Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninette. Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard Gustafsson - Sångtrasten. Ord och melodi af Herman Sätherberg. Arrang. för piano af Leonard Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VI.
Slutet.
Då Alphonse andra gången vaknade till sans, mötte hans
blickar en bekant, en ung läkare, som fått upplysning om det
öde som träffat målaren och strax skyndat till honom.
»Min stackars vän!» yttrade läkaren och tog den sjukes
afmagrade hand i sin.
Alphonse sökte att småle och hviskade sakta: »tack!» ...
Derefter fästade han en frågande blick på vännen och uttalade
Ninettes namn.
Läkaren förstod, att Alphonse begärde upplysningar om
Ninette, men han ville icke smärta den sjuke med en berättelse
om huru hon flugit från nöje till nöje medan han vridit sig
på sitt plågoläger. Alphonse märkte dock på de undvikande
svaren huru allt stod till. Då läkaren steg upp för att gå,
frågade honom Alphonse om han ville söka upp Ninette.
»Och hvad skall jag väl säga henne?» frågade läkaren
med en min som sade, att hon visst icke var värd att Alphonse
ens tänkte på henne.
»Säg henne, att jag — att jag vill se henne.»
Vännen skakade medlidsamt på hufvudet.
»Lofva mig det!» bad Alphonse och hans röst darrade
liksom af fruktan att få ett nej. Då vännen svarade ja, lyste
Alphonses ansigte som förklaradt.
När den unge läkaren följande dagen återkom, var den
sjukes första fråga om han träffat Ninette. Vännen svarade
att hon lofvat komma och att hon fått hans sjuknummer, som
var 11. Men den dagen och den derpå följande ändade,
utan att Ninette kom till hospitalet.
En morgon, åtta dagar efter det Alphonse skickat bud
till Ninette, vaknade hon och kom ihåg det löfte hon gifvit,
att besöka den sjuke. Sedan dess hade hon icke haft någon
underrättelse från honom och i nöjenas rus hade hon nästan
glömt bort, att hennes förste älskare ännu fanns till. Men nu
trängde sig minnet in på henne och hon klädde sig hastigt för
att gå till hospitalet. Med brådskande steg skyndade hon dit
och begärde att få slippa in. Hon kom upp i korridoren och
in i ett af sjukrummen.
»Kan jag få tala vid nummer elfva?» frågade hon.
»Der är han!» svarade sköterskan och pekade på en säng,
som man just var sysselsatt att flytta ut.
Ninette vacklade och måste stödja sig mot dörrposten.
»Död!» mumlade hon sakta.
»Den stackars gossen har gått att se de rätta originalerna
till alla helgon, han målat», sade sköterskan med en from min.
Då Ninette åter kom ner på gatan, mötte hon en
lumpsamlerska med sin korg på ryggen. Den fattiga qvinnan var
höljd i trasor, och då Ninette gick förbi henne, räckte hon fram
sin hand, som för att begära en allmosa. Men Ninettes tankar
voro så upptagna, att hon knappast gaf akt på tiggerskan.
Då lumpsamlerskan såg, att hon icke hade någon fyrk att
vänta, följde hon några steg efter Ninette och sade: »Tro mig,
jag har varit lika grann som du, och en gång kommer nog
din tur att taga korgen på ryggen.»
Ninette ryste och stannade. Det var som om en aning
sagt henne, att den gamla lumpsamlerskans förutsägelse kunde
blifva verklighet.
En kavaljer närmade sig och bjöd Ninette armen. Det
var Felix, som följt efter henne för att se hvart hon gick så
tidigt.
»Damien, Caroline, Etienne och Blanche vänta oss. Vi
gå att äta frukost tillsammans», sade Felix.
Ninette svarade ingenting, men följde honom. Hela den
dagen var hon dyster, och en hel vecka förgick, innan hon
kunde skämta och skratta som förr.
—
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
