Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyåret 1878. Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
I templets torn har midnattsklockan slagit:
Det gamla årets afskedssång det var.
Till sina fäder nu det hädan dragit;
Af all dess ståt finns endast minnet qvar.
På Kronos’ gudatron med spiran träder
Den nye konungen i galakläder.
En hyllningssång kring jorden höres skälla:
»O, hell dig, mäktige, inför hvars fot
Med trefaldt jubel nu vi nederfalla!
Med hoppets fröjd vi blicka dig emot;
Af dig vi vänta, att du allt nu helar,
Som söndradt är, och fyller hvad oss felar!»
Och från sin tron den höge blicken sänder,
Att mäta vidden af sin herrskarmakt;
Den ilar i sin flygt kring jordens länder, F
rån glödhet zon till frusna polens trakt,
Och dröjer sist, ifrån den långa färden,
På dessa land som nämnas Gamla verlden.
»Här vill jag blomman se af menskolifvet,
Hur skön hon skjutit upp ur seklers grus;
Här lagens helga ord blef folken gifvet,
Här tändes först kulturens klara ljus,
Här ljödo fordom dessa himlaorden:
Åt Gud i höjden ära; frid på jorden!»
Då mörknar i en hast hans blick, i häpnad:
I öster åskor gå; fridsdufvan flytt;
En verldsdel står emot en annan väpnad;
Ett ändlöst korståg stormar fram på nytt;
Blodröda skumma vildt Danubens vågor,
Och Stambuls måne dränks i krigets lågor.
Derpå mot Tiberns land han skådar neder:
Der bor nu frid bland folket — utanpå,
Men under glöder det. Ett moln sig breder
Kring kratern: smygande gestalter gå,
En ljusskygg brödraskara, kring och smida
På vapen, att mot nya tiden strida.
Mot vester skådar han, mot Seinens stränder;
Hvad ser han der? Ett statsskepp, vräkt af storm
Utur sin kurs. Hvarthän det stäfven vänder,
Der hota faror i gigantisk form.
Inunder däck och ofvan: split och yra,
Väl styre finns — men alla vilja styra.
Han blickar mot Germaniens fält och skogar:
Det hela land ett krigarläger är.
Väl smides der på här och på plogar,
Men ännu mer på sablar och gevär.
Och öfverallt ses splitets makter vaka,
Och falska läror samhällsgrunden skaka.
Nu suckar han: »Du allmakt, som mig danat
Till länk i tidens kedja! Hvilken rymd
Framför mig, full af fasor, hvart jag spanat:
Af idel stormmoln hoppets sol är skymd!
Den dag som gryr, är den en vårens amma,
— Är den en höstlig blixt — en verldsbrands flamma?»
Då höres som en vind ur molnen sjunga:
»Förtvifla ej, ty innan dag rann opp
Utöfver chaos, skapelsen i tunga
Och vilda drömmar låg, förutan hopp;
Men Herrans hand utöfver rymden sträcktes —
Och sol gick upp och lifvet nyfödt väcktes.»
»Så ock den dystra natt, som nu du skådar,
Förskingras skall, när stunden kommen är.
En morgonstjerna lyser och bebådar
För jordens folk, att räddaren är när,
Hvars starka svärd skall genom natten ljunga:
Kultur, så nämnes hon på menskotunga.»
»Den stjernan växer genom långa tider,
Som jorden ur sitt chaos vuxit har;
Hon lyfter sig allt mer, till dess omsider
En sol hon blir, så strålande, så klar:
Ty allt en gång sitt mål ju måste hinna,
Och allt, hvad himmelskt är, skall seger vinna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
