Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kökar-Lasse. J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19––-
»Jo, berätta ni», afbröt Anders ifrigt. »Jag har
alltid tyckt om gamle Lasse. Rädd är han då aldrig,
det måste man medgifva.»
»Rädd», inföll den gamle fiskaren med en halft
försmädlig, halft förebrående ton: »Rädd! Hvem tror
du är rädd här?*
»Inte menade jag så illa, fastän orden föllo så»
inföll Anders försonande. »Berätta nu.»
»Nå, så sätt dig här då! Jo, ser du, allt sedan
omkring tjugo år tillbaka har det varit litet
besynnerligt stäldt med Lasse. Ibland har han inte
trifts annat än i sällskaper; vissa tider deremot
har han ej tålt att se någon menniska, mycket mindre
då att tala med en sådan. När den andan fallit på
honom, och det gör den oftare nu på gamla dagar än
tillförene, vankar han ensam omkring på öarna. Salen
får då oftast leka i ro på stenarna och fågeln kretsar
säker öfver bergspetsarna. Då har han inte mod att,
som han säger, ta lifvet af en katt en gång. Men
dessemellan är han den värste busen för all fågel
och fisk, och det påstås, men jag vill inte gå i
borgen för att det är sanning, att han då inte gör
någon skillnad alls på en sal eller en ryss. Ett
glödande hat till detta folk följer honom öfverallt
och skall icke slockna förr.än i grafven, och det
är om uppkomsten af detta hat, som jag nu skall
berätta dig.»
»Men först en bit af den här», inföll Anders och
räckte berättaren en rulle tobak.
Berättarens allvarsamma anlete ljusnade betydligt
vid åsynen af den svarta, saftiga tobaken. Den
gamle fiskaren tog sig en buss, så försvarlig,
som om han anat, att all tobak omedelbart derefter
skulle försvinna.
»Åh, fader Erik», sade Anders och höll fortfarande
tobaksrullen framför gubbens ögon, »jag menar,- att
ni inte skulle tycka illa om, att ha den der varan
i kistlädikan. .liva’ sa’?»
»Hm, hm», hostade gubben Erik och vred sig en smula
på denc sten han tagit till säte, »än du sjelf då?»»
»Åh, ni må tro, att jag försåg mig nog i Stockholm,
så att nog räcker det öfver vintern alltid.»
Med dessa ord stoppade Anders tobaksrullen i Eriks
kavajficka. Den gamle smålog och fortsatte sin
berättelse:
»Nu var det så, att Lasse hade gått åstad och gift
sig, gu’ nås, och när tiden var fullkomnad, såsom
det står i den heliga skrift, så föddes honom ett
piltebarn, en son, rödblommig som en pion och trind
i synen som en rofva, ’Den skall med tiden bli en
äkta sjöbuss’, sade Lasse, och från det att pojken
blott var så stor, att han kunde krafla sig fram på
landbacken, fick han följa med på sjön. Det var väl
bra tidigt börjadt, tyckte grannarna, men se Lasse
han tyckte som så, att tiden nog var bra, och atta
pojken utan tvifvel skulle blifva den bäste sjöman
på hela Åland. .
Så låg han en dag för motvind så långt norrut,
som vid Jurmo trädgård. Solen gassade-på så mycket
hon förmådde och snart insomnade Daniel, så hette
pilten, i skuggan af fock-seglet. Det der tyckte
Lasse inte just var så galet, ’och som vinden allt
mera mojnade ut, så ansåg han äfven sig kunna taga
en snarkare. Solen hjelpte till och med beslagna
segel dref båten i nära två timmar omkring. Hastigt
vaknade Lasse vid en stöt, som kom båten att lägga
sig på sidan och taga in vatten. Den hade stött
på grund. Lasse sprang upp och ropade på pojken,
men ingen svarade, och när fadern såg efter, var han
totalt försvunnen. Men på förtoften fanns det bitar
af en sönderrifven mössa, och långt borta mot öster
syntes ett par segel, som snart försvunno. Då ref
sig Lasse i skallen af ilska och svor att hämnas,
ty han förstod genast hvad som händt.»
»Hvad hade då händt?» sporde Anders, när berättaren
gjorde en kort paus.
»Jo, hvad som händt flera gånger förut, nämligen
att ester och lifländare och dylikt byke rof vät bort
pojken medan han sof. Det är vanligt det der. w
»Åh, är det sannt?»
»Jaha; för se i min ungdom återkom hit en gammal man,
som vid tio års ålder blifvit bortröfvad på samma
sätt som
Lasses pojke af ester, hvilka begagnat honom till
slaf. De estiska herremännen tycka mycket om sådant
byte.»
»Nå, hur gick det med Lasses hustru, när hon fick
veta olyckan?»
»Åh, hon lefde inte länge-, ungefär tre månader
derefter så ringde de för henne.»
Anders suckade. Tänkte han kanske på att samma
olycksöde kunde vara honom beskärdt, ifall hans unga
hustru skänkte honom en son? Yisst är emellertid,
att han inom sig sjelf lofvade, att icke taga pilten
med sig ut på sjön, förrän han vardt så stor, att
han kunde sjelf försvara sig, ifall fadern somnat
in. Gubben Erik fortfor:
»Och sedan den tiden är Lasse så der
konstig. Vanligtvis talar han icke om den försvunne
sonen, då han är vid jemnt lynne, men när det sticker
åt honom, tror han att pojken ännu lefver och när
kriget bröt ut sade han till mig, att han på fullt
allvar trodde, att Daniel var rysk soldat. Det hjelpte
inte, att jag försökte öfvertyga honom om omöjligheten
att få reda på sonen, han svarade endast: ’för Gud
är ingenting omöjligt’, och så begaf han sig af.»
»Men, inte kan han efter så många år känna igen
pojken», invände Anders.
»Det var också mina ord till honom, men då fick
jag till svar: ’I sjelfva hårfästet finnes ett
ärr. Hvar enda ryss, som faller i mina händer, skall
jag undersöka.’»
»Ja, skulle han lyckas få reda på pojken sin, då vore
det allt bra besynnerligt, eller hur?»
»Ja, visst vore det så», svarade Erik och anlitade
sin kära tobaksrulle. »Men nu ringer det till bön,
kom, så gå vi hem; det lider, rätt snart till natten.»
Och snart hade de båda fiskrarna försvunnit på
den smala gångstig, som från näset leder fram till
kapellet, från hvars stapel det klangfulla ljudet af
böneringningen tonade ut i nejden.
.Ryssarna hade icke, nöjt sig med att blott och
bart anfalla Finland; äfven till Åland sträckte de
sina armar, och från Signilds skär, den yttersta
gränspunkten mot vester, ända till Brandö, doen
yttersta möt öster, hade de förlagt posteringar. På
fasta Åland stod en betydlig styrka, en mindre
på Brandö, och på Kumlinge, belägen midt emellan
dessa båda stora ögrupper, befann sig hufvudstyrkan
under anförande af högste befälhafvaren, öfverste
Vuitsch. Dessa tre afdelningar skulle kufva det
åländska folket och lägga ögrupperna under den ryska
czarens spira.
Men ryssarna hade gjort upp räkningen utan
värden. Tvänne b eh j er tade män, pastorsadjunkten
i Finströms församling på fasta Åland, sedermera
fältprosten i svenska armeen och kyrkoherden i Boda
på Öland, Gummerus, tillsammans med kronolänsmannen
Aren, uppmanade sina landsmän till försvar för
fosterbygden, började oförskräckta fälttåget och
lyckades, efter blott några dagars ansträngningar,
att i det så kallade kumlingeslaget, der öfverste
Vuitsch tillika med hela sin styrka, uppgående
till inemot fyrahundra man, blef tagen till fånga,
befria fosterbygden. Sannolikt har ett krig aldrig
förr blifvit så fort och med så liten manspillan
fullbordadt, som det åländska.
Natten, som följde på den afton, under hvilken
vi gjort våra kökarsfiskares bekantskap, blef
stormig. Vinden hade gått på nordost, den ena regn-
och stormbyn följde tätt på den andra.
I riktning mot JKökar sträfvade en mindre farkost för
hårdt refvade segel. Åtta personer befunno sig i den,
och att dessa icke funno sig för godt, kunde man se af
deras rörelser och miner. Båtens besättning utgjordes
af fem ryska krigare, en officer ocn fyra soldater,
samt tre civila. Af dessa sednare förde den äldste,
en gråhårig och gråskäggig fiskare, styret. Hans
mörka gnistrande ögon kunde knappt lemna den unge
officerens ansigte; han tycktes vilja läsa dennes
innersta tankar. Denne, en helt ung man, ljuslagd
och af ett nästan melankoliskt yttre, tycktes alls
icke märka det djupa intryck, som han gjort på båtens
förare; hans blickar voro nästan oaflåtligt fastade
på Kökars klippor, hvilka som ett lätt moln hägrade
vid södra horisonten, och det låg i dessa ögonkast
någonting, som lät åskådaren ana, att hans tankar
hade något sammanhang med dessa klippor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
