Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnet af Nyköpings slott. J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
gusti nalkades slottet med sitt krigsfolk, vågade
kommendanten Torkel Jönsson ej qvarstanna, utan begaf
sig åt Stockholm, qvarlemnande en fänika fotfolk
under Lars Joensson. Men då äfven denne flydde med
sitt folk, uppgaf Per Skrifvare slottet åt hertigen,
hvilken lät förfölja och tillfångataga Joensson med
sin fänika. Sedermera återkom likväl Torkel Jönsson
med mera folk och skärmytslade med hertigens trupper
vid Stenbro, samt slutligen äfven Ivar Månsson
(Stjernkors) med en större afdelning, hvilken
uppbrände en del af Nyköping och höll hertig Karl
blockerad, till dess hertig Johan den 27 Augusti kom
med sin här och jemte Karl framträngde till Stockholm.
Efter konung Eriks afsättning tillträdde Karl sitt
hertig-dömme och bosatte sig på Nyköpings slott. Den
period af öfver ett halft århundrade, som nu följde,
kan verkligen kallas för slottets storhetsperiod. Ty
der vistades Karl merendels, både såsom hertig
och konung, och äfven efter hans död lefde hofvet
derstädes ända till Gustaf II Adolfs förmälning
1620. Under många år styrdes derifrån Sveriges öden
och der skiftades glädje och sorg mellan konungahusets
medlemmar.
Slottets politiska betydenhet motsvarades äfven af
dess yttre beskaffenhet. Under åren 1570-1580 lärer
det blifvit iståndsatt och ombygdt, så att det erhöll
det ståtliga och präktiga utseende, för hvilket det
sedermera beprisades. Af den hithörande planritningen
torde man kunna sluta, att det bestod af en temligen
oregelbunden byggnad, hvars hufvudlänga sträckte sig
från nordvest till sydost och vette åt strömsidan och
hvilken inåt landsidan inneslöt en inre fyrkantig och
förmodligen äldre borggård samt en yttre, af lång och
sannolikt yngre sådan; åt landsidan omgafs slottet
ytterligare af de nyss omnämnda befästningarna, hvilka
kring det hela bildade en större borggård. Ingången
befanns på fyrkantens nordvestra sida.
Det är föga troligt, att slottet liknade den af
Sundler meddelade afbildningen, enligt hvilken
det skulle bestått af en stor, sammanhängande och
fyrkantig byggnad af tre våningars höjd, hvilken hade
sex utskjutande fyrkantiga tornbyggnader,.försedda
med höga tornspiror, och synes hafva omslutit
en borggård. Såsom ett bestämdt bevis på denna
afbildnings oriktighet kan anföras, att vallarna och
grafvarna der befinnas brutna i bastionform, hvilket
strider mot planritningen och i allmänhet då ännu ej
var brukligt i Sverige, hvarförutan de gamla rundlarna
ännu 1665 funnos bibehållna. Ej heller öfverensstämmer
den plan, till hvilken man af afbildningen kan sluta,
det ringaste med 1665 års delvis ännu qvarstående
grundmurar. Deremot är sannolikt, att det lilla man i
Dahlbergs »Svecia Antiqua et Hodierna» ser af slottet,
gifver en ungefärlig föreställning om dess verkliga
utseende. Om dess yttre vet man för öfrigt blott,
att det haft tvänne större torn och koppartak.
Om det inre säges, att rikssalen isynnerhet var
mycket rymlig och prydlig samt märkvärdig derför,
att midt på golfvet höjde sig ända upp till taket ett
stort stamträd öfver Gustavianska ätten. Väggarna voro
utsirade med dyrbara stenar och med skulpturarbeten,
föreställande olika slags djur, bland hvilka nämnas
hjortar med förgyllda horn och klöfvar, eldiga hästar
och resliga kameler. ’ Öfver dörren var Svea och Göta
rikes vapen anbragt. Äfven slottets öfriga inredning
beskrifves såsom särdeles väl afpassad och symmetrisk,
i det de inre takpanelnin-garna voro med dyrbara
stenar infattade, spislarna i rummen voro utsirade
med hvit marmor-, dörrarna omtalas såsom prydda med
konstfullt arbete, och trappan, kallad Runtrappan,
var ganska smakfull och dyrbar. Rustkammaren var
äfven väl försedd, och under slottets hvalf funnos
mörka fängelser och källare. Vallarna kring slottet
voro späckade med metallkanoner. Tvänne af tornen,
som Öfverträffade de andra i höjd och prydlighet
(hvilket åtminstone icke är fallet på den Sund-lerska
afbildningen), voro försedda med tornur. Inne på
borggården fanns en vacker och konstigt utsirad
brunn, som fick sitt vatten från Rönnekällan vester
om staden (se Indebetou, Nyköpings Minnen, från
hvilken förtjenstfulla afhandling äfven en mängd
andra uppgifter i denna uppsats blifvit hemtade).
Slottet omgafs af icke mindre än fyra
trädgårdar (om alla vid denna tid torde dock vara
tvifvelaktigt). Midt emot detsamma, på andra sidan ån,
låg den s. k. Lillträdgården, in-
vid hvilken befanns ett bollhus, der hofmännen och
stadens ungdom förlustade sig med bollspel. Sydost och
nedanför slottet låg den s. k. Spelgården, hvilken
var skild från slottet både genom vallgrafven och
en kanal, som förenade strömmen med den från hafvet
inskjutande Svanviken; platsen kallas nu Spelhagen,
men var då beväxt med sköna, lummiga träd och fick
sitt namn af de lekar, som här höllos. Svanviken skall
hafva erhållit sitt namn af de tama och vilda svanor,
som här plägade uppehålla sig till större antal, än på
andra ställen, och voro så strängt fridlysta, att det
säges med lifsstraff hafva varit förbundet att döda
dem; för de tama svanorna voro särskilda svanvaktare
anställda och s. k. svanehvalf uppförda. Midt emot
Spelhagen och snedt för slottet på andra sidan ån
låg den (sannolikt sedermera tillkomna) s. k. stora
Kungsträdgården med sina vattenledningar och hvilken
till en del ännu finnes qvar. Den fjerde trädgården
sträckte sig sannolikt mellan slottsvallen samt den
i norr belägna och oregelbundet byggda staden, bland
hvars hus reste sig S:t Nikolai och Allhelgona kyrkor
jemte rådhuset. Under slottet hörde icke mindre än
fyra i stadens grannskap belägna ladugårdar, och de
kring slottet boende fiskrarna måste lemna en viss
tribut af sin fångst.
I detta slött och dess grannskap lefde och verkade
Karl IX, såsom ofvan nämndes, större delen af sin
lifstid. Under sin ungkarlstid nedsteg han emellanåt
från dess höga salar, för att i grannskapet knyta
ömma förbindelser. På det närbelägna Sjösa lärde han
1572 känna Karin Nilsdotter, som då var »jumfru»
hos en på besök varande adelsdam. Följande året
föddes i Nyköping den sedan ryktbare Karl Karlsson
Gyllenhjelm. År 1576 anses hertigen haft en förtrolig
bekantskap med borgmästarens i staden, Bengt Nilsson
Skräddare, hustru, hvaraf frukten blef den lika
frejdade Johan Skytte, född 1577.
Dessa flygtigare förströelser öfvergåfvos likväl
snart för tanken ]rå en varaktigare förbindelse
med en jemnlike för hela lifvet. År 1577 på hösten
företog hertigen en resa till Tyskland, för att söka
sig en maka, och vistades ute ända till följande
sommar. Under tiden besökte han äfven det glada
pfaltziska hofvet å det praktfulla slottet vid
Heidelberg, der han snart lyckades vinna den unga
och sköna Maria af Pfaltz’ hjerta. Sedan han 1578
återkommit till Nyköping med trenne sändebud, som
skulle bese den blifvande hertiginnans lifgeding,
återvände han i början af 1579 till Heidelberg,
hvarifrån han på sommaren hemförde sin då blott
sjuttonåriga brud, hvilken mottogs med stora
högtidligheter. Med henne tillbragte hertigen
sedermera nio lyckliga år, hvarunder föddes sex barn,
af hvilka dock blott fyra sågo dagen på slottet,
hvaribland äfven var prinsessan Katarina. Med undantag
af den sistnämnda, som blef moder till Karl X, dogo
dock alla i späd ålder. Slutligen förlorade han äfven,
i Eskilstuna 1589, sin fromma, älskliga gemål.
Under större delen af denna period stod hertig
Karl, såsom bekant, i ett spändt förhållande
till konung Johan, såväl i följd af sin allt för
sjelfständiga politiska hållning, som de liturgiska
stridigheterna, under hvilka han i sitt hertigdömme
lemnade en tillflykt åt de i konungariket förföljda
presterna. Emellertid förmådde högadelns upproriska
beteende i Reval år 1589 konungen att kasta sig
i armarna på den förut så mycket misstänkte och
fruktade hertigen, åt hvilken han nu lemnade en
stor del af regeringen, hvartill äfven i icke ringa
mån synes bidragit dennes enklingsstånd och brist
på manliga arfvingar. I följd deraf såg konungen med
föga belåtenhet, att hertigen vid 42 års ålder friade
till den nittonåriga Kristina af Holstein och år 1592
till Nyköpings slott hemförde denna sin andra gemål
samt derstädes med stor ståt firade förmälningen.
Under Sigismunds regering utgick allt hemligt eller
öppet motstånd mot honom från Nyköpings slott. Oftare
än förut måste hertigen i följd af de invecklade
politiska förhållandena vara frånvarande. Under det
hertigliga hofvets vistelse i Stockholm föddes Gustaf
Adolf i slutet af 1594 på dervarande slott. Men hela
sin barndom tillbragte denne på Nyköpings slott,
liksom den der födde yngre brödren Karl Filip. Vid
Sigismunds ankomst till Sverige 1598 med en fiendtlig
här ansågs hertiginnan med hofvet böra flytta till
det säkrare belägna Örebro slott, hvarifrån hon dock
efter konungens afresa återvände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
