- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
313

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnet af Nyköpings slott. J. M. - På resande fot. E-g. - I tigerhålan. (Forts. och slut från sid. 305.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

313

ning skulle den äldre slottsdelens qvarstående
murar rifvas och teglet upprensas för att användas
till slottet i Stockholm; men arbetet afbröts dock
strax derefter, hvaremot den nyare delen efter hand
återställdes och småningom inreddes till boningsrum
åt landshöfdingen, som förut bott i staden. Ar 1701
igenfylldes slottsgrafvarna. Mot slutet af Karl XILs
regering uppfördes på ruinerna af det nordvestra
hörnet det ännu qvarstående hvita, fyrkantiga tornet
till spannmålsmagasin.

Från 1719 har slottet sitt sista krigiska minne,
nämligen från ryssarnas härjningar detta år. När
de väntades, samlades några hundra bönder innanför
vallarna, på hvilka man lyckades få upp 4 kanoner. Då
fienden den 24 Juli på eftermiddagen nalkades med sin
galerflotta och lade sig vid Brandholmen, nödgades
han genom dessa kanoners eld att begifva sig till

Brandhällslandet, söder om staden, der hans fartyg
voro mera skyddade. Men sedan ryssarna å annat håll
landstigit och nalkades staden, öfvergafs slottet af
bönderna, hvarpå ryssarna bemäktigade sig detsamma,
hvars brukbara byggnader afbrändes.

Föga kan det sedermera intressera läsaren, ehuru det
för fullständighetens skull torde böra omnämnas, att
1722 inom slottets område en provisorisk träbyggnad
uppfördes till länsresidens, att 1724 ett dylikt af
sten anlades, och att på 1730-talet träbyggnader
inreddes för landskontoret, kammarkontoret och
ränteriet. Ej heller att landshöfdingen 1761
inflyttade i staden, dit äfven 1803 nyssnämnda kontor
o. s. v. följde efter, hvarpå gamla länsresidenset
blifvit begagnadt till korrektionshus.

Sic transit gloria mundi!

J. M.

JPå resande fot.

(Se illustrationen å föregående sida.)

’M resa är att lefva», lyder ett gammalt ordspråk,
hvars sanning var erkänd långt innan verlden så
allmänt, som nu, befann sig på resande fot.

Att resa, det är också att lära, det är, jemte
en uppfriskning för sinnet, medlet att på det
naturligaste och tillförlitligaste sätt inhemta den
nyttiga erfarenhet, att det finnes andra förhållanden
än de, hvilka stilla och makligt vexla inom det egna
hemmets trånga synkrets, att lifvet har andra sidor
och kulörer än dem, man från barnsben vant sig vid,
att de stora händelsernas upphof och strömfåror på
nära håll te sig helt annorlunda, än man på afstånd
föreställt sig, samt - och detta är icke den minst
värdefulla och följdrika vinsten af resor – att
menniskorna nästan öfverallt äro sig lika, besjälade
af samma hopp och samma önskningar, upptagna af
samma sträfvanden och omsorger, och hemsökta af samma
farhågor och lidanden.

Allt, som främjar samfärdseln mellan de olika folken
- det är aldrig olämpligt att erinra derom -, är en
kraft i civilisationens tjenst och en insats i det
förbrödringens arbete, hvars fortskridande utveckling
och omfång det är en sann glädje att bevittna och
hvari man har en god tröstekälla äfven i tider, då
civilisationens sol tyckes vara i nedgående, i det
den s. k. högre statskonsten, hvilken oftast är blott
en förklädnad för herrskarebegär och herrskarefåfänga
hos en eller ett par personer, som slumpen ställt på
höjderna, lägger i den ena broderns hand ett mordvapen
att riktas mot den andra broderns bröst.

Lusten att resa är nu så allmän, att de, som icke
hafva tillfälle att se sig omkring i verlden, med
största begärlighet taga del af det, som de mera
lyckliga meddela om hvad de sett och erfarit under
sina resor. Resebeskriihingarna intaga också ett
mycket betydande rum i våra dagars litteratur. Man
tröttnar aldrig att läsa och läsa om igen nya
beskrifningar

äfven öfver gamla, redan kända ställen och orter. Och
detta är i sjelfva verket helt naturligt, Man
träffar än i den ena, än i den andra beskrifningen
uppfattningar och intryck, med hvilka harmonierande
strängar ljuda i ens inre; man fängslas af de vexlande
panoramor, reseskildraren upprullar; man känner kanske
bland dem någon eller något, som man sjelf upplefvat;
man är, med ett ord, berättarens andliga ressällskap
och tillfredsställer på detta sätt sin reslust.

Den, som något sett sig omkring t. ex. i Tysklands
bergstrakter, der jernvägar icke undanträngt
diligenserna och der poststationerna sålunda ännu
för de resande utgöra hviloställen under hästombytet,
skall säkerligen i den karakteristiska illustrationen
å föregående sida - hvilken för öfrigt med oväsentlig
förändring kan gälla för hvilket civiliseradt land
som helst - se liksom en gammal bekant. Den engelska
familjen till höger, med sin rykande tekanna,
sin obesvärade stelhet och sin nervretande flegma;
den välfödda kapusinermunken i midten, som varit
ute på skaffning och nu med stort sinneslugn går de
närmast kommande dagarnas lekamliga behof till möte;
bakom honom det engelska herrskapets tjenstflicka,
hvilken mindre flegmatiskt, än det kanske anstår en
ung flicka, och en engelsk ung flicka framförallt,
kastar en sidoblick till den unge mannen, den
vackraste karlen i sällskapet; vidare åt venster det
åldriga paret med sina döttrar, den äldre af dem vid
misshumör, fastän hon har kaffekoppens goda tröst-
och glädjekälla framför sig; och slutligen bondgubben,
lika intresserad af sin ölmugg, sin pipa och det
brokiga sällskapet: - alla dessa försätta oss ju med
ens in i reslifvets egendomliga stämning, och vi känna
oss vid de deraf väckta minnena som om vi plötsligt
blifvit flyttade ur vår för vintern ombonade bostad,
från den vänliga och fridfulla familjkretsen kring
qvällslampan, och befunne oss ute i stora, vida
verlden på resande fot.

E-or.

(Forts.’och slut från sid. 305.)

sprungo så mycket vi möjligtvis kunde, ty vi
hörde ånyo tigrarnas vrålande, fastän på långt
afstånd. Vi. ilade öfver stock och sten; buskarnas
taggar sönder-refvo våra kläder, och de af stormen
kullkastade träden gjorde vår färd ytterst besvärlig
och långsammare än vi önskade. Isynnerhet hade
Whelen, som var sjöman, svårt att följa oss, och vi
voro stundtals nödgade att stanna några ögonblick,
för att icke lemna honom efter.

Efter en half timmas väg, som vi tillryggalagt på
knappt en fjerdedels timma, underrättade oss skriket
från en af förarna, att han sett djuren. Några steg
framför oss var en rörbrygga, hvilken förenade
stränderna af en mellan stela, branta klippor
frambrusande bäck. Indianerna ilade utan betänkande
med

bevingade steg öfver den bräckliga bryggan, medan vi
deremot tvekade ett ögonblick.

Men då hörde vi de begge vilddjuren bakom
oss. Lincoln, jag och min betjent kommo lyckligt
öfver, och linkande följde oss Whelen, men han befann
sig knappt på andra stranden, förrän djuren fingo
se oss och med ett förfärligt rytande störtade ned
på bryggan.

Whelen förlorade icke heller nu sin
själsnärvaro. Medan vi andra klättrade upp på den
branta klippan, afskar han det bastrep, som höll
rörstegen sväfvande öfver afgrunden. Bryggan sjönk på
vår sida hastigt i djupet, och vi trodde oss redan
vara räddade, då vi sågo de begge tigrarna taga ett
väldigt språng för att sätta öfver afgrunden. Honan
uppnådde icke

Sv. Familj-Journ. 1877.

40.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:26 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free