värdinnan på hand. Ninette besvarade hans
helsning med ett nådigt leende och-en komplimang,
som skulle gjort heder åt en dam vid Ludvig XIY:s
hof. Derpå började båda att skratta och Ninette
utropade: ’»Till bords!»
Midt på golfvet stod Ninettes arbetsbord betäckt med
en snöhvit servet. Två ljus lyste ner på anrättningen,
som bestod af buljong, halstradt kött, ett fat hvita
bönor och en spilkum sallad. Det var en ståtlig middag
sex trappor upp. En butelj rödt vin och ett par äplen
höjde glansen af det hela.
Med frisk aptit och under gladt skämt börjades
middagen. Aldrig hade Alphonse varit så upprymd,
aldrig hade Ninette varit så sprittande glad. Yid
deserten sjöng Ninette en visa, och sedan bordet var
afdukadt ritade Alphonse karikatyrer, som aflockade
Ninette det ena klingande skrattet efter det andra.
När ljusen brunnit ner i piporna lyste glädjen ännu i
Ninettes kammare strålande klar ur de båda ungas ögon,
och när ljusen hade slocknat tittade månen in genom
fönstret och såg hur Ninette lutade sitt svartlockiga
hufvud mot Alphonses skuldra.
Ninette skrattade icke längre, men hon smålog ljufvare
än någonsin. »»Minns du, när du kastade mina blommor
på gatan?» hviskade Alphonse.
»»Jag var otacksam»», svarade Ninette.
»Tänk, om jag kastat mig efter!»
»Alphonse!»
»»Men jag väntade hellre tills jag fick kasta mig
för dina fötter.»
Månen gick att titta in i ett annat fönster och elden
i spiseln gnistrade icke mer, men det finns ljus och
värme nog der det finns kärlek.
IV.
INTInettes födelsedag.
Den kalla vintern hade förflutit och Ninettes minne
deraf liknade en solig sommardag. Icke en skymt
af moln hade för-
dystrat hennes lif. Alphonse älskade henne varmt och
hade gjort allt, för att Ninette skulle kunna lefva
lycklig och glad.
För att reparera sina affärer hade han börjat måla
helgonbilder och andaktsfulla taflor åt en af de
många handlande, som i Paris sälja gudabeläten åt de
fromma. Alphonse fabricerade madonnor och apostlar
och hans inkomster började florera, så att det numera
herrskade en viss lyx i turturdufvornas bo der-uppe
under takåsen.
Men i stället för att Alphonse blifvit flitig, hade
Ninette börjat förlora arbetslusten. Hon, som förr så
träget satt vid sitt sybord till sena qvällen, lemnade
nu ofta sitt arbete vid ljusan dager och fördjupade
sig i läsning af romaner, som Alphonse lånade åt henne
af sina vänner. När aftonen kom, förde Alphonse henne
på teatrar och baler. Ninette hade aldrig förr smakat
dessa nöjen och det var med verklig feber-ifver,
hon kastade sig in i de brusande hvirflarna.
Våren kom och kastanieträden stodo i full
grönska. Blommorna började att breda ut sina färgrika
mattor öfver rabatterna, och fåglarna sutto uppe
i trädtopparna och sjöngo sina hymner till pris åt
naturens pånyttfödelse.
Men med våren kom det första bekymret och knackade
på Alphonses dörr: Handlanden, som köpt madonnorna,
ville icke hafva flera och hade vändt sig till en
annan målare, derför att Alphonse målade alla sina
heliga jungfrur med Ninettes anletsdrag. »»Edra
madonnor äro nog vackra, men jag måste hafva både
blonda och bruna, så att kunderna hafva att välja på»,
förklarade köpmannen.
Detta afbrott i inkomsterna kom så mycket mera
olägligt, som Alphonse hade räknat på att kunna skänka
Ninette en ny vårkostym på hennes födelsedag. Då
Ninette mottog underrättelsen om att Alphonses kassa
var tom, sade hon ingenting, men der flög liksom en
skugga öfver hennes panna. Ögonblicket derefter var
hon dock glad och leende igen.
Den stora dagen kom då Ninette fyllde aderton år,
och fastän presenterna måste inskränkas till en bukett
violblommor, så hade dock Alphonse beslutat att fira
dagen med tillbörlig högtidlighet. En af hans vänner,
en student, som ofta var vid god kassa, hade lofvat
låna honom ett tjugofrancstycke, med vilkor att sjelf
få vara med på födelsedagsfesten. Ninette klappade
händerna af förtjusning, då hon hörde att det var
fråga om en middag i det gröna, och Alphonse skyndade
ut för att bjuda ännu ett par vänner, ty ju större
sällskap, ju festligare tog det sig ut.
Sedan man intagit en lätt frukost i staden, samlades
sällskapet hos Alphonse och tågade ut genom barrieren,
ställande sin kosa framåt Meudon.
De voro inalles sju personer: Ninette och Alphonse,
Felix, den frikostige studenten, Etienne, kompositör,
och hans väninna, en liten blond fintvätterska vid
namn Caroline, samt Danden, bildhuggare, och hans
käresta, en af studentqvarterets största skönheter,
kallad vackra Blanche.
Etienne gick i spetsen och spelade på en guitarr,
som han bar i ett band öfver axeln. Efter honom kommo
Felix och Ninette. Alphonse hade bjudit Caroline
armen och sist gick Damien stolt vid sidan af sin
Blanche. Det ena klingande skrattet aflöste det andra
och under sång och spel tågade den glada skaran ut
genom tullporten.
Sedan man beställt middagen i ett värdshus,
tillbragtes tiden under lek och glam. Under det
att Alphonse, Felix och Damien sprungo kring i
skogsdungarna för att samla blommor, satt Etienne och
spelade för damerna, som bundo kransar åt sig och sina
kavaljerer. Ninette band tre kransar, en gul åt sig,
en blå åt Alphonse och en röd åt Felix.
Som minuter flögo timmarna och snart var middagstiden
inne. Med hattarna i hand och kransarna på sina
hufvuden sprungo herrarna i kapp fram till värdshuset,
under det att flickorna följde efter och skrattade åt
de kullerbyttor, kapplöparna gjorde mellan tufvorna.
Ute i en löfsal stod bordet dukadt. Ett belåtet
leende lekte på allas läppar, då blickarna föllo på
den läckra anrättningen. Värdshusvärden hade gjort
sitt bästa, och bland faten tronade ett par ståtliga
humrar och en ostronpyramid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
