Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårtens afton. Skiss af Abel Sylvester. (Forts. från sid. 355.) - Isgudinnan. A. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
"Min berättelse blir kort, prosaisk och i allt en
motsats till den nyss hörda», svarade adjunkten. ’-Jag
var för några år sedan på landet på predikokondition;
jag vikarierade för en gammal prost, en hedersman,
som dock satte mycket värde på detta lifvets
nödtorft. Han var liten och tjock som en öl-tunna,
då deremot prostinnan var lång och mager, som en
humlestör. De hade ett enda barn . . .»
»En ung, vacker flicka, som adjunkten förälskade sig
uti", inföll hastigt vår lilla, lifliga värdinna.
»Nej, ursäkta mig, i min berättelse finnes intet
erotiskt element, ingen ung dam. Husets enda barn
var en student, Niklas, i hemmet kallad Nicke,
en treflig, glad pojke. Låt oss nu sätta oss in i
förhållandena! Tänk er, mitt herrskap, dagliga rummet
i en gammal prestgård, som ej blifvit ombyggd. Taket
lågt med bjelkar, väggarna i mörk oljefärg, prydda
med det kungliga husets medlemmars porträtter i
förgyllda ramar jemte en hel del små fotografier
af vänner och bekanta. Fönstren låga och små, med
blomsterkrukor och snöhvita gardiner. Brunmålade
stolar med hemväfdt öfver dr äg. En stor, lång’ soffa,
som prostinnan kallade ottoman, upptog en hel vägg,
och der framför stod ett björnfotadt divansbord, som
pryddes med ett dussin äkta kinesiska mandarinkoppar
och ett dito tekök, mycket eget i sitt slag. Men det
hufvudsakligaste i hela möblemanget var ändå prostens
antika brädspelsbord. En dörr gick ut åt salen och
en annan till köket.
Husets invånare utgjordes af prosten, prostinnan,
fanjunkare Falk, ofta bjuden i prestgården, inspektor
Hall, prostinnans bror, gammal ungkarl, Nicke och
undertecknad, hvilken kom till prostgården som en
mager och förläst adjunkt, men derstädes under ett
års tid betydligt förkofrade sig på hullets vägnar.
Det är Mårtens afton, och sällskapet är församladt
i dagliga rummet. Prostinnan sitter och presiderar
i »ottomanen", i full fart med att sticka ett par
yllestrumpor åt Nicke. Inspektören har fullt upp att
göra med att reda en trasslig härfva, men får aldrig
hafva sin nystfot i fred för Nicke, som jemt och samt
gifver den en liten knuff. Prosten och fanjunkaren
sitta vid brädspelsbordet, ifrigt fördjupade i spelet,
Nicke och jag promenera fram och tillbaka på golfvet
och tala halfhögt om konsistorium, adjunkternas
löneförhöjning och andra intressanta ämnen ifrån
Lund. Prostinnan är liksom litet orolig och ser ofta
åt köksdörren. Inspektören lånar sin systers glasögon,
men kan ändå inte få reda på sin garnhärfva.
Fanjunkaren (vid spelbordet): ’Sinka dus, tunnor
tusan T
Prosten: ’Sexor all, nej, min gubbe lille, du blir
nog Jan, men vänta lite’, jag skall se efter steken
i köket.’ " (Prosten reser sig upp och försvinner
genom köksdörren.)
.Fanjunkaren: ’Men, min bästa prostinna, hvad vill
detta säga?’
Prostinnan (något förlägen): ’Jo, saken är den, att
min man vill att gåsen i afton skall stekas på spett,
så som det brukades i hans föräldrars hem. Händelsevis
har han funnit ett gammalt stekspett och vill nu
sjelf experimentera.’
Prosten (inkommer varm, andfådd och med stekflott
på västen): ’En sådan herrlig gås, så fet
och-delikat! Ack, mina vänner, jag ångrar bara,
att jag inte stekte tvänne (suckar djupt). Jag har
med mycket besvär instruerat vår vaktpojke, som nu
sitter och vänder stekspettet framför brasan, och
bedt min hustru, att hon i afton icke skall sätta sin
fot i köket förr, än min stek är färdig. Låt oss nu
fortsätta spelet l’
Det ena partiet spelas efter det andra, prosten
har otur och blir allt ifrigare och ifrigare,
prostinnan allt oroligare, inspektörens härfva
allt mer intrasslad, Nicke och jag allt mer
hungriga. Samtalet tynar af, ty vi längta
efter supeen. Prostinnan: ’Min käre man, jag
tycker . . .’ Prosten: ’Du tycker ingenting, min
gumma.’’ Inspektören (sätter näsan i vädret): Jag
tycker också . . .’ Nicke: ’Pappa, här käns rök, något
svedt eller br än dt .. .’ Inspektören: ’Alldeles
riktigt, det har jag länge observerat.’ Prostinnan:
’Gåsen, gåsen!’
Prosten (slår tärningarna häftigt i bordet): ’Tyst
der! Re-vanche, min bror, revanche!’
Fanjunkaren: ’Svedda granater, hvad här luktar
krutrök!’ Dörren ryckes plötsligt upp och pigorna
komma inrusande under utrop: ’Det brinner i
skorstenen, elden är lös! Hela köket ser ut
som ett eldhaf, vaktpojken är försvunnen, gåsen är
uppbränd och alla skinkorna och korfvarna, som
hängde i skorstenen till rökning, i full brand .. /
’Mina skinkor!’ utropar prostinnan.
’Min herrliga gås’, suckar prosten med hopknäppta
händer. För första gången i sitt lif ropar
fanjunkaren på vatten. En förfärlig villervalla
uppstår. Lyckligtvis finnes en mergelgraf i närheten
och en djup brunn på gården. Byns folk kommer
mangrannt. Ur skorstenen rifver man ner fläsket med
högafflar och slår såar med vatten deröfver. Nicke och
jag klättra upp på taket, man langar vatten till oss,
och efter en timmes ihärdigt arbete hafva vi blifvit
herrar på valplatsen. Den mäktige elementar-an den är
kufvad, fräsande slungar han blott emellanåt upp en
låga, innan han helt och hållet dör bort. Sotiga,
våta och brända komma vi ändtligen ner i köket,
der prostinnan står och delar ut smörgåsar och öl åt
folket, som bjelpt till vid släckningen. Inspektören
har uppsökt den förkolnade gåsen, som han visar,
frågande helt beskedligt: ’Käre svåger, ska’ vi ta
vara på stekspettet?’
Ingen stekt gås fingo vi den Mårtens aftonen,
utan måste
låta oss nöja med en––smörgås, och sedan
stekte prosten
aldrig mer någon gås på spett.»
Adjunkten hade så lifligt beskrifvit hela händelsen,
att vi riktigt tyckte oss känna lukten af bränd gås.
»Bara vi inte fått prostens stekspett hit i vårt kök»,
sade vår värd till sin fru. »Säg för all del till i
tid, i fall vi skola ut och släcka.»
Den unga frun skyndade ut och återkom först efter
en lång stund, något betänksam och orolig. Hon lät
duka bordet.
v Din berättelse, .min käre adjunkt, var så målande
och liflig», sade vår värd, under det han skar steken,
vatt vi nästan kunna inbilla oss, att det är prostens
gås vi äta-, men ’tyst, tala inte om’et’, så min
hustru hör det, utan tag för er, antingen det smakar
eller ej, annars blir hon otröstlig.»
Yi gjorde vårt bästa. För min del tog jag trenne
portioner af de mest brända styckena, och vår
värdinnas lilla sorgbundna ansigte klarnade allt mer
och mer.
»Ser du, herrarna tyckte om gåsen ändå», sade hon
triumferande till sin man.
»Det gör jag också», svarade han och såg leende
på henne.
L vad hon är skön! - Se hvilken Ijliflig rodnad
ros och eld på hennes kinder spild! Och hvilken
själ det ligger, varm och mild, I ögats glans af
Junihimmeln lånad!
Men rör ej henne! - På sin skönhet rånad Blir hon,
och du från all din sällhet skild, – Ty du blott
famnar utaf is en bild, Som evigt släcker branden af
din trånad.
Hvar dväljs hon då, så älskad, så fördömd, ,0in det
är sannt att det finns isbeläteii? - D u tviflar,
ville henne se? - Så vet:
Hon finns hvar helst en ungdomsdröm blir drömd, Men
ynglingen, ej nöjd med den, förmäten Yill gripa efter
drömmens verklighet, -
A. T.
43*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
