Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad underkastar man sig ej för att se bra ut! S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fond wtdwh&stttr mm sig g för %tt se bm ut
t
historien är en omutlig spegel, deri gångna tiders
förtjenster och fel, dygder och dårskaper troget
aftecknas. Liksom folken deraf till sin nytta hemta
lärdomar och varningar, goda impulser och fruktbärande
intryck, så kan ock hvarje enskild, om han gifver
akt på hvad det förflutna har att förkunna och om
han. framför allt vill gifva akt på sig sjelf och med
någon tillstymmelse till allvar fatta sitt lifs upp-
gift, af forna tiders seder och bruk hemta en ledning
för sina egna och för deras rätta bedömmande.
Tyvärr synes dock det förflutna ofta få tala
för döfva
öron, vare sig det är skilda personer. Och döfvast
äro dessa senare när det gäller det område, der
de menskliga dårskaperna hafva sin vidsträcktaste
tummelplats och der de få skena i väg för lösta
tyglar - modets verld. Der gälla inga lagar, der
är sunda förnuftet iandsförvist och der får den
goda smaken örfil på örfil, ty der äro fåfängan
och det oräson-ligaste af allt oräson-ligt: nycken,
en vålds-herrskare.
Om vi här fästa oss blott vid en modesak, den som rör
hufvudets prydnad, utan att nämna andra, men också
utan att glömma dem, så hafva vi dertill det goda
skälet, att denna kanske är den mest besynnerliga
af alla. Det är vårt ’slägtes "bättre hälfter», som
styra eller styras af detta mod, och historien om den
styrelsen är både ömklig och löjlig. Så har den varit
i århundraden, och man kan väl derför hafva skäl att
fråga, om den ock allt fram-» gent skall blifva så.
Men om vi - och detta nu visst icke första gången -
sluta oss till den förkastelsedom, som ofta uttalats
;a om hela folk eller endast om en-
enades med löst hår, och det hela bildade vanligen
en pyramid, uppstaplad öfver stålfjädrar och
vattenreservoarer, hvilka senare voro nödvändiga för
att hålla de i håret instuckna lefvande blommorna
friska.
Bättvisligen kan man dock ej uteslutande förebrå
qvin-norna för dessa obeqväma hårklädslars begagnande,
ty männen hade redan på sextonhundratalet föregått
dem med mycket
öfver löshårets välde, sådant det ter sig för oss
alla dagar, så äro vi likväl villiga medgifva, att
det brott rnot allt smidt förnuft och oftast mot all
god smak, hvartill våra fruntimmer göra sig skyldiga
i afseende på sin hufvudprydnad, har en förmildrande
omständighet till sin ursäkt. Hela betydelsen af denna
omständighet åskådliggöres i hithörande illustration,
hvartill vi foga ytterligare några rader, för att
påminna om löshårets anor.
Det förra seklets qvinnor, för att ej gå längre
tillbaka, hade de mest vidunderliga hårprydnader. Det
var icke allenast perukmakarens konst, som
. anlitades, utan äfven andra » artister» fingo
med sin förmåga bidraga till de mest hårresande
dårskaperna. Hufvudets egen prydnad uppkammades
och för-
dåligt exempel. Under Ludvig den trettondes regering
buro männen kalotter, men så kom män på den tanken,
att på dessa fästa löshår, för att dölja frånvaron af
eget. Slutligen lyckades man att sammanhålla löshåret,
utan att fästa det vid kalotten,
hvilket vill säga, att perukerna uppfunnos, och - den
uppfinningen förklarades för beundransvärd! Ludvig
den fjortonde tillsatte som helt ung de "aderton
privilegierade perukmakarna", och redan år
1673 utfärdade han privilegier åt ytterligare
tvåhundra. Före denna tid hade de franska ädlingarna
burit mustascher och helskägg. Ludvig den fjortonde
införde modet af endast ett helt litet pipskägg, men
han ersatte de från ansigtet borttagna, naturliga
hårprydnaderna med att belasta hufvudet med lösa
hårmassor, de så kallade perukerna, hvilka nu blefvo
det kännetecknande märket för adelskapet.
Hårartisterna sökte naturligtvis, för att få framhålla
sitt snille, sin vigt och betydelse, att oupphörligt
uppfinna nya moder, hvilka voro så afvikande som
möjligt från det enkla och naturliga. Efter att
hafva uppfunnit peruken, kommo de med uppfinningen
af pudret. Ludvig den fjortonde var likväl ingen vän
af denna senare uppfin-
vårdad lösegendom.
ning? måhända derför,
att det påminde om
ålderdomen, från hvilken han sökte bevara sig i det
längsta. Det var först mot slutet af sin lefnad,
som han tillät sitt hår pudras något litet. Men
Ludvig den femtonde, denne sede-förderfvare i stort,
begagnade puder allt ifrån sin barndom.
Fruntimren frångingo vida senare den förra tidens
enkelhet i hårets uppläggning. Under Ludvig den
fjortondes regering begagnade de hvarken peruk
eller puder. På Ludvig den femtondes tid pudrade de
visserligen håret, men de läto det ligga slätt och
använde icke löshår.
Det var först från och med Ludvig den sextondes
tillträde till regeringen, som fruntimrens koaffyrer
började antaga det väldiga omfång, hvarom vi redan
talat, och sedan ett sådant mod en gång blifvit
allmänt, fanns för detsamma inga gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
