Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsfinnarna. Kulturhistorisk skiss. (Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens litterära pristäflan.) Gubben Noach - Den lyckligaste. Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
blifvit obefolkade, om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.
Se här ett exempel:
Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.
Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.
Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.
Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt
fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» - det vill här säga
närmaste socken - blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen -
den, som ännu bor mycket aflägset - till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.
Yi kunna fatta detta.
Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst - men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.
Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst - den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.
Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.
»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas "folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland
dem’.»
Gubben Noach.
* De flesta häckar och åar i finnskogen - liksom
i många andra svenska skogsbygder - hvimla af
laxöring. D^.nna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.
hur vi lekte, han och jag, sommardagar! Yårt lif,
det var en sommardag I blomsterhagar! Yi lekte,
både jag och han, Tills sommardagens sol försvann,
Och ingendera tänkte på, Att hvad som passar för de
små, De stora ej behagar.
Yår lek tog slut: snart stodo vi
I ungdomsvåren;
Det hade kommit lågor i
Hans blick med åren;
Jag kom att märka det en dag -
Och der vi stodo, han och jag,
Med varma hjertan, liksom nyss,
Och tänkte icke att en kyss
Yar synd i ungdomsåren.
Då kom det isiga förnuft
Med kalla handen,
Och skymde sol och sommarluft,
Slet rosenbanden
Och sade: Du är rik, min vän,
Dig kan ju icke passa den, Som fattig och som ringa
är; Du tror dig hålla henne kär, Yar lugn, nog släcks
den branden!
Den släcktes snart: han glömde mig
I mannaåren;
Han kom så långt på ärans stig
Och följde spåren
Af lyckan, hvarhelst fram han gick,
En rik, högboren maka fick,
Och framgång, guld och stjernor - allt -
Men - hjertat hade blifvit kallt,
Som brann i ungdomsvåren.
En gång vi möttes, han och jag,
Med silfverhåren;
Det var en dyster vinterdag
Och fjerran våren;
Och jag var gammal, fattig, glömd,
Oj3h han var ärad och berömd -
Den lyckligaste dock jag var,
Jag hade samma hjerta qvar,
Som brann i ungdomsåren!
Mathilda Langlet.
37*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
