Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. I. Min första flyttning och första bekantskap med kriget - Slumpen som konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Bogström skickades till Wilna att fyllas med
medikamenter till instundande kampanj, emedan 6 mil
från staden i en stor skog var en öde by, benämnd
Jasam, hvarets ett löst parti af polackar sades
hafva om nätterna sitt tillhåll och gjorde många
olyckliga. Denna by skulle vi passera, hvilket vi ock
utan anfäktning gjorde på bortresan, men på återresan,
emedan mörkret föll oss på och hästarna begynte att
tröttna, voro vi tvungna att lägra oss i samma by
öfver natten, i mening att, om något anfall skulle
ske, det vore bättre försvara sig der än i öppna
skogen. Vi lyftäde sålunda fältkistan och alla våra
saker in i en stuga, som hade fönstergluggar på trenne
sidor, hvilka voro med pappersfönster och skjutluckor
innantill försedda, de man kunde öppna och tillsluta
efter behag. Detta rum var just detsamma, som dessa
skälmar utvalt till sitt fäste. Sedan vi nu fått in
våra saker och ställt hästarna i förstugan, §om var
ganska stor, gjorde vi upp eld, tände en vaxstapel
och satte på bordet, togo ut de små pappersfönstren,
att de icke skulle hindra utsigten och fördelte oss
på följande sätt: Fältskären och jag togo vår post
vid luckan åt gården, och sedan två man vid hvardera
af de andra luckorna, samt två man vid förstugu
dörren, på hvilken vi ock huggit en skottglugg;
kommo derpå öfverens, att ingen skulle skjuta förr,
än han vore säker om sin karl. När nu således var
föranstaltadt, togo vi oss något till bästa, dock
så, att en i sen-der blef vid sin post. Vi hörde,
af ingenting några timmar, tills vid pass kl. 12,
då på gården syntes tio till tolf personer till häst,
hvilka af eldgnistorn a utur skorstenen
slö to, att huset måtte vara intaget. Dessa vände om
och åter-kommo efter en half timmes tid, förstärkta
med omkring tjugo man till fots. Dessa kommo in på
gården, sägande emellan sig, att de skulle snart göra
rent hus med dem, som hade understått sig att taga
in deras hus. De pickade och lagade i ordning sina
bösseflintor, till att dermed förskräcka oss, men vi
väntade allenast på att få dem inom skotthåll, som
ock snart skedde, i det fyra stycken med spända gevär
trädde fram och hotade oss med döden, om vi ej strax
öppnade huset och gåfvo oss fångna, hvarpå vi rätt
ömkeligt badö om lifvets försköning-, vi ville gerna
släppa dem in. Derpå avancerade de friskt intill
huset, och i detsamma blefvo de helsade med fyra
gevär, så att tre af dem stupade, hvarpå de gjorde
ett anskri, att kamraterna från de andra husen skulle
komma och hjelpa dem, att göra ända på ett förrädiskt
parti, som sig i huset instuckit,
då ock några till häst visade sig, ungefär af samma
antal som de första, men ingen dristade sig att
komma oss inom skotthåll. Dock hotade de att vilja
"spara oss till en liten frukost, så snart dager
blef och de fingo sitt folk tillsammans. Detta deras
skryt och synbara feghet gjorde oss så förmätna,
att vi lemnade allenast två man i stugan och gingo
med spända gevär på dem löst, men de väntade intet
längre, än tills vi gåfvo dem en salva, och dermed
voro de förpassade. Emellertid fingo vi ingen hvila
den natten, men om morgonen hade vi glädjen, att
Yerm-lands regementes fältkista med en lika betäckning
stötte med oss tillsammans, för att göra oss sällskap
V mil när.
Fegrottan vid Héraultfloden.
Slumpen som konstnär.
distriktet Ganges i Hérault-departementet i
södra Frankrike, midt i en dal, som är beväxt med
mullbärsträd och vattnas af Hérault-flodén, ligger
byn Saint-Bauzille-du-Putois. Icke långt från byn
tränger floden sig fram genom en trång klyfta, bildad
af kalkstensblock. Der, på flodens venstra strand, är
den så kallade Fegrottan belägen. Denna grotta består
af tvänne rum, af hvilka det ena är lätt tillgängligt,
hvaremot ett besök i det andra är snart sagdt förenadt
med lifsfara.
Det går i trakten en sägen, att en stor mängd
huge-notter under tros-fejderna tog sin tillflykt
till denna grotta, men det påstås äfven, att hon sedan
den tiden icke af någon beträddes förr än år 1780, då
några lyckades intränga i den otillgängligaste hålan.
De personer, hvilka djerfdes företaga detta
vågstycke, voro fransmannen Marsollier och några
af hans vänner. Onsdagen den 7 Juni gjordes första
försöket, men utan resultat. Den 15 derpå följande
Juli återkommo de med flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
