Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a-g. Mandarinens dotter. (Af Fredrika Runeberg?)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379 -
»Huru skulle du, den späda, uppvuxen i kamrar och i
blomstrande trädgårdar, vid läcker föda, huru skulle
du kunna lefva försakelsens lif?»
»Belöningen öfvergår vida försakelsen, moder.»
»Barn, kom ihåg dina små fötter, din ära och prydnad,
de gyllene liljor, dem skalderna besjunga. Se, huru
små, huru fina! Icke större än det späda barnets
outvecklade hand, Kan du utbyta deras täcka bandrosor
och små broderade skor emot en fattig qvinnas stora
fötter och långa kläder, för att tåla vid att vandra
natt och dag?»
»Fula, klumpiga, en mandschuiskas fötter vore mig
visst då nyttigare-, men äfven dessa späda skola bära
mig till ljus och seger.’?
»O, mitt barn, huru skall jag kunna lefva och veta
dig lida! O, att jag hade varit en ovårdsam moder, som
låtit dig växa upp som ett moderlöst eller utkastadt
barn, med fötter, stora som kurbitser!»
I fruntimmernas rum inträdde nu Ju Ping sjelf. Hans
ögon glittrade, munnen log och, med båda händerna
på sin runda mage, gick han gladt fram i rummet,
nickande på hufvudet så att hårpiskan rördes på
ryggen. Så talade han:
»Se, flicka, du är ju dock helt täck med den röda
blomman i dina svarta flätor! Nå, nå, snart kan du
väl få kamma upp håret, som det anstår en hustru, och
fästa nålar och juveler i det. Yäl! Jag skickade hem
i dag en liten vacker tekopp. Låt se, om handelsmannen
sände den rätta!»
Den unga flickan, som vid faderns inträde i rummet
blygsamt hade nedfällt klädningsärmarna, så att
ej ens hennes långa, spetsiga naglar kunde synas,
ställde nu ödmjukt koppen på bordet framför sin far.
Men Ju Ping sade: »Barn, för din far behöfver du dock
icke vara så blygsam. Nog hade du åt honom kunnat
räcka koppen med handen. Snart kanske firas din
bröllopsfest, och när du som brud prydes och äras, då
kommer du att s}rnas till och med för främmande. Ja,
ja, barn, hvem vet huru nära den dag förestår, då du
skall föras till en make? Se, det vill något säga det,
att vara brud och firas och äras!"
»Min far*, sade den unga flickan ödmjukt, i det
hon lutade pannan emot golfvet, »du är vis, du är
god. Vill du icke gifva din dotter tillstånd, att
blifva en af de återhållsamma?»
»Du? Lappris prat, barn-, lappris prat», sade Ju
Ping. Och hvad kunde den vise mannen annat säga? Hade
icke han kunnat, som så mången annan, låta kasta
ut sin flicka då hon var nyss född och späd? I dess
ställe har han på henne kostat penningar. Hade han
icke låtit lära henne både att måla. sjunga och spela
luta? Hade hon någonsin behöft arbeta? Allt sådant har
man icke för intet. Men den talangfulla betalas högt;
hon kan sålunda ersätta de kostnader, hennes far haft
för henne.
När ett ögonblick förgått, sade åter Ju Ping: »Dertill
är saken redan afgjord, jag har sålt dig. Nå, kära
barn, gråt icke! Icke var min mening att tala h år
dt till dig. Nog vet jag, att du är en snäll flicka
och icke vill att någon förlust skall drabba din
far. Se så, se så, var glad nu! Mången skulle afundas
din lycka.»
En annan man hade bjudit Ju Ping mera för hans dotter,
men denne friare var gammal och elak. Ju Ping ville
den unga flickan väl; han sålde henne för en mindre
summa åt en man, som hon kunde älska och som var god
och mild till sinnes. Och Ju Ping hade bortgifvit
henne blott med förbehåll, att hon skulle blifva den
förnämsta hustrun, husets moder, och att mannen icke
finge försälja henne åt någon annan. Lycklig den
qvinna, hvilkens fader liknar Ju Ping!
Snart afhemtade brudgummen sin brud med den stängda
och gallrade bärstolen, och så snart man lemnat
honom nyckeln till den, hastade han färden hemåt,
för att kunna uppläsa dörren och få se sin brud.
Och den unge mannen skattade högt sin goda handel och
satte alls icke i fråga, att återskicka bruden till
föräldrarna, utan prisade sin unga hustrus skönhet
och förstånd, och han gladdes och firade den framgång
han haft. Och han samlade sina vänner till ståtliga
gästabud och bad dem glädjas med honom och gömde i
prydliga kamrar sin unga hustru som en dyrbar klenod.
Men under blommorna lurar ormen, under njutningen
döden. Fester och gästabud och blomsterbåtarnas aftnar
dölja faror. Den unge mannen drack för djupt ur nöjets
bägare; en afton bars han hem död.
Den unga enkan brände på sin mans graf guldpapper och
prydde den med sidenlappar och blommor. Hon ställde
dit både fågel och ris, ja, till och med göt vin
derpå. Mera än hon för mannens, hade ingen kunnat
göra ens för en faders graf. I trenne år bar hon
sorgdrägt och uppfyllde noga alla skyldigheter.
Men tiden går framåt som pilen far genom luften. Den
har nu gått,
Hvarföre sörjer Ju Ping? Hör, huru han klagar! Han
klagar att hans son är död, att ingen son skall hedra
Ju Pings stoft, att ingen skall samla ära öfver hans
graf. Slägter efter slägter skola lefva, men inga
efterkommande skola hedra Ju Pings graf och ära hans
minne genom sina dygder.
Då trädde till honom hans dotter. »Fader, din
dotter är en rotlös planta, låt henne slå rot hos
de återhållsamma. Tillåt hennes själ att vinna den
lyckan, att åter upplefva som man, och hon skall
samla ära öfver din graf.»
»Barn, tala ej utan att tänka! Icke har ju en qvinna
någon själ! Och har hon än något sådant som paddan
eller ödlan i stället för själ, så hvad mer? Blefve
du än en man, du skulle ju glömma ditt fordna lif. Du
skulle ju födas till en annan mans son.»
»Nej, nej, icke död, icke lif, icke stoft, icke kraft
skulle komma mig att glömma dig! Ett barns pligt är
den högsta; skulle ett barn kunna glömma sin fader?"
»Barn, du drömmer. Försök att säga mig något
om ditt lif såsom någon af de varelser, du förut
genomgått! Säg, hvem var din fader ens i den sednaste
skepelse, hvari du förut lefvat?»
En lång stund stod den unga qvinnan tyst och i djup
besinning. Slutligen brast hon ut i sorg. »Fader,
o fader, klaga! Låt din sorg utbryta som nyss: din
dotter skall icke kunna samla ära öfver din graf -
hon minnes ju också nu intet af det förgångna. Ditt
arma barn är blott en qvinna, hon skall aldrig kunna
gifva dig ära efter din död, och blefve hon än en
nian, så skall hon då hafva glömt dig. Må hon dö!»
Så är den vises tanke som de gula kornen, hvilka
gömmas i jorden för att gifva kommande skördar! Så
är den godes gerning som dagg för den af hettan
torkande plantan!
Ju Ping sade: »Jag gråter öfver min son, så skall icke
en annan för min skull gråta. Jag sörjer, att jag icke
äger en son, så skall icke en annan blifva sonlös,
hvars tröst du kunde blifva. Förmår du uthärda,
så gå med de återhållsamma. Kan du så aktas värdig
att blifva son åt en barnlös fader, då har jag åt en
annan gifvit rikedom, ehuru fattig jag är sjelf.»
Detta långa tåg af qvinnor! Se, huru de vackla fram,
stödda på stafvar för att icke falla. Huru svårt hafva
de icke att röra sig, ja, redan blott att stå, på
sina små fötter? Huru lida de icke af att vandra, dag
efter dag, tid efter tid? Men Ju Pings dotter, hennes
fötter äro dock de allraminsta. Dem skulle skalderna
besjungit som de spädaste, de ljufvaste. De liknade
gyllene blommor. Och nu, nu äro de söndersargade af
stenar, de äro svullna och sårade af gående. Huru
skulle de, små som dvergträdens frukter, förmå att
bära sin ägarinna? Hon kan ju ej ens vända sig om,
utan att hon skulle falla, om hon ej .stödde sig
emot något, och nu skall hon vandra, oupphörligt
vandra. Hennes kind är blek, försakelsen har tryckt
sin stämpel på hennes anlete, men ur ögat strålar
hög glädje. Endast tio dagar återstå af den svåraste
pröfvotiden, sedan fordras blott, att under lätta
försakelser afbida den dag, då qvinnans skepnad faller
i döden och derur framgår en man till ett nytt lif.
Yid ett tempels ingång står qvinnoskaran. Ju Pings
dotter går till presten vid porten, för att vid hans
fackla tända sitt röda bönepapper. En qvinna nalkas
henne. Det var en af hennes faders småhustrur. »En af
din faders underlydande», säger hon, »har förolämpat
den högt lysande himmelens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
