Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt van Rijn. Karl Wetterhoff - Om fruntimmers klädsel. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
som han flitigt användt, isynnerhet i sina talrika
framställningar ur gamla och nya testamentet,
hyrde han på värdshuset Kejsarkronan ett rum,
för hvilket han, enligt e,tt i konkurshandlingarna
upptaget qvitto, betalade fem gulden i veckan. Det
är likaledes kändt, att han dog i Amsterdam och blef
begrafven i Westerkerk (vestra kyrkan) samt att denna
begrafning kostade femton gulden!
Att Eembrandt, hvilken såsom konstnär visade sig
ända från begynnelsen så helt och hållet oberörd af
allt konventionelt och som ofta, äfven i förening
med den varmaste känsla, visar oss så brutala och
frånstötande former, kan hafva haft sina egendomliga
och frånstötande sidor äfven såsom enskild menniska,
är alls icke otroligt. Ett sådant antagande skulle
äfven i någon mån förklara den annars svårbegripliga
öfvergifvenhet, hvari Eembrandt fann sig under
senare delen af sitt lif. Jemte djup känsla, rik
inbillningskraft och skarp iakttagelseförmåga synes
hans karakter hafva innehållit en betänklig blandning
af styfsinne och lättsinne. Men lyckligtvis finnes
numera intet, som hindrar oss att i den store
mästarens person tänka oss en man fullt värdig
hans odödliga verk, hvilka skola väcka alla tiders
beundran, liksom de väckt hans samtids.
Dessa verk, taflor i olja, handteckningar och
raderingar, äro så spridda, att knappast någon mera
betydande samling finnes, der icke någon Eembrandt
förekommer. Sveriges na-tionalgalleri äger, utom några
porträtt, en ofulländad tafla af honom, framställande
Siskas sammansvärjning. I sitt halffärdiga skick
lemnar emellertid denna stort anlagda duk en
intressant inblick i mästarens sätt att måla. Yidare
finnes en liten fint utförd tafla, framställande
en lärd, sittande i bakgrunden af ett stort rum med
sidobelysning, ett mästerstycke af ljusverkan.
Annars bildar icke heller Eembrandt något undantag
från den regel, att stora mästares mest berömda
arbeten, trots tidernas vexlingar, förblifvit fästa
vid den ort, de genom sin härkomst tillhöra. Den,
som vill rätt studera Eembrandt i hans högsta
fullkomlighet såsom målare, må sålunda begifva sig
till Amsterdam, för att i dess museum betrakta
De fem Syndicifor klädes-väfvarna i Amsterdam*
och den så kallade Nattvakten. Om den förstnämnda
yttrar den franska konsthistorikern Charles Blanc:
»Endast Eembrandt kunde förmå att intressera, ja,
uppröra åskådaren blott genom att omkring ett bord
gruppera dessa fem fullmäktiga, sysselsatta med att
uppgöra sina räkenskaper. Hvilken kraft, hvilken
relief hos dessa figurer, som tala, som andas lif
och hvilkas vulgära, men mäktiga, anletsdrag inprägla
sig i minnet med outplånliga drag! Af deras rörelser
skulle man dömma till, att de nyss blifvit afbrutna
i sina förhandlingar, ty en af dem reser sig upp och
de fyra öfriga vända ögonen mot åskådaren, liksom han
skulle träda in i den tafla, ur hvilken de sjelfva
träda fram. Se der ett mästaredrag!»
Om den med orätt så kallade Nattvakten, rättare
Skyttegillet i Amsterdam, yttrar samme författare:
»Det är här man må beundra, huru en målare kan med
fulla händer gjuta poesi öfver ett föga tilltalande
hvardagligt ämne, huru han kan idealisera prosan,
genom att omgifva densamma med något hemlighetsfullt,
omskapa simpla borgare-gardister till intressanta
in-billningsfoster, endast genom verkan af ett
trollskt ljus, som hvarken är stjernornas eller
facklornas, utan blixten af hans eget snille.»
Bland Eembrandts förnämsta verk, allbekanta genom
mångfaldiga afbildningar, må vidare nämnas: En
Nedtagning från korset, i Petersburg, hvarest
Eremitaget äger icke mindre än 43 nummer af denne
mästare. Den larmJiertige samaritanen och Engelen
Rafaels afsked från lobias och hans familj] båda i
Louvren. Bland kopparstick och raderingar äro de mest
berömda det s. k. Hundragulderibladet) framställande
Kristus helande och tröstande de skröpliga och arma,
samt Lasarus’ uppväckande.
Såsom landskapsmålare har Eembrandt ur sitt flacka
hemlands natur förmått framlocka bilder af den mest
underbara, djupt poetiska stämning. Ja, med blotta
grafstickeln gifver han oss till exempel i De tre
tråden ett dystert storartadt natursceneri, som ingen
färgkonst kunnat öfverträffa.
Såsom porträttmålare har Eembrandt, från begynnelsen
intill slutet af sin konstnärsbana, flitigt studerat
och mångfaldigt återgifvit sin egen bild. Hans anlete
motsvarar äfven fullkomligt hans konstnärskap: ingen
formskönhet, men desto mera karakter och uttryck. Ett
bredt ansigte, utstående kindknotor, tjocka läppar,
en plump näsa, djupa, skarpa ögon och krusigt,
rödbrunt hår. Också ligger Eembrandts levnadshistoria
uttryckt i följden af de mer än femtio sjelfporträtt,
som han efterlemnat. Man finner honom i hans ungdom
och i hans fulla mannakraft med paletten eller med
ritstiftet i hand. Man finner honom på höjden af
sin lefnadslycka, med sin sköna maka i sitt knä
och helsande åskådaren med en bräddad pokal. Och
slutligen finner man honom på ett i Louvren befintligt
porträtt, signeradt 1660, alltså vid tre och femtio
år, bruten och gubbe i förtid. Det är ännu samma
hufvud, men huru förändradt! Det rika, svallande
håret och den präktiga baretten äro försvunna;, i
stället sticka några gråa testar fram under en duk,
som han har bunden om hufvudet. Det är i hela denna
förvandling något tragiskt, som leder oss till minnes
skaldens ord: »ju högre lif, dess större smärta.»
Karl Wetterhoff.
* En efter originalet, af akademiens elev
E. Josephson, utförd kopia var synlig vid Svenska
Konstakademiens utställning i år.
Om
m ni vill blifva hatad af alla qvinnor, kan ni
vara säker om att lyckas, min fru, derigenom att ni
lägger an på en dyrbarare och mera utsökt toalett än
deras. Det är måhända möjligt, att de skola förlåta
er, att ni är den vackraste, men de skola visserligen
aldrig förlåta er, att ni är den bäst klädda.
Om ni vill skaffa er ett tvetydigt rykte, så vinlägg
er om en kokett klädsel, ett slags behagfull
prydlighet, men som har en viss aflägsen likhet
med extravagans.
Om ni vill skaffa er ett mycket dåligt rykte, så
begagna dyrbara smycken, kaschmirschalar och präktiga
tyger, hvilkas pris icke alldeles rättar sig efter
er förmögenhet.
Om ni vill skaffa er rykte för enfald och
inskränkthet, så fäst den största vigt vid toaletten
och gör den till er förnämsta sysselsättning.
Om ni vill skaffa er rykte för tillgjord blygsamhet,
för skenhelighet, för hyckleri, med ett ord, så
skapa er sjelf ett mod: höghalsad klädning, utan
något garnityr, i någon mörk
klädsel.
färg; förvisa från er klädsel alla plymer, spetsar,
band och smycken.
Man säger att kåpan gör icke nunnan, och likväl dömma
vi er endast efter klädseln, ty det är qvinnans svaga
sida, och det är alltid genom den, som man kan se
örsnibben sticka fram.
Stackars unge män, som göra ert första inträde i
verlden! Ni inbilla er i er enfaldiga egenkärlek,
att qvinnorna älska toaletten, derför att den är ett
medel att behaga er! Ni bedraga er, stackars oskulder,
och förblanda verkan med orsaken. Hör hvad en af
Tysklands största ryktbarheter, Goethe, säger:
»Qvinnorna kläda sig endast for att väcka livar
andras afund.»
Smaken för klädseln är, då den går öfver en viss
gräns, en olycksalig skänk af naturen åt qvinnorna. Om
den icke för-derfvar dem helt och hållet, så ger den
dem åtminstone ett sken af löjlighet, som allt för
ofta återfaller på dem, som minst förtjena det. En
snillrik fransman, Alphonse Kärr, yttrar härom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
