Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I tigerhålan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
Frank tog min dubbelbössa och Lincoln sina
pistoler. Den förre höll bössans mynning endast några
tum från jagu-arens hufvud. På Whelens kommando
tryckte begge af samtidigt, men båda skotten
klickade. Jaguaren, som tycktes förstå att det var
fråga om ett anfall mot honom, kastade sig åt sidan,
men då han icke märkte något vidare, återvände han
med stegradt raseri.
Fängkrutet hade blifvit fuktigt, och medan Frank och
Lincoln skakade bort det, letade Whelen och jag efter
kruthornet, som hade blifvit lagdt på marken inne i
hålan. Det var så mörkt, att vi snarare letade med
händerna, än med ögonen. Jag närmade mig jaguarungarna
och hörde då, att de med tassarna krafsade på något
metallartadt föremål. Det var mycket riktigt vårt
kruthorn, men olyckligtvis hade proppen fallit ur,
så att allt krutet blifvit ut-strödt på marken och
nedtrampadt af våra fötter. Denna upptäckt gjorde
oss ännu mer bestörta,
»>Vi äro förlorade!’» utropade Whelen. »Det återstår
oss intet annat, än att antingen duka under för hunger
eller också att öppna ingången och låta jaguaren göra
ett slut på våra lidanden.»
Med dessa ord ställde han sig tätt intill stenen och
fäste sin blick på odjurets gnistrande ögon. Den
unge Lincoln var förtvif-lad och uppgaf tröstlösa
klagorop. Min betjent drog sig tillbaka inåt hålan,
hvarför förstod jag icke, och värt sorgliga läge
gjorde, att jag icke heller reflekterade deröfver.
Plötsligt hörde vi några dock snart nog qväf-da ljud,
vid hvilka jaguaren ryckte till och tycktes blifva
ytterst orolig. Han vände sig ängsligt fram och å-ter
utanför ingången till hålan, men derefter sträckte
han hufvudet i riktning åt skogen och utstötte ett
bedöf-vande tjut.
Yåra begge indianska förare begagnade tillfället och
af-sköto från träden, der de sutto, sina pilar mot
jaguaren, men hans tjocka pels gjorde att de icke
skadade honom. Ändtligen träffade honom en pil nära
ögat och blef sittande. Nu steg hans raseri till det
yttersta, han högg fast i trädet, hvarifrån pilen
kommit, och ruskade det, som om han velat upprycka
det med rötterna. När han lyckats få ut pilen, blef
han något lugnare och återvände till hålans ingång.
Samtidigt kom Frank fram ur det inre af hålan och
medförde de begge jaguarungarna, som han hade strypt
med ett
Strid med en amerikansk tiger. (Teckning af
H. Leutemann.)
snöre och hvilka han, innan jag kunde hindra honom,
kastade ut genom öppningen ofvanför stenen till
odjuret, som vaktade utanför.
När tigern fick se sina ungar, betraktade han dem
uppmärksamt och vände på dem med tassarna och när han
hade öfvertygat sig om, att de verkligen voro döda,
vrålade han så, att vi måste stoppa till öronen. Vårt
läge blef allt mera förfärligt.
Jag gjorde Frank förebråelser derför, att han begått
denna onödiga grymhet, som endast ökade vår fara. Af
det korta, häftiga svaret fann jag, att han uppgifvit
allt hopp om räddning och att han derför icke vidare
trodde sig behöfva iakttaga den aktning, tjenaren är
skyldig sin herre. Jag deremot hoppades fortfarande,
att någon lycklig tillfällighet skulle befria oss ur
vår kritiska belägenhet och förebrådde mig endast, att
jag ej genast tänkt på, att kasta ut ungarna lefvande.
Emellertid hade åskvädret upphört, och det regnade
icke mer. Fågelsången ljöd på nytt i skogen och regn
dröp- . parna glittrade som diamanter i solskenet.
Vi befunno oss ögon-skenligen i en öppen graf, ur
hvilken intet förmådde rädda oss, ty ett vilddjur
bevakade ingången. Det låg bredvid sina ungar. När vi
nu betraktade det, sågo vi, att det var ett ovanligt
stort och praktfullt exemplar af den tigerart, som
utgör de sydamerikanska skogarnas fasa. De till hela
sin längd utsträckta lederna läto oss allt för väl
uppskatta djurets utomordentliga muskelkraft; hans
gap var besatt med stora, till hälften af hvitt skum
betäckta tänder.
Medan vi under ängslig förbidan tänkte på utgången,
hördes på kort afstånd ett nytt vrålande. Jaguaren
besvarade det endast med ett doft, klagande tjut,
och från träden, dit indianerna tagit sin tillflykt,
hördes ett skrik, som underrättade oss om, att en
ny fara hotade. Snart fingo vi se en Jaguar, föga
mindre än den första, komma springande ditåt, der vi
befunno oss.
»Det är en farligare fiende, än den första», sade
Whelen. »Det är honan, och dessa djur skona aldrig
den, som. tagit eller dödat deras ungar.»
Honans vrålande, när hon hade luktat på ungarna, vändt
dem och öfvertygat sig om deras död, öfvergick allt,
hvad vi hittills hört, och häri blandade hanen sina
klagotjut. Plötsligt tyst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
