- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
323

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjertefråga. (Efter Paul Niemeyer.) - Gustaf II Adolf i Wolgast. Historisk skiss, efter Georg Hiltl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

323

öfverträffar genom sin omedelbarhet ocb ymmigbet all
afledning medelst koppning, blodiglar ocb senapsdegar.

Bedrager jag mig icke, så ligger till grund för
älsklingsmedlet luktflaska en halft medveten
afsigt att reta den i vanmakt fallna till djupa
inandningar. Dock i hvarje fall skall man vara
betänkt derpå, att låta taga det svaga hjertat på
visst sätt i släptåg af lungorna, genom dagliga
öfningar i djup inandning, en praxis, för hvilken,
i följd af dess enkelhet, många till en början icke
kunna vinna något rätt förtroende, men hvars verkan,
redan efter en veckas konseqvent genomförande,
erfaxes så som om en sten blifvit lyftad från hjertat.

Äfven från allmännare grunder sedt är det skäl att
hålla på denna andningsgymnastik, nämligen såsom
ersättning för kroppsrörelse, i hvilken den hjertsjuke
dess värre nödgas pålägga sig inskränkningar. Blott
långsamt framåtskridande fördrager han, och
äfven detta blott vid full vindstilla. Ofta måste
han derför se sig hänvisad till passiv rörelse:
begagnande af åkdon. Hvem det hafva kan, försöke
om icke ridöfningar på en lätt trafvande, from häst
bekommer honom förträffligt. Till boningsställe bör,
om möjligt, ett landtställe med fri omgifning väljas.

Att njutningsmedel och för mycket s. k. närande
kost är att undvika såsom ett gift, det torde
efter ofvanstående redan vara klart. Eedan den
blotta öfverfyllnaden af magen måste, derigenom
att han inskränker lung- och hjertverksam-heten,
framkalla hjertklappning. Derför är omsorgen för
daglig stolgång, genom förtärande af frukt och andra
lösande ämnen, en hufvudregel.

Försigtighet i mat och dryck gifver också i
första rummet en garanti för att safterna icke
förskämmas. Huru mycket detta sednare tillstånd
disponerar för kort andning och hjertklappning, det
ser man på dessa fullblodiga och dästa personer,
hvilka knappt kunna stiga raskt uppför ett par
trappsteg utan att känna sig beklämda. Blodet är för
tjockt, för att kunna

flyta fritt genom de fina lungkärlen, stagnerar derför
mellan lungan och hjertat och .drifver det sednare
till öfveransträngning. Daglig och grundlig hudskötsel
är derför nödvändig, för att alltjemt rena safterna
och afleda öfvermåttet af värme. Dess hufvudändamål
är att underhålla en transpiration, hvars hämmande
betydligt gynnar uppkomsten af hjertklappning.

Fattas tillfälle att taga helbad, då måste
genom fuktigt kalla afrifningar, äfvenväl genom
inpackningar, eller åtminstone genom varma fotbad,
skaffas en ersättning härför. Deremot måste jag
varna för de hästkurer, som dilettantiska hydropater
(vattenläkare) föreskrifva, och synnerligast för deras
vanligaste ordination, det kalla sittbadet, en kur,
af hvilken jag iakttagit de skadligaste verkningar.

Med det yttre bruket af vatten måste det inre bruket
af detsamma täfla, ty dermed icke blott förmedlas
renhållningen af safterna, utan äfven genom förtunning
blodets fria strömning genom kärlen. En riktig
instinkt leder, vid anfall af hjertklappning, den
efter en dryck friskt vatten gripande handen. Icke
utan betänkande bör deremot tillåtas bruket af det
så mycket omtyckta selters- och sodavattnet, hvilket
genom sin kolsyra utspänner magen och hos korpulenta
personer väl äfven verkar tryck åt hufvudet.

Hvad de här gifna föreskrifterna i sin helhet
vidkommer, så förtiger jag icke för mig, att de
helt rutinmessigt kunna komma att användas såsom
recepter. Detta oaktadt tillåter jag mig att ännu
en gång hänvisa derpå, att sundhetsläran har att
beflita sig om icke så mycket medel, som fastmera
metoder, hvilkas tillämpning i hvarje enskildt fall
bör öfvér-lemnas åt den egna eftertanken.

Och med blott något så när god vilja skall äfven
den fördomsfulle snart finna hvilken säkerhet och
glädje den behandling innebär, som med kroppens egna,
inneboende krafter

Står, så att Säga, i ett visst förbund.
(Efter Paul Niemeyer.)

II .Axlolf i" Wolgast.

Historisk skiss, efter Georg Tliltl.

f venskarna äro här!" Detta var det allmänt
jublande ropet morgonen den 24 Juni 1630 i staden
"Wolgast. Borgrarna skyndade ur sina hus ut
på gatorna, några genombro to till och med de
kejserliga soldaternas leder och stego, trots det
stränga förbudet, upp i tornet, för att se om den
länge väntade hjelpen verkligen var i antågande.

Staden Wolgast hade lidit, mycket under det
tretioåriga kriget. Tre hela år hemsöktes Pommern,
kanske mer än något annat land, af detta långvariga
krigs alla fasor. Redan år 1628 hade danskarna
farit fram der som röfvare och intagit Wolgast. Då
kom Wallenstein och fördref danskarna, hvilka,
för att betäcka sitt återtåg, satte staden i
brand. Wallensteins trupper trängde in på gatorna
och släckte de brinnande husen, men denna hjelp fick
den arma staden dyrt betala, ty Wallenstein lät sina
soldater, »räddarna», plundra efter behag.

De kejserliga skarornas hjelp var aldrig afundsvärd,
ty de länder och städer, hvilka de intogo eller
återvunno, läto de undergå samma grymma behandling,
som om de varit fiender.

Att svenskarnas ankomst af Wolgastborna skulle helsas
med jubel, var lätt förklarligt för hvar och en,
utom för den kejserlige kommendanten, öfverste von
Schlechter, i hvilkens namn folkwitzen utbytte första
stafvelsens e mot ett ä (Schlächter - slagtare),
emedan han utöfvade en slagtares verksamhet, dock
icke mot djur, utan mot menniskor.

Invånarna i Wolgast hade redan en hel veckas tid
talat om Gustaf Adolf, hvilken var i antågande för
att rädda protestanterna och den hotade lutherska
läran. »Lejonet från norden» kom öfver hafvet och
landade på Tysklands kust, fast besluten att befria
sina trosförvandter från den katolska kejsarens
förtryck. Många tviflade dock på, att den genom
denna underrättelse väckta förhoppning skulle blifva
verklighet, och invånarna i det af kriget svårt
hemsökta Wolgast voro särskildt så modlösa och
nedstämda, att de icke vågade vänta

någon lycklig vändning i sitt Öde. Men när den
kejserliga befälhafvarens trupper började göra
anstalter till försvar mot en antågande fiende,
då började äfven mod och hopp återkomma hos dem,
som mest tviflat om räddning. Det kändes såsom om
ett åskväder stack upp för att rensa luften, och
när ändtligen en natt det budet kom, med en från
Peene-mynningen anländ båt, att den svenska flottan
ankrat vid Usedom, då blef Wolgast-borgrarnas glädje
så stor, att ingen af dem kunde neka sig nöjet att
högljudt gifva sin tillfredsställelse luft.

Den kommande dagen medförde full visshet. Man
skönjde i fjerran en mängd hvita segel, och snart
upptäckte man äfven att skeppen förde den svenska
flaggan. Äfven öfverste von Schlechter gjorde ingen
hemlighet af, att han kände till svenskarnas ankomst,
ty han beredde sig, på ett i ögonen fallande sätt,
att mottaga de fruktade blårockarna.

Det var likväl endast en afdelning af den svenska
hären, under Kniepbausens anförande, som visade sig
utanför Wolgast; men den gick så hastigt framåt, att
Schlechter med sina två tusen man hörde svenskarnas
kulor hvina kring Öronen, innan han ännu var i ordning
att, såsom han ämnat, mottaga dem. Han försvarade sig
dock i sju dagar med alla de medel, som stodo honom
till buds, mot de belägrande svenskarna, tills dessa,
efter att med svåra skott hafva skjutit bresch på
vallarna, slutligen stormade och intogo staden.

Öfverste Schlechter ville likväl visa, att han icke
allenast var en fulländad marodör, utan äfven en
soldat, som kunde hårdnackadt försvara sin post. Han
inneslöt sig med sin återstående truppstyrka i det
på en ö i Peenefloden belägna slottet, sedan han
måst öfvergifva hoppet att behålla staden i sitt
våld. Borgrarna i Wolgast sågo svenskarna rycka in
i staden och mottogo dem med lika varmt jubel, som
sedermera helsade dem i alla tyska städer, der de
intågade såsom segrare och

41*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free