Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr i Öresund. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett äfventyr i Öresund.
julaftonen år 1808 ankrade en liten flotta i närheten
af Falsterbo. Den hade utgått från Carlskrona och
bestod af engeiska kofferdifartyg samt en svensk
korvett, Camilla, hvars chef, löjtnant J. G. Eschotin,
fått uppdrag att kon-vojera de öfriga fartygen igenom
Öresund, i anseende till kriget med Danmark. Motvind,
strömsättning och drifis tvingade kon-vojen att på
nämnde ankarplats fira både jul- och nyårshelgen;
men trettondagen år 1809 gaf Escholin fartygen
signal att gå till segels, lättade ankar på Camilla
och satte kurs inåt Öresund. Strömsättning och
motvind försvårade seglingen, och man hade ej hunnit
långt, förrän korvetten och sex af handelsfartygen
stötte på grund. Om Camilla seglat illa, så hade
det varit ganska förlåtligt, emedan hon var ett
till örlogsskepp för-ändradt kofferdifartyg, och
sistnämnde slags fartyg på den tiden voro i allmänhet
ej några snällseglare; men nu var det icke egentligen
korvettens och ännu mindre befälhafvaren fel, att
ett sådant missöde inträffade, ty drifisen hopade
sig i sådan mängd omkring fartygen och förde dem med
sådan kraft mot lä, att all manöver omöjliggjordes,
isynnerhet som Camillas roder bräcktes vid
grundstötningen. Konvojens öfriga fartyg fortsatte sin
segling, dock ej utan hvarjehanda äfventyr, och blefvo
illa skamfilade af den ständigt mötande drifisen.
De strandade fartygens belägenhet var ganska farlig,
helst som danskarna snart märkte deras nödställda
tillstånd och utsände beväpnadt sjöfolk, för att
taga dem såsom god pris, hvilket dock hindrades af
Escholin, som mottog denna ovälkomna trupp med en
skarp salut från Camillas kanoner.
Genom otroliga ansträngningar lyckades det, efter
tre dygns ihärdigt arbete, att lossa Camilla och fem
af handelsfartygen från grundet, hvarefter den lilla
eskadern gick till segels, för att kryssa sig ut genom
Öresund. Nu uppstack en häftig storm, sjön svallade
högt och kastade fram isstyckena med fruktansvärd
kraft, fartygen skingrades och omsider låg Camilla,
ej långt från seländska kusten, ensam, utan ankare,
hvilka alla tre gått förlorade, och omgifven af
drifis på alla sidor. Kölden tilltog och korvetten
blef efter ett par dagar helt och hållet infrusen.
Escholin förlorade ingalunda modet under denna
kritiska belägenhet. Medan danska krigsfolket undrade
»hvor meget de maatte faa i Priispenge for det svenske
Skib», hvilket de nu ansågo sig fullkomligt säkra om,
gjorde den o förskräckte löjtnanten dem det sprattet
att förstöra ett annat fartyg, som redan blifvit taget
af danskarna, men liksom Camilla fastnat i isen och
hvars bevakning tillfångatogs af Camillas besättning.
Danskarna utsände först beväpnade trupper och sedan
parlamentärer, i afsigt att på ett eller annat sätt få
skeppet i sitt våld; men de förra höllos på lämpligt
afstånd genom Camillas kanoner och de sednare erhöllo
till svar, att det svenska fartyget aldrig skulle
lemnas i deras händer.
Under tiden hade Escholin låtit upphugga vakar i isen
rundt omkring korvetten, för att hindra fienden från
att nalkas densamma, höll skarp utkik på danskarnas
rörelser och var ständigt stridsfärdig. Hade isen
varit så stark, att danskarna kunnat utföra kanoner
mot korvetten, så skulle dess öde snart blifvit
afgjordt, men det var ej rådligt att endast med
handgevär och blanka vapen nalkas en motståndare, som
kunde skjuta på långt afstånd. Danskarna fingo dock
tre bundsförvandter till sin hjelp: stormen, kölden
och hungern. Svåra stormar rasade ständigt, under det
kölden fortfor, och derigenom uppkom isbrytning mot
fartyget, hvilket blef så skadadt i vattengången, att
det fick svåra läckor. Nu måste de flesta kanonerna
kastas öfver bord för att lätta skrofvet, så att
läckorna kommo ofvanför vattenytan. Proviantförrådet
var otillräckligt, hvarför befäl och besättning
från medlet af Januari lefde på en tredjedels
portion. Någon undsättning syntes ej heller till.
Den 10 Februari var provianten nära slut och folket
ut-mattadt af öfveransträngning, hunger och köld. Att
rädda far-
tyget var numera omöjligt; enda sättet att undvika
hungersdöden var att lemna sig såsom krigsfångar
i danskarnas händer. I denna afsigt sammankallade
Escholin besättningen, uppställde den i marschordning
och tågade öfver isen mot danska landet.
När danska posteringarna sågo svenska sjöfolket i
god ordning med parlamentärflagg nalkas, trodde de,
att Escholins nödställda belägenhet tvingat honom
att bryta sitt löfte och lemna fartyget i deras
händer, men Camilla vederlade på ett lysande sätt
denna förmodan; ty så snart danskarna kastade sina
längtansfulla blickar på kor vetten, sågo de en
stark rök uppstiga derifrån och eldflammor slingra
sig upp åt masttopparna, och när Escholin förklarade
sig och besättningen vara danskarnas krigsfångar,
sprang Camilla i luften. Escholin hade stuckit sitt
skepp i brand, innan han gick öfver relingen.
Om danskarna blefvo något missbelåtna med förlusten
af fartyget och de väntade prispenningarna, så kunde
de dock icke blifva förtörnade på Escholin och »neppe
negte Ham deres Be-undring, fordi Han havde opfört
sig som en brav Mand og dygtig S0officer». - Om
Escholins senare lefnadsöden har berättaren af denna
tilldragelse sig ingenting bekant, vet endast, att
han var en bland de många officerare i lägre graderna,
hvilka under »ofredsåren .» utmärkte sig för mod och
beslutsamhet och sedan förde ett obemärkt lif.
De danskar och svenskar, som deltogo i ofvan skildrade
händelse, hafva länge hvilat i grafven; ett nytt
slägte med andra åsigter och andra sträfvanden
befolkar nu stränderna vid Öresund. Nationalhatet har
försvunnit, de begge nationerna lefva i vänskapligt
förhållande till hvarandra och den lifligaste
samfärdsel är nu stadgad dem emellan. Då vintern någon
gång lägger en stark isbrygga mellan grannländerna,
uppstår en verklig folkvandring af svenskar, som
besöka Danmark, och af danskar, som besöka Sverige. En
jemförelse emellan förr och nu i detta afseende
hade författaren tillfälle att göra i Januari år
1871, således samma tid på året, som Escholin blef
anfallen af danskarna, men sextiotvå år längre fram
i tiden. Isen emellan Helsingborg och Helsingör var
då så stark, att både »»platt-fötter»» (så kallade
man på stället dem, som gingo utan skridskor),
skridskogängare och åkande med lätta slädar kunde
färdas deröfver. På förmiddagen den 4 Januari begaf
författaren sig öfver sundet till Helsingör. Den
lifliga trafik, som näst föregående dagar ägt rum,
hade på blanka isen banat en väg, hvars yta var så
trög, att plattfötterna med all säkerhet kunde vandra
der utan att halka. Herrar, damer, barn och tjenstfolk
ifrån städerna och allmoge från landet derinvid
hvimlade om hvarandra på den breda stråten. På ömse
sidor om vägen ilade skridskogängarna, en och annan
släda med klingande bjellror for samma väg och ett
par hundra fot längre i norr gjorde ångaren Thunberg
reguliera turer emellan begge städerna i en ränna,
som hållits öppen för detta ändamål. Den klaraste
himmel och ett strålande solsken gaf lif åt den vackra
täflan. På hemvägen föll det mig in att räkna antalet
af mötande personer, hvilket på mindre än halfannan
timma uppgick till något öfver sjuhundra. Antager
man, att under tiden ett lika antal färdades åt
samma håll som jag, så blir hela personalen fjorton
hundra. Folkströmmen började klockan omkring åtta på
förmiddagen ooh fortfor till fem eller sex på aftonen,
så att flera tusen personer här voro i rörelse. Midt
på dagen funnos så många svenskar i Helsingör och
danskar i Helsingborg, att man kunde tro de begge
städerna hafva till en s|or del bytt befolkning med
hvarandra; allt till stor förnöjelse för hotellvärdar
och ägare af konditorier. Yandrade man omkring i
Helsingör, så hörde man öfverallt svenska språket
talas, men ville man höra folket på gatorna »snakke»
danska, måste man begifva sig till Helsingborg.
a. c. Witt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
