Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid juletid. Skånska seder och bruk för några och tretio år sedan, upptecknade af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man tager en brödkaka och lägger den i hennes
utsträckta förkläde.
»Har ni ingen påse?»
»Heder och tack! Nej, jag ville inte låta ’de
andra’ förstå, att jag gick. Det lilla, en får,
är alltid förtrutet», och nu börjar Ägga-Karna en
redogörelse för de senaste dagarnas tilldragelser
i fattigstugan. »Krycke-Per» och »Fula-Nilla»
(fågla-Nilla) hafva hållit på att äta lefvandes upp
alla de andra.
»Det är ledt med den osämjan mellan gammalt folk. Tag
kannan och drick, Karna!» Det är mormor som talar.
»Tack för rart öl! Ja, det är ledt, men det blir
aldrig bättre, så länge de äro leda allihop ...»
»Nej, det är just saken. Om bara en blefve bättre,
så skulle kanske de andra också gona sig. Drick en
gång till, om du törstar!»
Ja, hon törstar visst. Sådant humlestarkt öl får en
inte på många ställen. Hon dricker sig otörstig,
tackar, välsignar och går, för att aflösas af
en annan.
Nu är det en gammal man, som kommer. Han är klädd i
mycket lappade byxor och en tunn randig linnerock. Det
är dock blott i hvardagslag, han förekommer i
den kostymen; sön- och helgdagar bär han en blå
rock, något skiftande genom tidens inverkan, och
på bröstet en silfvermedalj i grönt band. Gubben
»fryser aldrig», hur blå han än månde vara om
händerna. Han har varit med der det gick hetare till,
än vid den mest upphettade köksspis, ty han har varit
»landtvärnist i lifstiden». Han tjente som dräng hos
en frälsebonde och blef utlottad. Nu är han sotare
i de mera välmående husen, i de andra sotar hvem som
helst, och så är han qvastbindare dessemellan. På det
sättet håller han rent både öfver och under, och mer
kan rimligtvis ingen begära af sjutioåringen. Nu har
han också med sig ett par dugtiga qvastar, presenter
förstås ... Han har varit mera med i verlden, än folk
i allmänhet, och har lefnadsvett derefter, det vill
säga: han uttrycker sig på annat sätt än »Ägga-Karna»
och »Barfota-Jeppa».
Först helsar han på militäriskt vis och skyldrar med
qvasten. Äfven den kan ju, om det gäller, användas
både som försvars- och anfallsvapen, och blefve det
fråga om, hvem som gjort största lyckan här i verlden,
svärdet eller qvasten, så torde svaret utfalla till
den sednares fördel.
»God afton och en glädjefull julhelg likaledes!» ,
»Tack, Rapp! Honom detsamma.»
»Jag tog med mig ett par qvastar, om det behagas. Jag
tänkte som så, att hur rent det än sopas före
julafton, så behöfver det ändå sopas om juledag.»
»Jo-jo men, Kapp. Här har han en liten julakaka.»
»Ödmjukast!»
»Vänta, så får han en bit fläsk också.»
»Jag kan väl tro det. Allraödmjukast! Jag tog allt
en liten påse med mig. Si, jag har mina ställen ...»
»Jo-jo men. Drick, Rapp, der står kannan!»
»Tjenare! Si, de behöfva allt hålla rent lite’ hvar
stans, gudskelof!»
»Ja, och det är det, Rapp skall lefva på. Hvar och
en har sitt.»
»Rart öl! En har så, en har så. Den ena tiden i
sitt lif klä’r en skott för kung och fosterland,
den andra lefver en för att hålla rent om folk;
hederligt är det ena som det andra.»
»Ja, det är säkert!»
»Verlden har alltid något att låta en göra, bara en
inte sjelf lägger sig på latsidan. Skål ännu en gång!»
»Tack. Se här är en fläskbit!»
»Ödmjukast! Så stort stycke per man bestod inte
kronan under hela landtvärnstiden.» Han stoppar
ner fläsket. »Nå, man fick lefva ändå! Blef det för
uselt, fick man dö, då som nu. Ödmjukast, och god
fortsättning på helgen!»
Äfven Rapp aflägsnar sig. Omsider är den sista
fattigkakan utlemnad. Julen går in!
Öfver fälten ligger den hvita snöduken. Himlen
har gömt alla jordens fläckar. Se, huru vindstilla
furorna stå! De tyckas nästan högtidsstämda, liksom
förnimma äfven de ekot af den sång, ljusets englar
på den första julaftonen sjöngo öfver ängderna i
Bethlehem: »Ära vare Gud i höjden, frid på jorden,
åt menniskorna en god vilja!» I kyrkan ringes det så
kallad »Mariaklocka» – ja, högtiden går in! Ljuden
bäras gällt genom den stilla rymden. »I Jesu namn»
hviska de gamla och sammanknäppa händerna. De
unga följa exemplet. De af husets hjon, som icke
äro med om tillagandet af qvällsmaten, infinna sig
redan, rentvagna och uppsnyggade, i stugan. Far har
hemförlofvat sina dagsverkare och kommer in. Han är
en äkta odalman af den gamla, tyvärr snart utgångna
stammen. »God jul, allesamman!» önskar han, ty
han har ju icke varit inne sedan julen gick in,
och så slår han sig ner på den hvitmålade soffan
under fönsterna. Familjens yngsta medlemmar tränga
sig på honom. »Far, gunga mej», »nej, gunga mej»,
ropas det. Рȁhnej, ni skola vara stilla nu ... Det
är julafton!»
Nu flyttas det stora slagbordet framför soffan. Bägge
klaffarna slås upp. I qväll skola alla sitta till
bords .... det är ju julafton! Ungdomen står till
bords annars ... Endast gammalt folk sitter ... Far nedtager
från hyllan farfars fars eller morfars fars bibel och sätter
sig att se i den. Mor, en liten förståndig, godlynt och
gladlynt qvinna, tager fram äplen, riktiga lökäplen, och
julnötter; de små se på: »O, så rart!» »Det grannaste skall
far ha’». – »Nej, det skall mor ha’».
»Det skall mormor ha’», förklarar mor vänligt, men bestämdt.
En glänsande hvit duk, hemmaväfd och af hemmaspunnet
garn, bredes på bordet – det är döttrarna, som
duka. Hvita porslinstallrikar ställas omkring, och
det grannt upptornade »smörkaret» och det qvarnsiktade
brödet midt på bordet, derefter inbäres ett stort fat,
på hvilket ligger ett kokt svinhufvud, med olika
slags korf omkring. I fläsket är skuret ett kors
– bruket är en qvarlefva sedan den katolska tiden. –
Så kommer den hvita lutfisken med sin doftande sås
och sist i ett par hvita tennfat den »kanelade»,
i bara mjölk kokade, bohvetegröten ... Julljusen
tändas, ett för mor och ett för far. Fläkta icke på
dem! De skola brinna ner alldeles af sig sjelfva. Den,
hvilkens ljus först brinner ner, skall först aflida.
Maten är inne, till och med »klenäten», ifall
någon orkar så långt. Allt husfolket samlas kring
bordet. Bordsbönerna, tre till antalet, läsas högt
af någon af de unga: alla läsa efter. Fadern börjar
måltiden och de öfriga taga vid i tur och ordning. På
fisken drickas skålar i hembrygdt öl ur den gamla
familjbägaren. Alltid är det far som börjar. »Detta
skall vara höga öfverhetens skål, våra själasörjares
skål, goda vänners och slägtingars skål, min svärmors
skål, min qvinnas (hustrus) och mina barns skål,
våra tjenares! Skål på detsamma!» Derefter kommer
turen till mor, som icke »skålar» så länge och som
helt enkelt säger: »skål allesamman, Gud välsigne
eder!» o. s. v.
Efter skålarna komma grötrimmen; hvar och en skall
visserligen rimma för gröten, men vill han icke,
slipper han. Efter första skeden säger far:
Denna gröt är kokt i mjölk, inte i vann, [1]
Skaffa mig likare, den som kan!
Mor fortsätter:
Denna gröt är god till smak och hvit till syn.
Vi må tacka Gud för både mjölk ocli gryn.
Mormor slipper; hon vill inte.
Äldsta dottern gifver modern ett kärleksfullt ögonkast
och säger i detsamma:
Hvarhelst mitt bröd jag äta får uppå Guds vida jord,
Jag nog den hvita gröten minns på hemmets julebord.
Mors ögon skimra vid de orden.
(Forts. sid. 358.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
