Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tur utefter Dalslands kanal. Herm. H-g. - Kökar-Lasse. J. O. Åberg - Duell på pistoler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
»Sakramenskade ryss», mumlade båtföraren, »inte skall
du komma fram till Kumlinge så snart.»
Och det tycktes, som om officeren kunnat ana
dessa tankar, ty plötsligt for han upp och sade,
i det han fäste en hotande blick på Kökar-Lasse,
ty båtens förare var just han: »Denna kurs bär ej
till Kumlinge!» »Nej», svarade Lasse.
Den ryske officeren lade handen på värjan; hans
soldater grepo samtidigt till sina gevär.
w Hvar för för du oss inte till Kumlinge,
såsom aftaladt var?» sporde officeren ånyo.
»Derför, att det är omöjligt i denna
stund», svarade Lasse, i hvilkens ögon ett
outsläckligt hat glödde, »Jag rår inte för
det; nordvesten är för knapp.»
En ömsesidig tystnad inträdde ; hvar och en hade nog
af sina egna tankar.
Slutligen landade farkosten vid Kapelludden. Utkiken i
fören sprang vigt i land och fastade stadigt fånglinan
om en stor sten.
»Hvad vill detta säga?» ropade den ryske
officeren. »Hvad är detta för ett ställe?»
w Det är Kökars klippor, och ni är nu i våra händer»,
sade Lasse, i det han reste sig upp och grep en af
de långa årorna, »Gör inte mot- . stånd, ty jag ser
folk komma der borta.»
»Kökar», eftersade officeren långsamt, »har jag inte
hört det namnet förut?»
»Ka,n väl vara», inföll . Lasse, som emellertid
sprungit i 4 land. »Men nu är det ej tid att
tänka derpå.»
De käcka kökarsfiskrarna trodde att ryssarne skulle
blifva försagda och till följd deraf genast gifva sig,
men de bedrogo sig, soldaterna satte sig käckt till
motstånd, och en liflig strid utspann sig nere vid
båten. Kökarsborna erhöllo dock förstärkningar och
ryssarna trängdes allt mera tillsammans.
»Spetsa dem», skrek en yr–vaken fiskare och rusade
fram med nöjdt vapen, men innan han kunde göra allvar
af sin hotelse, rullade han med genomskjutet hufvud
på sanden.
Skogsinteriör
(Teckning af C. S. Hallbeck. Tillhör art,
»Vräk dem i sjön», dundrade en annan, men den, som i
stället fick göra bekantskap med det våta elementet,
det var just han.
Stormen hade tilltagit-, dess dån öfverröstade
de stridandes rop. Lasse hade utvalt den unge
officeren till sitt offer. Striden dem emellan blef
hård, ty ingen ville gifva vika. Än vann Lasse,
än motståndaren-, den gamle hade aldrig förr varit
i ett så hett bad, såsom han efteråt tillstod. Men
slutligen segrade hans styrka öfver den unges vighet-,
han fällde sin motståndare medelst ett hårdt slag
till marken. I fallet blottades officerens hufvud;
Lasse föll på knä och hans grofva händer trefvade
i den fallnes tjocka och ljusa hår. Hans ögon
voro oaflåtligt fastade på ett nästan bortväxt
ärr vid ynglingens högra tinning. Flämtande och
orolig lyckades det honom ändtligen att väcka den
afsvimmade, och
nu kom det till förklaringar. Deraf framgick, att
den unge officeren var Lasses bortröf-vade pojke,
som efter många äfventyr hamnat såsom officer i
rysk tjenst och som nu, såsom kurir, var på väg
till öfverste Yuitsch på Kumlinge. »Det var då för
innerligt väl, att min list lyckades», sade Lasse
förnöjd, då han ändtligen hunnit få sonen hemburen i
sin stuga, »och den der knäppen, som jag gaf honom,
gör att han måste stanna här. När han blir frisk,
är nog kriget slut.
»Och ditt rysshat», sade Erik, »hur går det med
det?» »Bortblåst nu, sedan jag inte har någon orsak
dertill», inföll den gamle fadern. »Försynen styr
våra öden på ett högst besynnerligt sätt. Ty ingen af
oss kunde väl ana, att detta förderfliga krig skulle
föra den för länge sedan svunna lyckan åter till mitt
hem och just när jag minst anade det. I morgon får
båten ligga i ro, och allt framgent så länge. Sent
skola mina irrfärder kring hafvet ånyo företagas-,
nu vill jag i frid och ro af-bida mina sista dagar.»
Lasse gjorde så, och han, som, lik en biltog, fordom
irrat som en viking omkring, njöt nu sina återstående
dagar i ro, och ofta sade han: »Det är sannt, att
kriget har sina förbannelser, men äfven välsignelser
pläga ibland åtfölja det.»
vid Håfverud. J’
°
En tur utefter Dalslands kanal, sid. 14.)
p
äg uppnådde snart skogen och mitt bröst vidgades,
när jag insöp den rena luften. Det var så länge sedan
jag sett himmelen vid och fri omkring mig,
att det föreföll mig alldeles som något nytt. Månen
tycktes mig skönare än i forna nätter; stjernorna
glänste underbart sköna. Den sanna poesien finnes
endast på landsbygden.
* Ur ett intressant arbete, som nyss utkommit på
svenska och har titeln "Lustiga taflor ur djurens
lif", med teckningar ät Grandville och text af
V. E. Öman, återgifva vi denna lustiga uppsats
med dess icke mindre komiska illustration, begge
tillhörande berättelsen: "En hares lefnadsöden,
upptecknade af hans vän skatan". Yi blifva framdeles
i tillfälle att lemna våra läsare flera prof på
Grandvilles utomordentliga förmåga, att genom scener
ur djurlifvet gissla menskliga dårskaper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
