Print (PDF) - On this page / på denna sida - Slumpen som konstnär - Ett förhastadt kungsord. Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följeslagare och försedda med rep, stegar, hammare,
spräng-och lifsmedel. En bonde från Ganges gick
främst.
Marsollier greps af svindel, när han hunnit utför
stegens halfva längd. Alla kommo dock ända ner i det
innersta af hålan, och der lemnade de en förseglad
butelj, som innehöll en noggrann beskrifning om
företaget och en blyplåt, i hvilken de deltagande
inristat sina namn.
Marsollier offentliggjorde sedan berättelsen om
sitt besök i denna grotta, men hans skildring af
densammas utseende är icke fullt riktig, åtminstone
icke fullt öfverensstämmande med dess utseende i våra
dagar. Så har droppstenarnas - stalak-titernas och
stalagmiternas - form betydligt förändrat sig.
Det är ett af dess partier, som Isynnerhet gjort
denna grotta namnkunnig. I ett kaos af de mest
besynnerliga och jättelika formationer i denna
underjordiska verld ådrager sig detta parti framför
andra den besökandes hela uppmärksamhet. Det har
formen af en smärt qvinnofigur, som med harmoniska
konturer höjer sig majestätiskt öfver de öfriga
stenbildnin-garna. Man kan nästan frestas tro, att
man har framför sig en staty, så förvillande äro dess
former. Från hvilket hlll han än betraktas, så har han
samma utseende. Vägvisarna kalla statyn Jungfrun. Yår
teckning lemnar läsaren en föreställning om detta
konstverk, formadt af den blinda tillfälligheten.
GEtt
Saga.
et var en en
konung, som kunde påstå, att han aldrig sagt
en osanning. Det misshagade honom derför mycket,
då han hörde sina hofmän säga till hvarandra t. ex.:
»»Det är icke sannt, du ljuger!». En dag uttryckte
han sitt missnöje sålunda:
»Ni förvåna mig i sanning! Om en främling hörde
er tala så, skulle han kunna tro, att jag vore
lögnarnas konung. Jag vill icke höra sådana ord i
mitt slott. Den förste, som kan förmå mig att säga:
»du ljuger!»», skall få bedja mig om hvad han vil^;
ja, jag skall gifva honom min dotters hand.»
Konungens herde, som fick höra talas om detta löfte,
kom med anledning deraf på en hop djerfva tankar och
sade för sig sjelf: »Godt, vi få väl se!»
Den gamle konungen brukade ofta om qvällarna gå ner i
det stora köket, der tjenstfolket efter aftonmåltiden
roade sig med att berätta sagor. En qväll sade
konungen till den unge herden, som satt tyst i en vrå:
»Nå, herde, har du ingenting att förtälja?>» »Åh jo,
herr konung*, svarade herden. »Nå, låt höra då!»
Och herden berättade:
»En dag, när jag gick i skogen, kom en stor hare
springande emot mig. Jag hade ett stycke beck i
handen och slungade det midt i pannan på honom,
så att det fastnade. Och haren sprang undan allt
hvad han orkade. Men han hade icke hunnit långt,
förrän han mötte en annan hare, söm kom från motsatt
håll, och de stötte emot hvarandra med pannorna,
så att de blefvo beckade tillsamman. På det sättet
kunde jag lätt fånga dem båda. Hvad tycker ni om den
berättelsen, herr konung?»
»Det var förunderligt!» sade konungen. »Innan jag
kom till ert hof som herde, var jag mjölnaredräng
hos min fader och jag förde omkring mjölet till våra
kunder. Men en dag hade jag lagt så många säckar på
min häst, att hans rygg gick af.»
»Stackars djur!» sade konungen. »»Jag skar då en stör
af en hasselbuske, som växte vid vägkanten, och stack
stören in i hästen, för att ersätta den afbrutna
ryggraden. Djuret reste sig då genast upp och bar
sedan sin börda så lätt, som om ingenting hade händt.
»»Det var ganska underligt!» sade konungen; »»och
sedan?»
»Då jag följande morgon fick se, att stören,
fastän vi voro i December månad, skjutit grenar och
blad och till och med bar nötter, blef jag mäkta
förvånad. Och när jag förde min häst ut ur stallet,
fortsatte grenarna att växa, ja, de nådde slutligen
ända upp till himmelens fäste.»» »»Det var mycket
förunderligt!», sade konungen; »men sedan?»
»Då jag såg detta, klättrade jag upp i hasseln och
kom sålunda slutligen till månen.»»
»»Det var förunderligt, mycket förunderligt!» sade
konungen; »men sedan?»
»Jag såg der några gummor, som vannade hafre. Jag
tröttnade snart vid att se på dem och gjorde mig i
ordning att klättra ner till jorden. Men min häst hade
gått sin väg, och hasseln var borta. Jag började då
knyta hafreagnarna tillsammans vid ändarna, för att
skaffa mig ett tåg att komma ner på!»»
»Högst sällsamt!» sade konungen; »och sedan?»
»»Olyckligtvis var mitt tåg tretio till fyrtio fot
för kort, så att jag med en hisklig fart föll ner
till jorden. Tyvärr råkade jag falla på en klippa
och som jag kom med hufvudet förut, trängde detsamma
ner i hällen.»
»»Högst underbart, högst underbart! Och sedan?»
»»Jag kastade mig fram och åter med en sådan kraft,
att kroppen skildes från hufvudet, som förblef
qvarsittande i klippan.
^===^^-^-1
Sv. Familj -Joura. 1873.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
