- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
289

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsfinnarna. Kulturhistorisk skiss. (Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens litterära pristäflan.) Gubben Noach

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Jo urnalens
litterära pristäflan.)

|ångt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke - åtminstone
författaren veterligt - med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska o ^/bygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga - tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen - men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skid-

jagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning - och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

3v. Familj-Jonrn. 1877.

37.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:45 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free