Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnans arbete och dess inflytande på hennes själslif. (Efter "der Bazar".) - I tärnornas namn. Svar på marskalkarnas skål för tärnorna vid ett bröllop. Tore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Uppfostrarna tillkommer det att leda deras tankar i
en god riktning och att visa dem de vägar, på hvilka
man når en sund själsutveckling.
Och om en flicka någon gång drömmer vid sin sybåge,
så hvad betyder det? Ungdomen är de vingstarka och
Ijufva drömmarnas tid, och det är väl, strängt taget,
icke någon olycka, om den unga qvinnan med en lindrigt
svärmisk anstrykning går det praktiska lifvet och
äktenskapet till möte. Den stränga verkligheten skall
i alla fall snart nog beröfva henne många af hennes
ljufva illusioner, och hvad som af dem stannar qvar
i hennes själ, skall alltid blifva till nytta under
förhållanden, der hon, såsom det i äktenskapet bör
vara, är den ideala principens vårdarinna. En qvinna
utan känsla för det ideala är som en blomma utan doft,
hon saknar qvinlig-hetens mest tjusande behag.
Derför kunna vi tryggt, när ingen mer samhällsnyttig
verksamhet erbjuder sig, låta våra döttrar drömma
öfver sina sybågar, hvilket för öfrigt erbjuder den
fördelen, att den eljest sysslolösa fantasien ledes
in på regelbundna banor. Färgsammanställning, riktig
fördelning af ljus och skugga, korrekt teckning och
allt annat sådant, som står i samband med handarbetet,
tilltala lifligt fantasien och utveckla begreppen om
det sköna och estetiskt riktiga.
Men framför allt uppväckes och underhålles af
handarbetet sådana egenskaper, hvilka utgöra qvinnans
bästa vapen under
striden med lifvets besvärligheter, dess smärtor och
motgångar, och hvilka äro oundgängligast för hennes
heliga bestämmelse som moder, jag menar: mildhet
och tålamod.
Ingenting främjar och stärker mera dessa en qvinnas
herrligaste företräden, än den hundra gånger afslitna
tråden, som åter måste knytas ihop, eller återtagandet
af ett arbete, som med otålighet kastats åt sidan,
emedan det syntes omöjligt att fullborda. Och
hvilken glad tillfredsställelse känner hon icke,
när hon ändå till sist fått det färdigt! - Man kan
knappt föreställa sig, hvilket stort inflytande
dessa tålamodsprof hafva på den unga flickans
karaktersutveckling, och man skall alltid finna,
att de flickor, hvilka, uppfostrats enligt en äldre
tids åskådningssätt och af sina mödrar undervisats
i att sy och virka och andra husliga idrotter, äro,
om också icke så snillrika, dock mer saktmodiga,
stilla och förnöjda med sin tillvaro, än de, som
uppfostrats efter nymodiga grundsatser.
Yilja vi, att våra döttrar skola bildas till husliga,
tålmodiga, med ett ord snälla hustrur, hvilkas
karakter besit^r en doft af poesi, då böra vi icke
ringakta handarbetet, hvilket är ett af qvinnans
verksammaste uppfostringsmedel.
Och Jean Paul, som af hustrun fordrar, att hon skall
vara den husliga härdens vestal, måste äfven nöja sig
med, att hennes emblemer, strumpstickan och virknålen,
få följa med, skulle genom dem äfven, enligt hans
förmenande, längre än nyttigt är, ja, för hela lifvet,
qvarhållas hågkomsten af en »olycklig kärlek".
I tärnornas
Svar på marskalkarnas skål för tärnorna vid ett
bröllop.
. arskalkar! Tack för er skål för oss
)
Och allt det lull-lull, som ni i gross Serverat åt
oss »i långa banor»» I alla tider se’n hedenhös! Nå,
en marskalk är ju »makalös», Och det tycks höra till
ungkarls vanor, Att jemt och ständigt, i tal och
skrift, Lofsjunga oss - ja, till öfverdrift. Han
tiger vackert, när han blir gift.
Det ges ej något, så stort som litet,
.Det är då visst, mera tuggadt, slitet,
Mer krängdt och ändvändt af dum som qvick,
På prosa eller i rim och meter,
Än qvinnans hjerta och qvinnans blick
Och våra öfriga rariteter.
Är detta allvar? - S d länge ni,
Festoratorer och festpoeter,
Ha’ blåsit för oss i festtrumpeter,
Att Gud förlåte oss, om ej vi
Numer ta’ allting för . . . ironi.
När någon »skapelsens herre konung»,
När någon Adam (som ej är gif t f)
Strör rosor för oss i tal, i skrift,
Och tänker blomster och talar honung,
Ta’ vi numera allt slikt för drift.
Ty ... var det allvar, och var hvar tärna,
Som I beskrifven, en »himmelsk stjerna»»,
En »vinglös engel», en »törnfri ros»,
Med mera sådan välsignad mos -
Så fråga vi: skulle icke gerna
I sådant fall hvarje ungkarl ju
Sig knipa genast en slik gudinna
Och binda henne vid sig som . . . fru?
Yi bara fråga. Må man besinna,
Hur mången »engel» (hoc est en qvinna)
Ilar går i verlden allena fram
Och längtar fåfängt att bli madam!
Må man besinna, hur mången ungkarl
Med gnat och knarr genonr lifvet lunkar
Och leds beständigt och inte ser, Att det går bättre,
när man är fler!
Marskalkar, I, med de fraser nätta Om »hulda englar»,
betänken detta! Än ä’n I ungkarlar i termin. För
stan I piken, fast den är fin? Yi tröttnat redan
på tomma fraser, Yi ledsnat re’n vid att på kalaser
Bli titulerade" »englar, gracer» - Yi äro qvinnor,
vi det förbli Och föredraga - ett frieri.
Ät hvarje ungkarl, som ej förstår en Halfqväden
visa, vi säga från: I unge män, som än solo gå’n,
Fast I ha’n inne de laga åren, Gå’n ej så länge och
sen på mån’, Tills månen dimper er ner i håren! Låt
all er suckan ta’ snarligt slut Och visen en gång
en smula krut! Yi anse manfolk för fasligt dumma,
Soin inte skaffa sig snart en gumma. Yi ä’ ej farliga
alls ett grand Och ge så gerna er vackert hand, Och
om en stackare tycks förlägen, Gå vi till mötes på
halfva vägen.
Ja, vi ä1 sluga, fast vi ä’ små,
Och veta nog, »hvar ett skåp skall stå»; -
Och turen hinner nog er också:
Man kan ej undgå sitt gifna fatum.
Se, det är tärnornas ultimatum!
Ha’n I förstått oss? Hvafalls, marskalkar?
Ha’n I det inte, i raseri
Er gamla titel förkorta vi
Ifrån marskalkar till bara . . . skalkar.
Tore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
