Print (PDF) - On this page / på denna sida - Zigenarnas härkomst - Slottet Miramare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
och jagade dem likt villebråd; de spöades, torterades,
brännmärktes, ja, brändes!
Men trots alla dessa omenskligheter förmådde man icke
utrota dem. Yid lyckans minsta solsken svällde
de minskade
skarorna ut till rikt välsignade familjegrupper,
hvilka ännu ingjuta litet poesi i det 19:de
århundradets torra prosa och visa »huru man bortröker,
bortsofver och bortsjunger lifvet, som man trefaldigt
föraktar»».
Slottet
2rån höjden af en klippa- i närheten af Triest
betraktade en dag en ung man det Adriatiska hafvet,
och utsigten härifrån är sådan, att den kan jemföras
med de skönaste, Medelhafvet har att erbjuda
åskådaren.
Plötsligt vaknade han som ur en dröm och sade: »Här
skall jag bygga mig ett palats, för att under studier
och i ostörd ro
tillbringa det återstående af mitt lif tillsammans
med min maka.»
»På denna klippa?» hördes en bredvid honom stående vän
fråga. »Denna torra, nakna mark, som icke har
annan skugga,
solljuset och den friska hafsbrisen. Marmor, guld,
konstens och litteraturens mästerverk pryda dess inre.
Allt hade försiggått hastigt som en dröm. Det var som
om en fe med sitt trollspö hade vidrört den fordom
sterila och ofruktbara marken. Prinsen och hans
gemål inflyttade snart i denna förtjusande boning,
der de hoppades få gå till möte en tid af oblandad
sällhet. .
Hvem skulle icke hafva gillat deras beslut? Hvem
skulle icke hafva berömt deras förakt för hofvets
fåfänglighet och
Slottet Miramare.
än af ett fåtal tynande olivträd, tyckes illa lämpa
sig för en sådan plan.»
»Jag skall låta vatten uppspringa urklippan och jag
skall plantera träd, för alt beskugga den boning,
som skall kallas Miramare. Konsten skall försköna
den, och åsynen af dessa herrliga taflor af himmel
och haf skall stärka och förädla.»
Denne man var en furste, som kunde förverkliga sina
drömmar och infall.
Snart höjde sig här, alldeles invid stranden af
Medelhafvets azurblåa böljor, ett ståtligt palats,
hvars sidor ligga öppna för
deras kärlek till natur och konst, till forskningar
och studier, hvilken kärlek manat dem till en så klok
och hos de mäktiga på jorden så ovanlig handling?
Men huru länge skulle denna lycka vara? Den blef
endast en dröm.
En vårdag 1864 lemnade prinsen palatset.
Tvänne år senare ditförde man hans lik.
Under denna mellantid hade han blifvit kejsare och
. . . arkebuserad. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
