Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Slottet Miramare
- En tur utefter Dalslands kanal. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans gemål, som älskat honom med hängifvenhet,
ville icke mera gå öfver tröskeln till Miramare,
utan bodde i en liten hydda, belägen högt öfver
hafvet. Här tillbragte hon trenne månader i ensamhet,
med själen marterad af förfärliga drömmar; hon hade
blifvit vansinnig och är det ännu.
Miramare är bygdt i samma götiska stil, som de nyare
monumentala byggnaderna i Wien, men slottets utseende
är dock icke tungt, emedan de talrika krenelerade
hörntornen liksom lyfta det och bryta de räta
liniernas hårdhet. Utsigten från slottet är underbar,
åt hvilket håll man än vänder sig. Triest, vid foten
af Karst, med sin golf och hamnen Muggia, Pirano
och Istriens kust, som försvinner längst i vester,
bilda en herrlig tafla. Om man vänder sig åt Venedig,
har man den omätliga hafsytan framför sig och till
höger Friauls strand, som förtonar vid horisonten.
Till de öfra våningarna i slottet leder en trappa,
som prydes af riddarrustningar, troféer, hjorthorn
och vapen. På bordet i Maximilians arbetskabinett,
inredt alldeles lika med hans arbetsrum
på fregatten No vara, med hvilken han seglade
kring jorden, ser man ännu, på sidan om en uppslagen
bok, bröstbilder af Homerus, Dante, Shakespeare,
Byron och den gamle furst Metternich.
I en af salongerna, der man öfverallt träffar alster
af triestkonstnären Cesare dell’ Aqua, finnes en tafla,
som framställer en scen ur en af Shakespeares dramer,
hvilken börjar som en glädjefest och slutar som den
hemskaste tragedi. I tronsalen finnes ett porträtt
i kroppsstorlek af Maximilian med spira i handen
och iklädd den kejserliga manteln. Vid sidan af
porträttet läses detta tänkespråk: Si fortuna juvat,
cavete tolli! (Om lyckan är dig bevågen, så akta dig
att låta henne fly!)
Miramares historia, så kort hon än är, är dock i
förening med sin upphofsmans mycket lärorik. Och
hon bestyrker för dem, som hellre lyssna till
fåfänglighetens lockelser, än till förnuftets röst,
sanningen i de varnande orden, hvilka vid sidan af
Maximilians porträtt hafva en grymt ironisk betydelse:
»Om lyckan är dig bevågen, så akta dig att låta
henne fly!»
*
En tur utefter Dalskands kanal.
Det lilla landskapet Dal eller Dalsland indelas vanligen
efter sin naturliga beskaffenhet i tvänne delar:
Vermlands-Dal. norra delen en fjällbygd, med
söderut löpande grenar af Kölen, samt Vestgöta-Dal,
landskapets södra del, en slättbygd, ej olik
Vestgöta-slätten. Dessutom får man ibland höra
talas om Slätt-Dal, hvarmed förstås det flacka,
föga intagande kustlandet utmed Venern.
Med undantag af sistnämnda kuststräcka och den
sterila landhöjden Ödskölds moar i Vedbo härad,
erbjuder Dalsland nästan allestädes herrliga
utsigter och på flera ställen taflor af den mest
undersköna och hänförande natur. Synnerligen pittoreska
äro de delar af landskapet, som nu genomskäras
af Dalslands kanal, såsom sjöarna Stora Lee, med
dess hundratals öar och holmar, och Laxsjön, kring
hvilken partier framstå, som i fägring söka sin like
i Sverige.
Ännu för tjugo år sedan var Dal för svenskarna
sjelf så godt som ett obekant land. Produkterna
från skogarna och bruken sökte sig med dryga besvär
och af bränningar en utförselort i Åmål, Karlstad
eller ock i Fredrikshall i Norge. Anledningar till
nya förvärfskällor lågo obegagnade af brist på
kommunikationsmedel och näringsfliten var förlamad,
till följd af landskapets afsöndring från den öfriga
verlden.
Då förenade sig, 1864, några af ortens mest
framstående personer, under ledning af länets ännu
varande höfding, grefve Erik Sparre, samt nu mera
presidenten i Kommerskollegium C. F. Waern, för
att åstadkomma en vattenled från Venern genom de
långsträckta sjöarna i öfra Dal till vattendragen
i vestra Vermland. Idéen var visserligen ej ny,
ty redan hundra år förut, vid 1766 års riksdag,
väcktes fråga om att öppna en kanalled inåt Dalsland;
men förslaget förföll då och skulle måhända äfven
nu hafva blifvit undanskjutet, om det ej lyckats
att vinna friherre Nils Ericson för det vigtiga och
svåra företaget. Sedan han lofvat sitt biträde
och arbetet blifvit öfverlemnadt åt hans son,
kapten Verner Ericson, bedrefs det med den kraft,
att kanalen kunde öppnas för trafik sommaren 1868,
efter att i anläggning hafva kostat omkring en och
en half millioner kronor.
Efter denna inledande historik öfver kanalens
uppkomst, inbjuda vi den benägne läsaren, att med oss
göra "route» uppefter den vackra farleden, förvissade,
att den resande skall finna sig väl belönad för sin
möda och från sin färd hemföra minnen, som ej lätt
förblekna.
Vid Köpmannebro stiga vi ombord på den beqväma
ångaren »Laxen»», årsbarn med kanalen och förd af den
skicklige och välviUige kapten J. M. Lagervall. Redan
här hafva vi tillfälle att taga i betraktande de
vackra arbeten, som utmärka Dalslands kanal.
I stället för den gamla hamnen vid Hattefura, är en
ny hamn anlagd och ett nytt inlopp anordnadt vid
den s. k. Köpmannehamn, genom utsprängning af en
500 fot lång, 28 fot bred och 9 fot djup kanal. Vid
Köpmannebro, strax vester om den här framgående
landsvägen, inkommer fartyget i den första slussen,
som är 120 fot lång! Med ökad fart glider vår
ångare fram öfver den s. k. Svansfjorden och genom
Hjerterudssunden ut på Upperudshöljen
[1], med. sina af
lummig löfskog bekransade stränder. Efter att hafva
passerat Upperuds bruk, inkommer fartyget i tvänne
slussar, hvilka, liksom alla återstående i kanalen,
hafva betydligt mindre dimensioner än den första,
nämligen endast 100 fots längd, 14 fots bredd och
5 fots djup.
Ångbåten fortsätter sin kosa öfver tvänne mindre
höljar, Nedra och Öfra Holn, och nu öppnar sig
för den resandes blickar ett sceneri, hvartill
ytterst få ställen torde kunna framvisa något
motsvarande. Mellan tvänne branta skogbekransade
berg störtar sig en brusande vattenmassa från den
ofvanför belägna sjön Åklången genom ett trångt
pass ner i Upperudshöljen. Här är Hafveruds bruk,
ett ställe, der kanalbyggaren haft de svåraste hinder
att besegra, men der friherre Ericsons snille också
vunnit en af sina mest lysande triumfer. Förbi den
rytande forsen måste farleden gå upp; verkställda
undersökningar hade dock ådagalagt omöjligheten af
att lägga kanalen och slussarna på venstra sidan
nedanför vattendraget, till följd af bottnens lösa
beskaffenhet. Att förlägga den på högra sidan mötte
©öfvervinneliga hinder för de oerhörda kostnader,
bergens genomsprängning skulle erfordrat. Då
framstod Nils Ericsons ingeniörs-skicklighet i hela
sin glans. Han förlade nedre delen af kanalen med
dess trenne slussar på högra sidan om vattenfallet,
och lät kanalens öfre del gå öfver forsen genom ett
slags fartygsbro, en ofantlig, på säkra landfästen
hvilande, 122 fot lång och 15 1/2 fot bred, låda af jern,
hvilken liksom en sluss fylles med vatten. Det är
den beryktade aquedukten vid Håfverud, i sitt slag
den enda i Sverige och ensam nog att locka en resande
till en färd på Dalslands kanal.
Der aquedukten slutar, vidtager åter kanalen, hvilkens
ena sida här är utsprängd ur klippan och den andra
murad bredvid forsen, som vanmäktigt bryter sina
fräsande böljor mot dees bålverk.
Det är ej utan skäl Håfverud på senaste tiden blifvit
en station för utländingar, särskildt engelsmän;
ty en punkt af mer vild och högstämd romantik
finnes näppeligen i Sverige. Vare sig man uppe
från aquedukten skådar nedåt bruket, der dånet från
stångjernssmedjorna blandar sig med forsens brus,
eller man tager fri ståndpunkt längre ner och blickar
upp mot
[1] "Hölj" motsvarar på Dal fullkomligt det norrländska
"Sel" och betyder ett lugn vatten mellan tvänne
forsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Feb 28 00:39:34 2007
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0018.html
