Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perlbandet. Saga af Richard Gustafsson - Ett par historiska anekdoter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgonsolen ner på honom, der han satt lutad mot
berghällen. Hans första blick föll på en mossig skrefva,
der en styfmorsblomma vände sina skiftande blad
mot solen. Då kände Nils en ljuf rörelse i sitt
hjerta och han sade:
"Skön är du i din ringhet, lilla blomma!»
Då spred sig plötsligt ett klart skimmer ur
blomkalken, och Nils såg der en perla, som skiftade
i många färger, likt blommans blad. En bokstaf stod
ristad i perlan, men Nils i kunde ej tyda den. Dock
kände han, hur hoppet började vakna, och han tog
perlan med sig då han gick.
Genom skog och dal vandrade Nils hvarje dag, och om
nätterna hvilade han med stjernehimmelen till tak. En
middagsstund kom han till en sorlande bäck och böjde
knä vid dess brädd, för att vederqvicka sig af det
kristallklara vattnet. Han drack ur sin hand, och då
han läskat sin brännande tunga, smålog han och sade:
»Lycklig du, lilla bäck, som kan vederqvicka och
sprida lif omkring dig!"
Då förvandlades plötsligt en af dropparna i Nils’
hand till en kristallklar perla, som låg qvar, då
vattnet förrunnit. Och Nils kände sig stärkt och lade
den andra perlan till den, han funnit i blomman.
En tidig morgonstund vaknade Nils i den mörka
furuskogen, der de höga stammarna höjde sig
majestätiskt, tätt vid hvarandra, och stodo i en
ständig skymning, under det att solstrålarna lekte
deruppe i de gröna kronorna. Nils stödde sig mot
en af stammarna och såg med tjusning det vexlande
färgspelet deruppe. Han lyssnade till vindens sus och
fåglarnas qvitter, och han tyckte att allt talade om
ljuflig frid.
»Majestätisk och fridfull är du, evigt grönskande
skog!" sade Nils, och då han nu skulle fortsätta sin
vandring, såg han på mossan under träden en perla,
mörk till färgen, men med en solljus bokstaf, som
han dock icke kunde tyda. Glad tog han upp perlan
och lade den till de andra.
En sommardag vandrade Nils öfver ängen, der gräset
stod böljande å ömse sidor och der millioner lefvande
väsen surrade omkring bland de bugande stråen. Nils
stannade, och till sist satte han sig ner för att helt
nära se det rörliga lifvet. Ju mer han betraktade
detta rastlösa hvimmel, dessa vexlande former och
färger, ju mer kände han sig manad till beundran,
och som han der satt, fann han en smaragdgrön perla,
som gungande hängde på ett grässtrå.
Det stormade på hafvet, då Nils en dag gick ner
till stranden, för att se på de skummande vågorna,
som med väldigt dån rullade fram och brötos mot
klippväggen. Han satte sig ner på en sten, dit
skummet stänkte upp, och för i hvarje fräsande bölja,
som kom, sträckte Nils händerna, fram emot den. Det
föreföll honom, som om vågorna alla kunde tala och
förde helsningar med sig från obekanta rymder.
Hans hjerta vidgade sig, och han kände sig så
modig och stark. Och bland skummet, som yrde upp i
hans sköte, fann han en perla, bländande hvit och
med en otydlig bokstaf ristad på dess blanka yta.
Den sjette perlan fann Nils, då han en höstdag
plockade en mogen frukt från trädet och tänkte på,
hur detta väldiga träd, som nu bar hundradetal af
rosenröda frukter, en gång legat doldt i en liten
kärna, som fallit ner och grott i jorden. Och då
Nils öppnade frukten, föll derur en perla, glänsande
röd och med en inristad bokstaf, hvars betydelse
Nils nu började ana. Han såg upp mot den klarblåa
himmelen med tacksam blick, och då han sträckte sin
hand mot höjden, föll deri en himmelsblå perla,’
med en inristad bokstaf, så lysande och klar, att
Nils förstod att han nu skulle finna, hvad han så
länge sökt. Han fogade perlornä samman till ett
skimrande band och läste den strålande inskriften:
NATUREN.
Nils’ anlete sken som förklaradt, och hela hans
varelse genombäfvades af en outsäglig fröjd. Han
kände sig lycklig som ett barn, då det i yrande
lek tumlar kring på ängen. Frid bodde åter i
hans hjerta, och mod och kraft strömmade till
hans själ vid tanken på, att han nu visste,
hvar han skulle finna den Mäktige, han så länge
sökt. Och när han så stod, liksom lyssnande till
klingande harmonier, började tonerna qvälla fram
ur hans eget bröst, och han sjöng sin ungdoms sång:
Den ljufva friden, från min barndoms vår,
Bevarar jag, hur långt jag än må vandra,
Och all min längtan till det målet står,
Att med min barnatro få glädja andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
