Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur fångenskap - i jern. Liten krigsbild, tecknad af Johannes Alfthan - En dubbelmenniska och en idislare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
att tillsäga skeppsskrifvaren, att till mig aflemna
tolken Gustaf Hartilas innestående lön.»
Derefter satte sig befälhafvaren ner och skref det
begärda intyget, vek ihop det och lemnade det åt
Katri. Hr N. framräckte den af skeppsskrifvaren
erhållna summan.
»Se här»», sade Yelwerton till den rodnande
Björköflickan, »den unge mannens lön, åttio pund i
guld. Jag tillägger för egen del tjugo. Det må vara
en liten morgongåfva åt dig, raska flicka. Hvad din
Gustaf förbrutit emot hennes brittiska majestät hade
hvarje ärlig engelsman, i liknande förhållanden,
gjort emot ryske kejsaren. Farväl, lycka till.»
Den förvånade Katri förstod icke riktigt hvad den
»mäktige herrn» sade, men hon neg, tackade och emottog
pengarna. Med dessa och det erhållna intyget begaf hon
sig till fallrepstrappan, för att åter nedstiga i sin
båt. Men innan hon hunnit densamma hade af samtliga
officerarna, och icke minst af de unga kadetterna,
ytterligare tjugo pund sammanskjutits åt den vackra
flickan, alltsammans glänsande guldpluringar, välkända
då för tiden i Björkö skärgård.
Då Katri åter fattade årorna och aflägsnade
sig från eskadern, rodde hon direkte fram till
länsmansbostället. Herr Martelin mottog henne något
brydd, ty han anade att hon skulle beklaga sig
öfver den behandling, Gustaf fått röna, men han blef
angenämt öfverraskad, då Katri omtalade hela förloppet
af sitt besök hos kapten Yelwerton.
»Du är en bra flicka, Katri», sade den gode
länsmannen, »och jag skall hjelpa dig vidare. Du
ligger här öfver natten och i morgon bittida fara
vi tillsammans till Wiborg. Försedd med detta intyg,
bör du kunna befria din Gustaf.»
Katris ögon strålade af förnöjelse.
5.
Krigsguvernören i Wiborg, general Thesleif, blef
visserligen något förlägen, men dock icke oangenämt
öfverraskad, då han genom länsman Martelin, som
medförde den vackra Katri, erhöll del af den unga
flickans beslutsamma företag, kapten Yelwertons
chevalereska handlingssätt och det i allo friande
intyget, så lydande i svensk öfversättning:
»Till befälhafvaren öfver de ryska trupperna i
Wiborg! Herr general!
Härmed får jag intyga, att finske ynglingen Gustaf
Hartila år 1853 i Plymouth blifvit pressad till
brittisk öiiogstjenst, och har han blott blifvit
använd såsom tolk samt hela tiden varit
ansedd som fånge. Hans flykt ur den honom på tvungna
tjensten bör icke fläcka hans namn i edra ögon. Mottag
etc.
A H. Brit. M. skepp Arrogant, Björkö den ** 1855.
Yelwerton.»
Ehuru rysk militär var dock general Thesleff, som
var finne till börden, en gentleman. Derför förstod
han Yelwertons handlingssätt och kände inom sig att
han sjelf handlat orätt. Han ville gerna gifva den
unge mannen något slags upprättelse, men han visste
icke i hvilken form detta skulle ske. Han kastade en
förlägen blick på länsmannen, som, belåten med sitt
goda verk, besvarade sin förmans tysta fråga med en
menande blick på den rosiga Katri.
Generalen förstod honom.
Men då uppträdde - en »deus ex machina» - den gamle
kommendanten v. W. i den ännu äldre fästningen
Wiborg, samt inblandade sig genast i samtalet. Han
hade hört hvad ryktet i staden förmält, och hvad
han så hört hade på det högsta förgrymmat den gamle
»fredskrigaren», hvilken väl aldrig varit i elden,
men det oaktadt i vilda ordalag utfor emot »den
svensksinnade ligans i Wiborg feghet att icke tillika
knipa de druckna engelsmännen».
Sådan var den gamle ryske generalen, och sådana voro
många af hans gelikar den tiden i Finland.
Gustaf, hvilken emellertid blifvit efterskickad, afgaf
på den utlåtelsen ett svar, som var något förvånande
för de båda krigs-befälhafvarna. Det var enkelt,
men tydligt:
»Jag kunde väl inte vara en skurk, herre. Betänk,
att de litade på mig – ty det hade jag ljugit för
dem, att de kunde, göra!»
Den gamle kommendanten i det gamla fästet blef
fullkomligt förtörnad öfver den unge sjömannens
svar. Men en frågande blick ur den ironiskt
leende länsmannen Martelins och en förebrående ur
krigsguvernörens ögon kommo fredsveteranen att i
någon mån hejda sin vrede.
Slutet af förhandlingen blef angenämt nog för de
unga tu; de blefvo gifta med hvarandra samt hade
en god »utkomst» efteråt, ty de medel, som Katri
uppburit af kapten Yelwerton för Gustafs räkning,
voro tillräckliga att förskaffa honom en andel i
ett fartyg, å hvilket han erhöll anställning såsom
styrman.
Men de två generalerna - de erhöllo, sedan »saken»
rapporterats till vederbörande i S:t Petersburg,
helt enkelt det beskedet:
»För denna gång ursäktas en begången dumhet.»
’anskapligheter förekomma ej sällan i djur- och
växtverlden, hvarom tideböckerna och museerna hafva
rätt märkliga saker att förtälja eller framvisa. För
icke länge sedan afledo de två sammanvuxna menniskor,
hvilka under namnet ’»Siamesiska tvillingarna»
med rätta väckt allmänt uppseende. De förhållanden,
under hvilka de lefde, sakna dock icke motstycken. Om
ett par märkliga fall af vanskaplighet har en tysk
tidskrift upplyst genom att erinra om följande:-
I Danarle, en föga känd ort i Skottland, föddes
år 1590 en märkvärdig dubbelvarelse af mankön,
som hade nedre delen af kroppen normalt bildad,
men ofvanom höfterna hade bålen delad i tvänne
särskilda kroppar. Konung Jakob lät gifva uppfostran
och undervisning åt denna dubbelmenniska, som hade
två hufvuden och fyra armar, men endast två ben. Och
den underliga varelsen gjorde ganska goda framsteg,
isynnerhet i musik och språk. Hvardera öfverkroppen
hade, som man säger och i bokstaflig mening, sitt
hufvud för sig, och stundom uppstod oenighet mellan
dem, hvarvid de läto
oeli era
hvarandra smaka knytnäfvarna. För det mesta rådde dock
ett ömsesidigt godt och hjertligt förhållande, och de
rådgjorde alltid med hvarandra om det var någonting
af större vigt, som skulle uträttas. Känseln i fötter
och ben var gemensam, men hvardera öfverkroppen hade
sina särskilda förnimmelser. Detta dubbelväsende
lefde i tjugoåtta år. När döden år 1618 inträffade,
bortdog först långsamt den ena öfverkroppen, den andra
lefde under ångest och oro ännu två dagar derefter,
då äfven han hastigt gaf upp andan.
En icke mindre märkvärdig person var en skomakare
i Bristol, hvilken idislade på alldeles samma
sätt, som nötkreaturen. En fjerdedels timma efter
slutad måltid började han tugga på nytt, och
en särskild egendomlighet var den, att han lefde
nästan uteslutande af vegetabilier, allra helst kål,
rofvor, ärter, bönor och frukt, hvilka han förtärde
råa. För kött hyste han stark motvilja, äfvensom för
spirituösa. När idislandet icke gick riktigt väl,
så kände sig mannen illamående. Han uppnådde med
oafbruten helsa en ålder af åttiotre år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
