Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En god ursäkt. Skepparhistoria, berättad af Fritz Reuter - Några drag ur våra nomaders lif. I. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EJir g-ocl ursäkt.
Skepparhistoriä, berättad af Fritz Reuter.
f amle Henrik Kloth var sjökapten. Hans bord bjöd
just *cke P** några läckerheter, och rätt snaskigt
såg det också ut. Och för egen del var han mycket
enkel och rättfram saint i afseende på sin klädsel
allt annat än fin.
Som sagdt, han hade ganska osnyggt omkring sig, men
om någon besökte honom, så ställde han allting en
smula i ordning, och som han just icke brydde sig så
mycket om sanningen, ljög han genast ihop en ursäkt
för oordentligheten. Och sådan herre, sådan dräng,
heter det: hans folk ljögo som hästar, blott »gubben»
sjelf väl började vända den bogen till.
En gång koin hans redare på besök till honom.
»Pojke», sade då vår gamle kapten, »gör kajutan i
rappet klar och ställ allting i god ordning. Laga
se’n, att vi få oss en liten treflig frukost dernere!»
Pojken hade nyss kommit hemifrån. Pelle hette han, och
liten och dum var han; men hvad hans herre befallde
att han skulle göra, det gjorde han.
När nu köpmannen hade samtalat med Henrik Kloth
om sina angelägenheter, så gick han ner i kajutan,
der en god frukost stod i ordning, men på bordet der
fanns då intet spår till duk.
»Pojke», säger nu vår gamle kapten, »hvarför har du
inte lagt duken på?»
Men pojken han bara småflinar åt honom och säger:
»Yi ha’ ju ingen töcken!»
Nå, det fick passera. Köpmannen äter, och när han
har sett sig till godo med mat och dryck, så går han.
Kaptenen ropar då på Pelle, får fatt i kragen på
honom och böjer ner honom, så att åtminstone inte
hans ansigte står högst i vädret.
»Yänta du, din slyngel! - Yi ha’ ju ingen töcken! -
Kan du inte säga: Duken är i tvätten?» Och så:
svabb! svabb! låter han daggen med några skarpa
nappatag »äntra låringarna» * på PeUe.
En tid efteråt hände det sig, att kaptenen i sällskap
med en god vän åt frukost om bord, och när de nära
på voro färdiga med den, såg Kloth efter osten.
»Pojke», ropar den gamle kaptenen, »här finns ju ingen
ost! Kan du då aldrig lära dig att se upp? Spring
fort efter osten!»
»Kapten», säger nu Pelle, »osten . . . osten är
i tvätten!»
ctrag- IJLX* våra »omaclors lif.
l.
kvad araben med sin kamel är för sydvestra Asiens
och norra Afrikas sandöknar, det är nomadlappen
med sin ren för fjäll- och snö-öknarna i norra
Skandinavien. För landsträckor, som äro större än
månget konungarike, tjenstgör nomadlappen ensam
som gästgifvare, postiljon och forman - den ende,
som Jean underhålla samfärdseln mellan vidt skilda
trakter och der uppehålla det ingalunda ovigtiga
varubytet och transitohandeln. Renen är i dessa
väglösa landsträckor den ende dragaren; ångarens,
lokomotivets och karavanens uppgift i handelns tjenst
är hans - en uppgift så mycket mer maktpåliggande,
som hans »dragande kall» hänvisar honom till ödemarker
och är förbundet med sådana naturens svårigheter,
att ingen annan lastdragare der kan taga sig fram.
De trakter, mellan hvilka renen sålunda uppehåller
samfärdseln, äro å ena sidan norska Finnmarken,
med dess vidsträckta, fiskrika kust, och å den
andra Torneå lappmark, Norrbotten, finska och ryska
lappmarkerna. De vigtigaste lappmarkska handelsvägar
äro: från Muonio till Alten, tretiofyra mil; från
Karasuando till Alten, tjugosju mil; från Muonio till
Lyngen, tretioén mil; från Karasuando till Lyngen,
tjugo mil; från Ju-kasjervi till Lyngen, tretiotvå
mil och från Yitangi till Lyngen, tjugonio mil. De
förnämsta varor, som föras från Finnmarken till
svenska sidan, äro torsk, gråsej, sill, hvalrosshudar,
tobak, kläde, mjöl m. m. Från Sverige till Finnmarken
forslas huf-vudsakligast smör. Ensamt vid Bossekops
marknad i Alten afyttras omkring etthundratretio å
etthundrafyrtio tusen skålpund smör, som lapparna
med sina renar ditforsla.
Lapparna, som alltid varit hänvisade till lifsvilkor,
hvilkas ljusaste sidor teckna sig för oss som nästan
ofattliga försakelser, lefde i början^dock under
vida drägligare förhållanden, ännu. Men under många
århundraden hafva de sedan tryckts af ett besegradt
folks hårda, hopplösa öde: de hafva, sedan nöden tvang
dem att tämja renen och behandla honom som husdjur,
småningom och utan någon för dem begriplig rättsgrund
trängts undan från de bästa delarna af deras forna
betesmarker, undanträngts af den anryckande skaran
af nybyggare, som med odlingens devis på sin fana
och med den starkares, till en del af en blind eller
bristfällig lagstiftning skyddade, makt inkräktat
stycke efter stycke af den mark, som renen helst
besökte eller hvaröfver hans flyttväg af ålder gått.
Statsmakterna kunna naturligtvis icke misstänkas
för att hafva för afsigt att utrota lappslägtet från
jorden. Men faktiskt
är emellertid, att Sveriges, liksom Norges,
lappstam går till mötes en säker undergång. Under
det alla andra förhållanden inom landets näringslif
i märklig grad på senare tider utvecklat sig,
nya förvärfsvägar brutits eller gamla utvidgats,
folkmängd och nationalförmögenhet ökats, lättnader
medgifvits de allra flesta näringar - under alla dessa
förhållanden, som beteckna ett framåtskridande, en
tillväxt och förkofran, hvartill motstycke saknas i
vår historia, har lappbefolkningen minskats och dess
förmögenhetsvilkor aftagit, till följd af de allt mer
hopdragna gränserna för dess hufvudsakligaste förvärf.
Landets lappmarker tillsammanlagda utgöra visserligen
fjerdedelen af hela landets yta, så att det kan tyckas
att lapparna, hvilka utgöra endast 6,700 personer,
der skulle hafva svängrum nog, men dervid är att
märka, dels att, såsom vi förut nämnt, nybyggarna
inkräktat en stor del af lappmarkernas odlingsbara
eller gräsbärande jord, dels att lapparnas land endast
är ett vildmarkernas land, der klimatet uppträder
som en ytterligt sträng och våldsam herre, och dels
att lappens allt-i-allom, renen, på grund af de
naturförhållanden, till hvilka detta märkvärdiga djur
är hänvisadt, behöfver vida sträckor att uppehålla
sig på.
Detta renens behof hade framkallat, man kan väl
säga nödvändiggjort, en öfverenskommelse (den 7
Oktober 1751) mellan de tre land, Sverige, Norge och
Ryssland, hvilka bland sina medborgare räkna lappar,
att nomaderna finge draga fritt med sina hjordar öfver
riksgränserna, allt efter som årstiderna manade till
flyttning, så att de norska lapparna gingo öfver
på svensk, dock hufvudsakligast på finsk botten om
vintern och de svenska och finska lapparna öfver
till Norges om sommaren, för att söka dess rikligare
hafsbeten. Men genom att 1852 plötsligt och utan
någon föregående underhandling upphäfva detta aftal,
riktade ryska regeringen åt lappbefolkningen, ej
mindre den egna, än grannländernas, det hårdaste
slag, som någonsin på en gång drabbat den. Till
och med finska författare, som satt sig in i dessa
förhållanden, hafva måst erkänna, att »medan de
norska renhjordarna under vintern svälta, sedan de
nekats tillträde till Finlands vidsträckta och blott
obetydligt anlitade betesmarker, vantrifvas de finska
renarna under sommaren genom att icke få komma upp
till norska hafskusten». G. Rein påstår till och med,
att renskötseln i Utsjok och Enare är beroende på
att gränsförbudet icke hålles strängt från norska
sidan. Ryssarna uppehålla det utan någon eftergift,
och otaliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
