Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur fångenskap - i jern. Liten krigsbild, tecknad af Johannes Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
guldmynt, gjorde sina gäster besked med en färdighet,
som vittnade om mångårig vana vid bruket af
bränvin. Omsider föreslog han, skakande på ankarens
innehåll, genom tolken, att äfven tillkalla den i
båten qvarblifna bevakningen. Fyra af de mest druckna
karlarna beordrades af ett slags qvarters-man att
aflösa vakten. Gustaf ålade Katri att på halster steka
något fisk, hvilket emottogs med bifall af sjömännen,
samt åtföljde sedan de till båten vandrande nya
väktarna. Dessförinnan hviskade han dock till den
unga flickan, att hon skulle om en stund komma ut
till båten, som låg i »Stenbugten». Katri nickade
att hon förstått vinken.
Ankomna till båten öfvertogo Gustaf och hans
kamrater vakten, medan de förut qvarlemnade karlarna
raskt begåfvo sig upp till kojan för att deltaga i
dryckeslaget, ett sällspordt nöje för de på flottan
instängda sjömännen. De nya, redan betydligt^ druckna
vakthafvandena, voro högst missnöjda med den dem
ålagda försakelsen, men blefvo snart åter belåtna,
då Gustaf för dem presenterade två i smyg af honom
medförda buteljer af »landets vin». Snart lågo de
på tofterna alla fyra, och högljudda snarkningar
förkunnade, att de sofvo de rusigas tunga sömn.
Gustaf, som orolig och väntande hållit sitt öga
riktadt emot en liten skogsdunge på stranden, steg
nu ur båten och begaf sig dit.
»De sofva som svin, Katriseni», sade han till flickan,
hvilkens närvaro han varsnat. »Huru är det med dem
derinne?»
»De kunna allesammans snart taga dessa i hand»,
svarade flickan.
»Nu kan du gifva mig en kyss - utan örfil», menade
Gustaf.
Om detta beviljades veta vi icke, ty de unga
tu försvunno i skogen, der de höllo en kort
rådplägning. Katri skyndade derefter hem, gick upp på
löftet och återvände snart med ett knyte under armen
och försigtigt spejande omkring sig till skogen,
der Gustaf med klappande hjerta väntade henne.
2.
Aftonens skuggor sänkte sig öfver det tysta
landskapet. Icke långt från det lilla fiskartorpet
vid stranden å Tuorsaari ö stodo två gestalter i
skogsbrynet, dolda af några buskar. De tycktes vara
ängsliga och upprörda.
»Farväl!» sade den ena, »nu har sorlet derinne
tystnat; det kan vara tid att gifva sig af.»
»Hittar du då vägen?» sporde den andra. »Du måste ro
först åt sydost och sedan rakt österut, genom sundet
mellan Piispau- och Kaivusaari.»
»Tack du!» blef svaret. »Jag vet hvar
länsmansbostället är-, vi seglade deivför-fei
sistlidne vecka.»
»Ack, Gustaf!» sade Katri i öm ton, »ser jag dig väl
någonsin åter?»
»Du ser mig åter, om Gud vill såsom jag», genmälte
Gustaf, omfamnade Katri och kysste henne denna gång
verkligen. »Se så», sade han, »dröj nu en liten stund
och gå sedan in. Er lilla båt är ju i ordning?»
»Ja», svarade den stackars Katri och suckade.
»Farväl!» sade Gustaf ännu en gång, »slyvasti
kultaseni (farväl, mitt gullhorn)!» Och de skildes åt.
Med tysta försigtiga steg smög en qvinlig gestalt
mellan strandens buskar och stenar fram till det
ställe, doer den lilla fiskarbåten låg, till hälften
uppdragen på land. Årorna lågo färdiga, Ett sakta
gnisslande emot strandens grussand, ett lätt hopp,
en svängning med ena åran och den qvinliga gestalten
satte sig på bänken och började ro. Då smög sig tyst
från den ofvannämnda skogsdungen en annan gestalt,
jemväl en qvinna, fram till torpet. Hon följde med
blicken den bortilande båten. Innan hon trädde in
genom dörren sände hon en sista längtansfull blick
utåt sjön och bad sedan en stilla väl-gångsbön.
Det var den hurtiga Katri. Hon hade lånat en omgång af
sina kläder ^åt flyktingen - det enda möjliga sättet
för ho-
nom att oantastad kunna passera den utanför i sundet
liggande engelska örlogseskadern.
Yi lemna Katri tillsvidare och följa Gustaf på hans
äfventyrliga flykt.
Gustaf Hartila, från Hartti hemman i närheten af
Ny-karleby i Österbotten, der han hade en gammal mor i
lif, var en yngling om åder ton eller nitton år. Han
hade varit på sjön sedan barndomen. År 1853 om våren
– lian befann sig då på sin första utrikesresa -
blef han i Plymouth före krigets utbrott en afton,
då han var inne i staden, »pressad» samt tvungen
att ingå i engelsk örlogstjenst. Nu användes han
såsom tolk å kapten Yelwertons eskader, bestående af
ångfregatten »Arrogant», ångkorvetten »Magicienne»
samt kanonångbåten »Euby» och hvars ändamål det var
att, någon gång förstärkt med ett par fartyg till,
blokera Wiborgs hamn samt inloppen till Björkö
sund. Sådana voro åtminstone de uppgifter Gustaf
om sig sjelf lemnat den näpna fiskarflickan, Katri
Telkki i Björkö.
Gustaf tog sig icke illa Ut i qvinnokläder, men den
ovana drägten blef honom besvärlig, isynnerhet som
Katri var betydligt mindre än han. Det oaktadt rodde
han på med friskt mod. Längtan att återkomma till
sin fädernebygd, få återse sin gamla mor och sina
syskon samt kanske framför allt begäret efter frihet,
ty han var ju en fånge hos engelsmännen, stålsatte den
unge mannens krafter. Han förespeglade sig i lifliga
bilder det intryck, hans plötsliga återkomst till
hemorten skulle göra på alla som kände honom. Hans
mångfaldiga äfventyr under en tvåårig tjenst vid
engelska örlogsflottan gåfvo honom rikliga ämnen till
berättelser, och, ung och fantasirik som han var,
såg han redan i andanom sig utgöra föremålet för
hela sin hemort» uppmärksamhet, sjelfvaste presten
och länsmannen icke undantagna.
Fåfänga drömmar! Det skulle han snart på ett bittert
sätt få erfara.
Efter vid pass en timmes rodd befann sig Gustaf med
sin lilla båt i närheten af den engelska skeppslinien,
genom hvilken han ovilkorligen måste passera, för
att uppnå det ofvannämnda sundet mellan Biskopsö
och Björkö. Ankommen inom prejningshåll, tillropades
han af vakten ombord på ett af fartygen. Ehuru han
varit förberedd härpå, blef han likväl i högsta
grad bestört, och det felades icke mycket dertill,
att ett svar på engelska, hvilket språk han lärt sig,
undsluppit honom. Vänd åt det håll, hvarifrån anropet
skett, igenkände han till sin stora glädje att det var
»Kuby», som låg honom närmast. Som han var anställd
på »Arrogant», hoppades han att icke blifva igenkänd,
äfven om han kom fartyget närmare. Han beslöt derföre
att lugnt fortsätta sin rodd nästan omedelbart under
örlogsmannens akterspegel. Ja, han till och med
saktade farten i någon mån, för att icke möjligen
väcka misstankar.
»Hvem är du?» frågade en sträf röst på finska.
Igenkännande den af Katri för hennes farfar såsom den
»rödskäggige båtsmannen» betecknade finnen, svarade
Gustaf med så qvinlig röst, som var honom möjligt,
medan hjertat klappade af oro i det ängslade bröstet:
»Kalatytto Korvenalalta (fiskarflickan från
Korvenala).»
»Hvart ror du?» spordes vidare.
»Till kyrkan; det är söndag i morgon», svarade den
utklädde sjömannen.
»Har det varit några af vårt folk ute i dag hos er?»
fortsattes förhöret,
Gustaf kände kallsvett framträda på sin panna. »Ja»,
svarade han, »de kommo för att köpa fisk.»
»Nå, hade gubben fisk hemma?» frågade pseudobriten
ifrigt,
»Det tog alltsammans slut», svarade Gustaf och började
åter ro, men erhöll en vink att hålla sig stilla.
»Det är en fiskarflicka från närmaste by», anmälte
den rödskäggige åt vakthafvande kadetten. »En mycket
vacker flicka, som allmänt kallas ’Koiviston Kukko’
(Björköblomman). Skall jag befalla henne komma
ombord?»
Kadetten hade god lust att gifva befallning derom. Han
tycktes öfverlägga med sig sjelf.
Gustaf, som åhört samtalet på det låga fartygets däck,
satt på sin roddbänk med hjertat, såsom det heter,
i halsgropen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
