Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur fångenskap - i jern. Liten krigsbild, tecknad af Johannes Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
och han hade i detta ögonblick nästan önskat att
Katri varit mindre vacker eller åtminstone mindre
känd för att vara det. Dessutom grämde han sig öfver
.den uppmärksamhet, som han tyckte att båtsmannen
egnade »»hans flicka», såsom han i tankarna redan
kallade henne.
Men kadetten tillfångatog sitt förnuft och vinkade
ett afsked med handen. Gustaf andades åter lättare
och började ro.
»Helsa hem», ropade båtsmannen, »och skaffa fisk hem
till i morgon qväll; jag kommer då ut till er.»
»Stackars Katri», suckade flyktingen och började
påskynda sin rodd.
Midnatt var förbi och den nordiska sommarnatten
nalkades raskt sitt slut. Gustaf, som nu ställt kosan
rakt åt öster, rodde liksom den gryende morgonrodnaden
till mötes, och så hoppades han ju också att hans
framtid skulle gestalta sig. Nu, sedan han passerat
engelska linien, hade han öfverstått det värsta. Hans
landsmän, så tänkte han, skulle ju emottaga honom med
glädje: en på sätt och vis förlorad och återvunnen
son, samt det till på köpet en, som frivilligt lemnat
de brittiska köttgrytorna, för att åter gripa till
det finska barkbrödet. Den unge mannens afsigt var
att, sedan han väl uppnått land, återtaga sina egna,
det vill säga de af brittiska kronan honom gifna
kläderna, begifva sig upp till länsmannen i orten,
der anmäla sin ankomst och sedan anträda hemresan. Uti
en läderrem omkring lifvet hade han några engelska
guldmynt insydda - resten af hans lön var dock
ännu innestående hos skeppsskrifvaren å fregatten
»Arrogant». Katris kläder åter ville han lemna
hos länsmannen, för att återställas henne. Kriget
skulle nog snart blifva slut, Gustaf få tjenst såsom
matros, och då ville han icke glömma den snälla
Björkötösen. Nehej, visst icke!
Se det kan kallas glada morgontankar för en ung
man! Nyss fånge i krigets tjenst, tvungen att såsom
tolk för sina landsmän öfversatta fiendens ofta
hårda, alltid stränga befallningar - och nu fri,
fri som fågeln i skyn, som solens öfver horisonten nu
frambrytande, i oändlig kärlek hela verlden omfattande
strålar! Om vår Gustaf i tiden läst Schillers dikter,
något som han naturligtvis icke gjort, så hade han
säkerligen nu i sitt hjertas of ver s vallande glädje,
i det ögonblick då solen gick upp, ut-. brustit med
den tyske skalden:
"Seid umschlungen, Millionen, Diesen Kuss der ganzen
Welt!"
Men Gustaf Hartila kände ingenting om Schiller, han
utropade derför, då han, omfluten af den nya dagens
solljus, befann sig på det egentliga Björkö sunds
bölja, helt enkelt, men af uppriktigaste hjerta:
»Jumalalle kiitos (Gud vare lofvad)!»
Färden till fastlandets strand gick nu raskt. Gustaf
landsteg, fastgjorde båten, klädde om sig i en
skogsdunge samt - knäföll i stilla bön. Hans moder
hade lärt honom att tacka Gud i främsta rummet
för hvad godt honom vederfors, och detta hade han
ingalunda glömt under sin fångenskap.
Den åter till sjöman, och det till på köpet
engelsk, förvandlade ynglingen ställde nu kursen
till länsmannens gård, hvarest han vid sin plötsliga
ankomst väckte icke ringa förvåning och skrämsel hos
drängar och pigor, som förvirrade började springa
omkring under gälla rop »att fienden stigit i
land». Det var icke utan en viss känsla af beundran
för engelsmännens makt, som Gustaf bemärkte det
uppseende hans ensamma framträdande väckte. Ingen
tänkte på att gripa honom, tvärtom helsade alla,
visserligen skyggt, men ödmjukt, på den fruktade
främlingen, iklädd en drägt, som betecknade honom
såsom medlem af det största sjöfolks på jorden
örlogs-flotta, nu i fiendtliga afsigter liggande
ett litet stycke utanför på sjön med masttopparna
glimmande vid horisonten i morgonsolens belysning.
Ett leende gick, oaktadt hans häftiga inre
sinnesrörelse, öfver ynglingens drag. Han behöfde
icke fråga efter länsmannen, hvilken sjelfmant infann
sig. Han nalkades den på gården väntande ynglingen,
hvilken, vördsamt helsande, tilltalade honom på bruten
svenska och bad om en stunds enskildt samtal. Gustaf
följde länsmannen till dennes rum.
Här gaf den mödosamt återhållna sinnesrörelsen sig
luft i en ström af tårar. Länsmannen såg förvånad på
den unge, brittiske sjömannen, men sade icke ett enda
ord. På dålig svenska och i brutna meningar aflade
Gustaf en redogörelse för sina öden och, läggande
byltet med fiskarflickans kläder på en stol, slutade
med orden:
»Kläder hennes, Katri god flicka! Jumala
sinnatkoon! Ja nyt, hyva herra, antakaatte minua
kotiin (Gud välsigne henne! Och nu, gode herre,
hjelp mig att komma hem)!»
»Du talar bättre finska än svenska», sade länsmannen
i mild ton på finska,
»Jag har glömt det lilla jag kunde», svarade ynglingen
på samma tungomål. »Bra, att jag inte glömt finskan!»
»Sitt ner nu, min unge vän-», återtog länsmannen
välvilligt, »och berätta för mig på finska din
historia, så förstår jag den bättre, än då du talar
din klena svenska. Försök att vara lugn. Säg, vill
du ha en kopp kaffe?»
En tacksam blick ur Gustafs ögon besvarade denna
fråga och länsmannen sade till om kaffet.
Snart frambärs detta. Under tiden afhörde han Gustafs,
på finska språket vida redigare, berättelse.
Medan Gustaf med god smak förtärde den uppfriskande
undfägnaden, satt länsmannen försjunken i allvarsamma
tankar.
Den hedersman, som vid denna tidpunkt var och,
berättaren hoppas det, ännu är länsman i Björkö
socken af Wiborgs län i Finland, hette Martelin. Det
var en i alla afseenden redbar, god och duglig man
och respekterad af sina förmän, emedan han genom
idoghet i landtbruk och lyckade rederispekulationer
var ekonomiskt oberoende. Han hade oförvitligt skött
sin tjenst och var älskad af bönderna, hvilka han
hvarken tyranniserade eller prejade. Det var i allo
en folkets och hederns man och som i intelligens
och sann humanitet stod vida öfver flertalet af sina
kamrater samt, om det gällde, äfven fullt ut var sina
förmäns vederlike i kunskaper och bildning. Hans
fosterlandskärlek och fördomsfria karakter voro
allmänt erkända af hög och låg.
Det var en lycka för vår vän Gustaf att han från
början råkade ut för en sådan man.
Efter en stunds begrundande tog länsmannen till ordet:
»Min vän, blif inte rädd för det, men du inser
väl, att jag till en början måste sända dig till
krigsguvernören i Wiborg. Jag skall emellertid
rekommendera dig på det bästa, ty jag tror på dina
utsagor. Men har du inga papper, prestbevis eller
dylikt?»
»De blefvo i min kista på fartyget i Plymouth, då jag
’pressades’», var Gustafs svar.
»Nå, nå», tröstade herr Martelin den upprörde
ynglingen, »du kaon ju redogöra för dina förhållanden
der hemma?»
»Ahja», svarade gossen mera frimodigt. »Jag minnes
pastorns och länsmannens namn och hemmanet Hartti
och grannarnas.»
»Det är bra, min vän», sade nu länsmannen, »hvila
dig litet, ty du är väl mycket trött af den långväga
rodden och hjertats oro; sof lugnt, du, medan jag
skrifver ett bref till landshöfdingen. Lägg dig här
på soffan, det är bäst för dig att ingen ser dig
der ute.»
Den välvillige mannen gaf Gustaf en kudde, och med
tacksamhetens tårar i ögonen lade sig den unge mannen
på den erbjudna soffan samt inslumrade snart. Trötthet
och ungdomsfriskhet öfvervunno själens oro.
Det var verkligen en stor lycka för Gustaf att
hafva träffat herr Martelin i stället för att råka i
händerna på de ryska militärmyndigheterna på platsen,
då hans behandling, klädd såsom engelsk sjöman, som
han var, säkerligen blifvit ganska hård. Efter två
timmars hvila väckte länsmannen Gustaf.
»Se så, min vän», sade han, »nu måste du åstad.»
Gustaf, van att »purras», såsom väckas heter på
sjömansspråket, stod inom ett ögonblick vaken och
»klar» framför sin beskyddare.
»Se här», sade herr Martelin, »litet pengar till
en början - tacka inte!-5 brefvet ger jag åt min
brofogde, som skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
