Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur fångenskap - i jern. Liten krigsbild, tecknad af Johannes Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
föra dig till Wiborg. Se här en gammal kappa att
svepa in dig uti och här en vanlig mössa.»
Gustaf såg förvånad upp till länsmannen. Det var
varmt derute; till hvad behöfde han kappan och mössan?
»Tag du de der och ge dig af», sade länsmannen vänligt
leende. »Förstår du inte, att då vägen till Wiborg nu
under brinnande krig h vimlar af rysk militär, det
för dig ar bäst att inte af hvar och en igenkännas
såsom engelsman. Farväl och lycka till!"
Tårarna stego ynglingen i ögonen och han förmådde
icke framstamma några ord till tacksägelse.
»Se så, gå nu, brofogden väntar», återtog länsmannen.
»Helsa Katri!» utbrast Gustaf snyftande. »Tack,
Gud välsigne er!»
Den unge flyktingens högt flygande förhoppningar voro
betydligt-stäckta. Och likväl, det insåg han, var det
bemötande, han rönt, under nu rådande förhållanden
särdeles vänligt emot hvad det kunnat vara, om
han kommit i hårdare händer och blifvit utsatt för
argare misstankar. Han fick också snart nog erfara
fulla sanningen af dessa sina tankar. Emellertid
tog han afsked under småningom återvunnen fattning
och afreste. Klockan elfva förmiddagen ankom han
och brofogden till Wiborg och körde rakt fram
till landshöfdingen och krigsguvernören general
A. Thesleffs »residens». Här stego de ur. Kappan och
mössan blefvo qvar i kärran, och Gustaf i sin engelska
sjömans-drägt åtföljde brofogden upp till generalens
våning, ty länsmannen hade ålagt brofogden att genast
anhålla om enskild audiens.
3.
Efter en stunds orolig väntan i tamburen, under
hvilken tid »länsen spänn aren» anmälte de nyss
ankomna och landshöfdingen läste länsman Martelins
enskilda bref till honom, ty friheten att skrifva
ett sådant tog den hedersmannen sig någon gång,
hörde brofogden och Gustaf omsider en dörr öppnas -
och generalen stod framför dem.
»Är det der din fånge?» sporde han brofogden i myndig,
men icke vredgad ton - och redan detta var bra.
»Ja, ers excellens», svarade lagens ringare
handhafvare med en djup bugning. »Jag har haft äran
öfverlemna två bref till herr generalen.»
I stället för svar tilltalade generalen Gustaf
någorlunda barskt på svenska:
»Du säger dig vara från Nykarleby, huru kommer det
till att du inte kan svenska?»
»Jag glömma svenska», svarade Gustaf, i hög grad
orolig öfver generalens fråga efter »fången». Ack! Yar
han då åter fånge - och det i eget land! Han skulle i
fullaste mått erfara att han så var, ty på en ringning
af generalen inträdde »läns-enspännaren» och erhöll
order, att under bevakning af två gensdarmer genast
afföra »fången» till slottet (allmänna häktet).
Gustaf försökte tala, men vid en blick af generalen
dogo orden på hans läppar och han sänkte, krossad
af Ödet, sitt hufvud vid generalens i skarp ton
tillagda ord:
»Du skall ställas under krigsrätt, fördömde spion,
du är inte finne och har blott med ditt fagra tal
bedragit den beskedlige länsmannen. Mig bedrager
du inte. Säg till, ’läns-enspännare’, att fången
genast slås - i jern. Klockan ett hålles krigsrätt
å slottet.»
Tungt föllo orden »i jern» på den arme Gustafs
hjerta. Alltså, detta var hans emottagande i
hemlandet, belöningen för hans modiga flykt ur
fiendens fångenskap!
»Ur fångenskap - i jern», suckade Gustaf
djupt. Generalen kastade en forskande blick på honom,
men gaf kallt ett tecken att afföra den olycklige
till häktet.
En timma derefter affärdades brofogden från Björkö
med en sträng skrifvelse till länsman Martelin,
och klockan ett sammanträdde krigsrätten i
»ordonnanshuset» å slottet. Det gick raskt undan,
ty det var ju icke fråga om mer eller mindre än
uppfångandet af en engelsk spion - en hittills
oerhörd, måhända för mången rysk befälhafvare
välkommen händelse under
detta föga äro- och bragdfulla krig, åtminstone hvad
dess nordiska afdelning vidkom. Nu hade man åtminstone
något, att rapportera till S:t Petersburg.
Aktierna stodo alltså illa för den stackars Gustaf
Hartila. Det oaktadt ångrade han icke det steg
han tagit. Det som grämde honom djupast var, utom
sannolikheten att aldrig mer få återse sin mor,
nesan att måhända dö en spions skamfulla död.
I krigsrätten yrkades nästan enhälligt att »fången»,
som ju erkände sig hafva varit i engelsk örlogstjenst,
skulle, såsom varande finne och följaktligen
landsförrädare, dömmas såsom spion. Den ende, som
var af en mildare åsigt, var rättens ordförande,
general Thesleff sjelf, hvilken, sedan han ytterligare
genomläst länsmannens i Björkö bref, kommit till
lugnare besinning af saken. Dessutom hade ryktet
utspridt historien i staden, och landshöfdingen erhöll
ganska tydliga vinkar af flera hofrättens medlemmar,
att han gått tillväga icke olik en barbar. Gustafs
om mod och kärlek till hemlandet vittnande handling
hade vunnit den allmänna opinionen för honom, och
alla fördomsfria menniskor trodde på sanningen af
flyktingens uppgifter.
Krigsrättens beslut blef derföre, att insända
ransaknings-protokollet till S:t Petersburg. Under
tiden skulle »fången» hållas häktad och »i jern». Det
var ett stycke kulturbild från tillståndet i Finland
vid den tiden, så föga aflägsen från våra
4.
Emellertid spred sig, efter brofogdens återkomst
till Björkö, ryktet om den hårda behandling,
Gustaf fått röna, snart i hela denna socken. Yäl
var, genom den engelska flotteskaderns närvaro,
all officiel kommunikation med utöarna afstängd,
men »dåliga underrättelser hinna hastigt fram», såsom
ett gammalt ordstäf säger, och sålunda erhöll äfven
Katri på fiskartorpet redan om söndagen, det vill säga
följande dag, del af detta for henne så smärtsamma,
ty värr, allt för sanna rykte.
Den hurtiga flickan fattade ett raskt beslut och
utförde detsamma redan om söndagsaftonen.
Klockan var vid pass åtta på qvällen, då en liten båt,
rodd af en ensam flicka, sågs närma sig det största
af de engelska örlogsfartygen. Båten anropades, men
rodderskan svarade icke, utan lade modigt till vid
en fallrepstrappa å det ståtliga skeppet, fastgjorde
sin farkost och började, lätt och vig, äntra uppför.
Ankommen på däck, omgafs hon snart af en mängd
nyfikna sjömän. Hon var vacker, och den pittoreska
Björkö-drägten, som klädde henne väl, minskade icke
intresset hos åskådarna. Saken, rapporterad till
befälhafvande officern, föranledde denne att tillkalla
en tolk och fråga besökerskan hvad hon ville.
»Jag vill tala vid kapten sjelf», svarade Katri, ty
det var hon. Kärleken gaf henne kraft att vara modig.
Kapten Yelwerton, säkerligen ett välsignadt minne hos
mången af kustboarna i denna trakt af den dåvarande
krigsteatern i norden, lät genast föra till sig
den något ovanliga gästen på ett örlogsfartyg. Han
afhörde genom tolken Katris berättelse och ryktet
om det straff, som hotade flyktingen. Be-rätterskans
oskuld och ifver att rättfärdiga Gustafs steg gjorde
ett godt intryck på den ädle britten.
»Och hvilken hjelp begär du af mig, mitt barn?»
frågade han välvilligt.
»Ett intyg, att Gustaf blifvit tvungen att tjenstgöra
hos er och att han inte blifvit utsänd såsom spion,
utan såsom tolk. Ni kan skrifva; gif mig, ädle herre,
ett sådant intyg och jag bär det till generalen i
Wiborg!» -Den tiden kände allmogen i kusttrakterna
ganska väl hvilket öde som förestod en spion.
Kapten Yelwerton betraktade förnöjd den raska tärnan
och svarade leende:
»Ett sådant intyg skall du få, flicka, och
litet till. Hr N.», tillade han, vänd till en af
officerarna, »gör mig den tjensten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
