Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om vinden, som ville herrska. Manfred - Något om skolsnobbar. Svensk qvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittne till den förskräckelse, han framkallat; han
hade nu vuxit till orkan och vidare, alltjemt vidare,
gick hans allt omkullstörtande färd. Så fortfor
han. i tre dygn, och, till och med den fjerde dagen
randades under denne omilde herrskares tyranniska
välde. Här hade han lyft taket af en stuga, der blåst
omkull en qvarn. På ett annat ställe hade han låtit
vattnet öfversvämma ett vackert landskap. Öfverallt
spred han oro och sorg; men ingenstädes vann han
hyllning och kärlek.
Nu störtade han sig öfver en vördnadsvärd gammal ek,
som med många rötter höll sig fast i marken, men dock
måste gifva vika för denna skoningslösa framfart. Och
likväl hade vinden några qvällar förut sett en ung
flicka komma till detta ställe, stödjande sig på
sin trolofvades arm. Och de hade satt sig ner under
ekens löfhvalf och sett så lyckliga ut, och hon hade
berättat, att hennes farfars far planterat eken och
hur kär den derför var henne. Stormen visste, att
de skulle komma dit äfven denna afton och huru de då
skulle blifva djupt bedröfvade öfver, att icke finna
sin gamla vän. Men hvad brydde han sig om det? Han
ville herrska, och det skulle han, till hvad pris
som helst.
Han ilade ut på det vida hafvet: der rörde han upp
vattnet, tornade våg på våg och kastade störtsjöar
öfver skeppen, som sökte undkomma honom. Han förföljde
dem, bräckte deras master och anföll dem, så att
det brakade i deras fogningar. Då hörde han hur det
ropades från skeppen: »Gud frälse oss för orkanen,
den blir vår undergång!» Och han såg, hur man föll på
knä och sträckte sina knäppta händer mot himmelen. Han
undrade, hvad detta hade att betyda; men han gaf
sig icke ro att dröja, ty han måste vidare på sin
färd. »Orkan» hade de kallat honom, och det var han
i sanning. Han hade blifvit djerf af framgången och
nu hvirflade han uppåt i höjden. Alla de små hvita
skyarna flydde förskräckta vid hans ankomst; men han
dref dem tillsammans, så att de icke längre förmådde
hålla sig uppe, utan föllo ner i många tunga droppar
och förstörde ett helt åkerfält, som stod der så gult,
färdigt till skörd.
Nu kom stormen ihåg, att han sett, hur solen utsändt
strålar, och derför ville han göra så med. Han bad
åskan att få låna en blixt, och det fick han; och han
skickade den ner till jorden, dera den antände ett
träd, och så antände trädet en ladugård och ladugården
en stuga. Snart stod en hel by i ljus låga. Ja,
nog herrskade nu vinden, ty mäktig var han ju, det
var visst och sannt! Men han var ändå icke nöjd; ty
ingen sjöng hans lof och ingen blickade glädjefullt
mot honom, så som blommorna och fåglarna gjort, när
de helsade solen. Tvärtom, han spred förskräckelse
hvart han kom. Det var förunderligt, tyckte han,
att ingen älskade honom, oaktadt han nu blifvit så
mäktig! Missnöjd med allt, sönderslet stormen de
moln, som betäckte himmelen, och utropade: »Så kom då
och herrska än en gång, du väldiga sol, och lär mig,
hur det går till att vinna hyllning!»
Och medan solen arbetade sig fram mellan molnen,
ilade stormen till en liten täck byggnad, som låg helt
fridfullt i skydd, af ett högt berg. Nyfiket blickade
han in genom fönstret och såg ett par makar, omgifna
af barn och barnbarn. Ocn den gamle, vördnadsvärde
mannen lade sina händer tillsammans och sade: »Låtom
oss bedja den högste, att stormen, som vållat så
mycket ondt, må upphöra och den välsignade solen
fortfarande få lysa för oss!» - »Ja», sade hans maka,
»dess herrliga ljus är nödvändigt for oss, ty det
sändes af kärlekens allmakt.»
Nu drog stormen sig tillbaka och steg upp på berget
derbredvid och skådade upp mot solen och sade: »Jaså,
det är således derför, som du är älskad, du är ljuset
och är sänd af kärleken! Jag har intet ljus och är ej
sänd i kärleksvärf. Du är sol, du är skapad att vinna
hyllning och kärlek; jag är det inte. Du gläder andra,
jag ville glädja mig sjelf, och delta var icke rätt.»
Och stormen sjönk ner och blef åter endast en
vindfläkt, som han var, när han bodde i lunden; och
han gled utför bergets andra sida. Då varseblef han
derborta i dalen trenne varelser: en ung qvinna,
som satt i skydd af några löfträd, hållande sitt
lilla sofvande barn i famn, och bredvid henne en hög,
manlig gestalt, som blickade på dem med ömhet. Det
var maken, barnets far. De hade väntat länge på
sin lilla skatt innan han kom, men nu hade de ägt
honom flera månader. Den lille sof så godt, att de
icke ville väcka honom, och dock längtade de att
få smeka honom. Då nalkades vinden helt varsamt,
dolde sig i barnets lockar och började sakta leka
med dem; och han lät dem vidröra gossens panna,
så att den lille uppslog sina stora, barnagoda ögon
och log mot föräldrarna. Nu såg vinden, hur en
stråle af den renaste kärlek trängde från deras
själar och sammansmälte i den blick, med hvilken
de omfattade barnet. Men de visste icke att vinden,
som dröjde i gossens lockar, äfven träffades af och
insög denna blick samt njöt obeskrifligt deraf. Men
han förtjente det nu, ty han var ödmjuk, och det var
ju han, som så varligt väckt den lille älsklingen,
att denne nu log mot föräldrarna.
Så hade han då nu, som en liten, obetydlig vindfläkt,
funnit hvad han, då han var den väldige herrskaren,
stormen, ej kunde vinna - kärlek!
Ännu en stund dröjde han qvar, kysste moderns
och barnets panna och försvann derpå som en
andehviskning. Hvart månne han tog vägen? Vi
tvifla icke på, att han gick att uppsöka all
kärleks källa, för att der, inför den evige
skaparens tron, nedsjunka i ödmjuk tillbedjan.
Manfred.
Något om skolsnobbar.
Thackeray har skrifvit snobbarnas historia. Vi
tillstå uppriktigt, att vi icke läst den, och undra
således, om han egnat något särskildt kapitel åt
skolsnobben. Denne är, åtminstone i vår tid, en ganska
allmän företeelse i städerna; - under ferierna får
man se honom äfven på landsbygden.
Snobben uppenbarar sig redan i fjerde klassen, i
femte är han stundom i ögonen fallande och i sjette
vanligtvis så utbildad, att han kan kallas typisk
och såsom sådan framställas till varnagel för alla
de nedra klasserna.
Bland snobbarnas antal förekommer sällan någon
yngling, som studerar till följd af egen drift och
behof - kunskapstörst eller ovanligare begåfning. De
»studera», eftersom man »naturligtvis» skall hafva
en bildad uppfostran, och de skola »naturligtvis»
hafva en bildad uppfostran, eftersom föräldrarna
tillhöra de bemedlade klasserna.
Utan att vilja göra oss skyldiga till ett ensidigt
pessimistiskt bedömmande, tro vi oss kunna påstå,
att snobben inom de högre klasserna af läroverken
förekommer så allmänt, att de ynglingar, hos hvilka
han icke på ett eller annat sätt framsticker,
nära nog kunna anses som undantag. Dessa
sednare äro gemenligen illa tålda af snobbarna,
hvilka se »åsnor» och »morsgrisar» i hvarje pilt,
som är sjelfständig nog, att draga sig undan deras
umgänge. Af »åsnor» och »morsgrisar»» kan det
dock blifva karlar, dugtiga karlar, med tiden,
men af snobben, derest han icke undertryckes eller
förqväfves, varder framdeles en dålig menniska, en
menniska, som låter sig styras af sina lustar och
dåliga vanor, i stället för att hafva gudomlig och
mensklig lag till sitt rättesnöre.
»Om ditt öga är ljust, så är hela din kropp ljus»,
säger frälsaren, och man kan icke gerna se något
älskligare, än ett ynglingsansigte, ur hvars drag
barnaoskulden framlyser och i hvars öppna, ogrumlade
ögon det lyster sjelfva englarna att se in. Men
ingen rättsinnig menniska kan utan ömkan, för att
icke säga smärta, se dessa »stackars pojkar», dessa
allt annat än älskvärda uppenbarelser, hvilka tyckas
hafva föresatt sig, att till hvad pris som helst icke
blott spela, utan vara herrar, innan de fått ens dun
på hakan. De se ut, som om de hade lust att sparka
undan allt, som står dem i vägen, endast och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
