- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
351

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inbillningens makt. Bild ur verkligheten af Förf. till "Högadals prostgård"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

351

jublande, och med sammanknäppta händer nedsjönk hon
framför sin makes bild.

»O, det är icke mera inbillning - icke solstrålarna,
som. sätta det der ljufliga leendet på dessa
läppar! . . . Nej, Harald, det är din själs, din
andes solsken, som till din Nanny strålar förlåtelsens
frid! ... Nu är det icke mera ett brott att älska -
att tillhöra Henrik, sedan du. tillåtit det!»

Och Nanny jublade, tacksam, gråtande,
glädjedrucken. Hon reste sig upp på soffan,
öfver hvilken porträttet hängde, och hennes armar
omfamnade den kära bilden, under ljufliga leenden,
ljufliga tårar.

Nanny visste icke, hon, att hon ägde en åhörare, en
åskådare, som genom nyckelhålet till det angränsande
rummet noga följt hvarje hennes rörelse, lyssnat till
hvarje hennes ord.

Det rum, Nannys kusin bebodde, låg intill det,
hvarest porträttet var. Äfven han hade varit uppe
med solen. Han hade hört dörren till förmaket
öppnas. Han hade genast förstått hvem det var,
äfvensom anledningen till besöket, och hade icke
kunnat emotstå begäret, att bevittna den scen, somv
han trodde - Gud vet af hvad anledning - skulle blifva
både vacker och pikant.

Han hade icke heller bedragit sig. Han njöt också
mer än man kan föreställa sig. Men ehuru vacker Nanny
verkligen än var i denna stund, med det vexlande och
tjusande uttrycket i de herrliga ögonen, i det vackra
anletet, med de rika, mörka lockarna kring peignoirens
hvita skyar, så fick dock den gången artisten gifva
vika för menniskan.

»Du ser så högtidligt glad ut i dag, Nanny!» yttrade
Arthur med ett skälmskt leende, då den vackra kusinen
med ett ansigte, fullkomligt kontrasterande med den
sorgdrägt hon bar, från den lilla kabinettssoffan
serverade hans morgonkaffe.

»Ja, Arthur, jag är också glad!»

»Du måtte då hafva drömt något roligt, ty dagen
är så nyss börjad, att jag tycker han icke ännu
skulle kunnat gifva dig en glad nynet, och då vi
i går åtskildes, tycktes ditt lynne vara ganska
vemodsfullt.»

»Nej, Arthur, jag har .icke drömt! Det kan väl icke
vara dröm? Nej, det är icke möjligt!»

Nanny sprang upp och tittade bäfvande in genom
förmaksdörren.

»Nej, det är ingen dröm! . . . Min glädje är en
skön verklighet!» utbrast hon, då hon strålande af
lycksalighet återvände till kusinen, läggande sin
lilla mjuka hand på hans axel.

»Nå, så säg mig orsaken till din glädje, ty jag är
verkligen nyfiken!>»

»Om jag gör det, så skrattar du åt mig ...»

»Nej jag lofvar vara allvarsam. Icke kan jag skämta
med det, som skänker dig så mycken glädje.»

»Lofvar du det?»

»Ja, på min ära!"

»Men du kallar mig barnslig, och det har man icke
lof att vara, när man är tjugonio år.»

»Du ser - isynnerhet i dag - icke ut att vara mer
än nitton, och vid den åldern har man ännu lof att
vara barnslig.»

»Nå, så glöm då de der tio åren och hör mig, utan
att sätta det der fina, sarkastiska leendet på
dina läppar!

»Att Henrik och jag hålla af hvarandra, känner du?»

»Hålla af? Det var ett matt uttryck för den
nittonåriga!»

»Nå, älska hvarandra då?»

»Det låter bättre! Men skall det då vara så barnsligt
att älska?»

»Men, Arthur, du sitter ju bara och satiriserar?»»

»Nej, jag reflekterar!»

»Jag tror, jag tiger med alltsammans . . .»

»Nå, skall jag berätta då?»

w Du vet ingenting!’»

»Är du säker på det?»

»Ja, fullkomligt säker! . . . Och derför skall jag
väl sjelf berätta. Men först gör jag dig en fråga.»
Vid dessa ord byttes den unga enkans leende i djupt
allvar.

»Tror du icke, Arthur, att det kan vara möjligt, att
anden kan upplifva och liksom besjäla ett porträtt?»

»Jo, den ande, som konstnären ingjutit deri.»

»Nej, så menar icke jag! Det är konsten,
inspirationen. Nej, men som nu till exempel - dock,
du har väl icke gifvit akt och icke tänkt derpå -
huru Haralds porträtt undergått en märklig förändring
sedan . . .»

»Det blef fråga’om att realisera den gamla kärleken?»

»Skämta icke, Arthur! ... Du hade ju lofvat, att icke
göra det?»

»’Jag trodde icke att det var skämt, jag trodde tvärt
om, att det var fullt allvar? Jo, jag har verkligen
observerat porträttet och tyckt taig märka, att det
icke haft samma ljufliga fysionomi, som det hade för
fem år tillbaka, då jag hade den äran att leverera
detsamma. Professorns min tyckes icke hafva varit
ett Ijlifligt ’concedo’ till . . . Men kanske ändå,
när jag-rätt tänker efter, att den alltid haft detta
allvar. Gubben var då egentligen ingen glädjetyp!’»

»’Nej, icke alltid - blott sedan jag deruti ville läsa
mitt ode. Ser du, derföre tvekade jag och tyckte mig
icke kunna gifva Henrik mitt löfte, förrän min gode
Harald gillade det.»

»Och det är således denna – inbillning»», var han
nära att säga - »hans mörka min, som varit hindret?»

»Ja, Arthur, ty jag kunde icke känna mig lugn och
lycklig, förrän jag trodde, att Harald gillade
mitt val.»

»’Och nu - har han nu gjort det?"

»»Ja, ack ja! . . . Men le icke, Arthur! Jag bad så
innerligt Gud i går afton, att jag i dag på min mans
ansigte skulle få läsa hans vilja. Och i morgse ... o,
jag kan knappast tro hvad jag sett . . . hans ansigte
log mot mig och i hans min låg och ligger nu mildhet,
kärlek och för ...»

»låtelse», ifyllde artisten, »och derföre kan du
nu också med gladt hjerta och godt samvete räcka
handen till den, som väl aldrig varit helt och hållet
utestängd från det lilla paradiset!»- En rosensky
drog öfver-den unga enkans vackra ansigte.

»Du är icke snäll, Arthur!» yttrade hon efter några
ögonblicks tystnad, och en fuktig glans immade
spegeln af hennes ögon. »Men kom nu sjelf och se,
om jag bedragit mig!»

»Ja, men med din tillåtelse tömmer jag först min
kaffekopp. Jag tycker, att kaffet är i dag särdeles
delikat, äfvensom saffransbrödet. * Nanny log, och
sedan det grundliga kaffemålet var slutadt, ingingo
de båda i förmaket. Länge och med djupt pröfvande
allvar betraktade artisten porträttet.

»Du har verkligen rätt, Nanny!" utbrast han slutligen,
»det ligger en hel fond af kärlek och belåtenhet i
detta leende, och jag är nästan färdig att öfvergå
till din tro, så barnslig den än kan tyckas. Nu
kan du då verkligen hafva allt skäl att tro, att
’idet är din mans ande, som ingjutit detta tröstande
uttryck i blick och leende. Dröj således icke, Nanny,
att belöna en så mångårig och trofast kärlek. Ja,
jag ber dig innerligt derom, dröj icke att skänka
Henrik, den varmbjer-tade, redbare Henrik, din hand!»

På. aftonen af den dag, hvilkens morgon vi helsat
vid solens uppgång, satt docenten Henrik Waldner i
den lilla kabinettssoffan vid Nannys sida. Han satt
der så lycklig, så öfversäll, ty Nanny, den så länge,
så troget älskade, var nu hans trolofvade.

Trenne månader derefter satt han äter i den lilla
förtroliga soffan, men nu mera öfversvinneligt
lycklig, ty Nanny var hans maka och hennes hufvud
hvilade med ljuf hängifvenhet vid hans bröst.

Den stackars prosten, hvilken ämnat sig att senare
på hösten göra en friareresa till Upsala, hade innan
Nannys giftermål fått emottaga sin väns fotografi,
åtföljd af den ännu kärare bilden; men kuvertet
gömde ännu ett tredje kort - ett kort, der Henriks
och Nannys förenade namn visade ett resultat, på
hvilket prosten aldrig tänkt!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free